Uppfostrar man inte barn längre?

Jag har alltid varit noga med att försöka uppfostra mitt barn att visa respekt och lyda Och att det INTE är ok att käfta emot när vi vuxna bestämt något. Jag har inte låtit honom bestämma något annat av vikt än var han gör med sina egna saker i sitt eget rum. Passar inte maten får han vara utan eller äta, Han beter sig exemplariskt normalt sett. Han plockar undan efter maten gör läxorna direkt utan tjat och tar ansvar för sina kamrater och småsyskon. Dessutom tycker jag han verkar relativt harmonisk. Naturligtvis med vissa undantag men överlag riktigt trevlig kille. Varannan vecka är han hos den andra föräldern då har jag fått höra att han käftar emot vägrar göra läxor skriker och gapar. Där vet jag att han får bestämma vad han ska äta. Han får spela tv spel när han vill i stort sett. Den andra föräldern vänder ut och in på sig för att vända hans humör genom att göra "roliga"saker och han klagar ständigt över att ha tråkigt. Tom skolan har sagt att de märker stor skillnad på beteendet från vecka till vecka. Till saken hör väl att den andra föräldern ofta tappar tålamodet och då spårar ut och skriker och gapar på sonen på ett i överkant aggressivt sätt. 

Just saying

Jag vill tillägga här att barnet ska få bestämma - så länge det inte påverkar någon annan. Gör det det får man kompromissa, precis som vanligt. Barns åsikt är inte mer värd än någon annans, men den är lika mycket värd. Och de ska få bestämma över sig själva i mesta rimliga mån.

Du kanske håller med om detta, vill bara utveckla resonemanget lite (som jag i övrigt håller med om). :)

Vad exakt är problemet med detta exempel anser du?

Jag utgår från att föräldern inte ger efter, utan att de tillslut går hem.

Men det du beskriver här låter ju helt horribelt. Här har något går helt fel. Detta är ju verkligen inte representativt för hur barn beter sig idag, i alla fall inte i min bekantskapskrets.

Ja det låter ju inte som att någon av er gör riktigt rätt. Du ger dock mer stabilitet till ditt barn, vilket är positivt i sammanhanget.

Ditt exempel har dock inget med mitt inlägg att göra som jag kan se? Varför citerade du mig för att sedan beskriva den dysfunktionella sitationen ditt barn lever i?

Därför att du i flera inlägg beskriver att barn mår bra av att daltas med och att passivaggressiva skuldbelägganden som att "mamma blir ledsen om du inte följer med" är ok. Dn typen av kommunikation sker på ett sätt som barnet inte behärskar och kan tolka för vad det är. Det blir o ärligt och om man nu pratar om dysfunktionell så .. ja det med. Sen anser jag väl att man borde ha mer på fötterna än ett inlägg innan man kallar en familj för dysfunktionell. Så jag är tveksam till den meningen. Sen att du väljer att göra den analysen och dessutom haspla ur dig den till en främmande människa säger kanske lite om resultatet av en viss typ av uppfostran.

Jag förstår hur du tänker här, men att skuldbelägga barnet "mamma blir ledsen.." är inte rätt.
Precis som många som uppmanar att barnen att krama mormor annars blir mormor ledsen.

Utan att ha läst mer än TS så kan jag hålla med om att det ibland känns hopplöst. Jag och min 8-månader gamla son var på öppna förskolan igår. En flicka i 2-årsåldern kom fram till sonen och sonen ville klappa henne på kinden. ''Klappa försiktigt" sade jag och var hela tiden redo att fånga upp hans hand om han skulle bli hårdhänt. Det blev han inte. Däremot tog han skruvmejseln i plast som flickan hade i handen. Jag sade lugnt att "nej, det där är flickans leksak"och gav tillbaka den till flickan. Min son blev ledsen och jag plockade upp en annan leksak som jag gav till sonen. Flickans mamma blev bestört, tog skruvmejseln från sin dotter och gav till min son med uppmaning om att han är liten och det är synd om honom för att han är ledsen. Hon tyckte att dottern kunde offra sin leksak för att min son inte skulle gråta. Nej, det är inte synd om min son. Han är 8 månader och förstår inte att han inte får ta andras grejer, men det är ju det som jag försöker lära honom. Han blir inte ett dugg hjälpt om andra get tillbaka grejerna till honom för att han börjar gråta. Dessutom blev han lugn på en sekund när han fick bilen i sin hand. Och vad lär sig flickan av agerandet? Att andra barn har rätt att ta de saker som hon leker med?

Jag förfasas över den enormt hårda tonen bland barnen på ÖF. Alla barn tar grejer av alla, alla barn mejar ner varandras klosstorn eller duplobyggen, alla gråter och föräldrarna verkar inte göra den minsta ansats till att vägleda sina barn kring vad som är rätt och fel.

Det är nästa hopplöst att tro att ni är föräldrar här inne. 

Det TS är fakta, många av er gör er barn till monster. Hur fan skall dom ta motgångar i skolan och för den delen i arbetslivet!

Sluta curla och dalta med barnen, barn mår bra av ramar och regler. Visst skall du lyssna på dina barn men inte låta dom bestämma, ditten och datten.