Uppfostrar man inte barn längre?

Jag förstår hur du tänker här, men att skuldbelägga barnet "mamma blir ledsen.." är inte rätt.
Precis som många som uppmanar att barnen att krama mormor annars blir mormor ledsen.

Skönt att det inte är likadant överallt. Det är oftast samma föräldrar och barn som är på ÖF de dagar som vi går dit. Man kanske skall prova att gå dit en annan dag och se om de föräldrar som är där då är annorlunda. Sist sade vi att vi inte ville gå dit mer eftersom man måste passa på alla andra barn precis hela tiden när de trillat och slår sig. En förälder lämnade till och med sitt barn och gick därifrån och var borta i tjugo minuter. Personalen var riktigt upprörd och sade att det inte är första gången det händer.

Allt möjligt. De bestämmer när de ska sova, äta, bada, komma in mm. Om de ska göra läxor eller inte. Om mammas lasagne duger till middag eller om hon ska fixa pannkakor istället. De bestämmer om mamma/pappa får åka och träna, om familjen ska hälsa på farfar eller inte osv. Om barnen inte "vill" så anses man ofta kränka dem idag... *kräks*

Jag har i flera år sett en alltmer utbredd trend från att föräldrar uppfostrade sina barn till att barnen bestämmer själva. Det känns konstigt att föräldrar har slutat ta ansvar och forma barnen så att de klarar sig i ett samhälle som blir allt tuffare.

Exempel:
Förr köpte föräldrar en cykel och cykelhjälm och hjälmen var ett villkor för att cykeln fick användas. Idag väljer barnet cykel och cykelhjälm och barn behandlar sina cyklar brutalt, cyklar överallt och glömmer ofta hjälmen.

Förr bestämde föräldrar vad barnen skulle äta, passade det inte blev barnet utan. Idag ser man föräldrar som försöker truga på barnet en smörgås, men barnet vägrar och får en bautabulle istället.

Förr bestämde föräldrar läggtiden. Idag beklagar sig föräldrar över att barnprogrammen slutar så sent och att det är omöjligt att få barnen att lägga sig innan de har slutat.

Har bara läst ts och undrar, när var "förr"?
Vore väldigt intressant att veta.

Utan att ha läst mer än TS så kan jag hålla med om att det ibland känns hopplöst. Jag och min 8-månader gamla son var på öppna förskolan igår. En flicka i 2-årsåldern kom fram till sonen och sonen ville klappa henne på kinden. ''Klappa försiktigt" sade jag och var hela tiden redo att fånga upp hans hand om han skulle bli hårdhänt. Det blev han inte. Däremot tog han skruvmejseln i plast som flickan hade i handen. Jag sade lugnt att "nej, det där är flickans leksak"och gav tillbaka den till flickan. Min son blev ledsen och jag plockade upp en annan leksak som jag gav till sonen. Flickans mamma blev bestört, tog skruvmejseln från sin dotter och gav till min son med uppmaning om att han är liten och det är synd om honom för att han är ledsen. Hon tyckte att dottern kunde offra sin leksak för att min son inte skulle gråta. Nej, det är inte synd om min son. Han är 8 månader och förstår inte att han inte får ta andras grejer, men det är ju det som jag försöker lära honom. Han blir inte ett dugg hjälpt om andra get tillbaka grejerna till honom för att han börjar gråta. Dessutom blev han lugn på en sekund när han fick bilen i sin hand. Och vad lär sig flickan av agerandet? Att andra barn har rätt att ta de saker som hon leker med?

Jag förfasas över den enormt hårda tonen bland barnen på ÖF. Alla barn tar grejer av alla, alla barn mejar ner varandras klosstorn eller duplobyggen, alla gråter och föräldrarna verkar inte göra den minsta ansats till att vägleda sina barn kring vad som är rätt och fel.

Problemet är att barnet fortsätter leka, föräldern gullar barnet klagar och de stannar kvar alldeles för länge över tiden.

"Enligt statistik från Arbetsmiljöverket 2011 misshandlas varje dag en lärare i skolan av elever.

Tidigare kunde idén om en skola för alla förenas med en ambition att fostra eleverna till medborgare. Denna ambition betonade skyldigheter väl så mycket som rättigheter. Men krav på anpassning ses nu närmast som ett övergrepp. Istället ska eleverna respekteras för vad de redan är, skolan ska anpassas till dem och inte tvärtom, och deras rättigheter villkoras inte av några skyldigheter.
Sverige är landet där man inte får säga nej. Vill eleven ha kepsen på i klassrummet, så är det hans rätt. Vill han inte släppa taget om mobiltelefonen, så måste han få behålla den. Vill eleverna inte hålla tyst när läraren undervisar, så kan läraren få gå en kurs i röstpedagogik för att lära sig prata i bullriga miljöer.
Man kan sätta in ljuddämpande skivor i taket. Man kan förse känsliga elever med hörselkåpor. Man kan göra allt utom att begära att de stökiga eleverna faktiskt ska hålla tyst och inte störa undervisningen." www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/i-sverige-far-larare-ofta-finna-sig-i-att-bli-krankta/

Ja det var då 80-talet som ts refererade till.

Allt möjligt. De bestämmer när de ska sova, äta, bada, komma in mm. Om de ska göra läxor eller inte. Om mammas lasagne duger till middag eller om hon ska fixa pannkakor istället. De bestämmer om mamma/pappa får åka och träna, om familjen ska hälsa på farfar eller inte osv. Om barnen inte "vill" så anses man ofta kränka dem idag... *kräks*