Uppfostrar man inte barn längre?

Förr och förr.. När jag växte upp fanns inga cykelhjälmar och man cyklade för det mesta utan händerna på styret. I bilen så satt man sällan bältad utan kunde ligga på hatthyllan vid längre bilturer.

Jag var matkänslig som barn. Spydde för mat jag inte gillade och hade inte mycket till hungerskänslor heller. Så eftersom jag då var spinkig så gav mina föräldrar och morföräldrar mig mat jag åt. En period var det mest kräm och pasta eller "potatisbåtar" potatishalvor med smörklick på.

Men jag var definitivt inte bortskämd. Varken med semestrar, prylar, tid, nya kläder osv. Mer barfotabarn som sprang i skogen.

Däremot så kan jag hålla med om att föräldrar idag behandlar sina barn som om de vore av glas. De får inte åthutas för att då kränker man barnet. Man får inte ta tag i armen på dem för då är det misshandel. De ska ges medbestämmanderätt oavsett vilken ålder de är i. Och de ska skjutsas runt till höger och vänster med aktiviteter flera dagar i veckan. Och de får inte se vuxna dricka så mycket som ett glögglas på julafton.. När de sen flyttar hemifrån så ska föräldrarna sparat ihop minst några hundra tusen till dem för annars är man en dålig förälder.

Och visst, prylar betyder inte lika mycket för dagens barn. För det har blivit ett tvång att de ska ha allt från nya skridskor till iphones och frisörklippningar var 6:e vecka. Mao så blir barn blasé och att få saker hela tiden gör att varje sak inte tas om hand om lika mycket heller. Slit och släng.

Ja jag håller med dig egentligen. Det är mest att det utförs på fel sätt. Först en gränsdragning (barnet får ej ett nytt bröd som det är vant vid) och sen skrik så trumhinnorna sprängs på bordsgrannarna... Därefter kramar och föräldern ber om förlåtelse för att denne sagt att det inte blir ett nytt bröd. Samma när detta barn slår andra barn (då måste man be om ursäkt till barnet för att man sa till barnet att det inte får slå andra barn... det blev ju så ledset då för det har aldrig fått en tillsägelse om detta för det är ju "bara" fyra år)

Så sant och viktigt att poängtera att det är känslan/utbrottet man hjälper barnet att hantera, inte "förlusten" över mackan eller vad det nu kan vara, det budet står ju fortfarande fast.

Det låter ju inte bra, jag syftar till att hjälpa barnet med dess känslor, givetvis skall det inte vara en tröst/be om ursäkt kram. Eller "förlåt att jag sa till när du slog Nisse".

Nä eller hur. Det känns som att man gör barnet mer förvirrat då. Men du har rätt i att det inte är fel att krama. Det är bara det att jag tycker det görs i fel syfte liksom.

Själv är jag rätt strikt och har tydliga regler och gränser. Men det gör också att jag väldigt sällan behöver säga till för barnen vet var gränsen går. Så jag har svårt för det här "samtala, känna efter, tycka synd om barnen (för att de är barn?)" pedagogiken som just nu finns runtomkring mig. För iallafall vad jag kan se så fungerar det inte. Men det är naturligtvis olika! Att vara strikt är inte heller det bästa men det var visst så det blev för mig... Med strikt menar jag "ett nej är ett nej" och normala saker som  t ex man uppför sig på affären/restaurangen och man gör som föräldrarna säger i andra situationer. Sen får barnen självklart  förklaringar till varför vi har dessa gränser. 

Bra fråga!

Vi har ett annat barnperspektiv idag än förr, vilket jag tycker är bra, men där det för väldigt många är svårt att hitta en balans mellan ren curling och stöttning till god självkänsla. Lägg till stress i detta.

Har barn idag svårt att hantera sina känslor så har jag nyss läst en undersökning om att det till stor del kan orsakas av att de har för mycket skärmtid.

Det kan vara bra att se detta:

Jag tittade på inslaget men förstår inte vad du menar?

Ja du, varför tror ni att ingen vill bli lärare längre..?