Men varför är alla så sjuka helt plötsligt?!?!

Jag tror att ett av problemen till den ökade psykiska ohälsan är tillgängligheten som blivit större på senare år.
I princip alla har en mobiltelefon, de flesta en smartphone, där man kan bli nådd dygnet runt av släkt, vänner och arbetsgivare. Många har sin mail kopplad till den, både privat och arbetsrelaterad och även om man säger att man lämnar jobbet på arbetsplatsen, så kan man ändå inte låta bli att kolla mailen när det plingar till i telefonen. Vilket resulterar i "Jag skall bara svara på det här..."

Facebook, Instagram... Alla dessa statusar där folk jagar "likes". Nuförtiden kan vi inte ens äta en måltid utan att plocka fram sin smartphone, fota och dela på olika sociala medier. Träningspass, semesterresor, glass i solen, fötter på en strand och you name it, ALLT skall ut på nätet. Ingenting är privat längre.

Många lägger upp bilder på sina barn i tid och otid i olika situationer, frågar de ens om det är okej innan? Hur kommer det att påverka barnen när de blir äldre?

Jag gillar min smartphone, jag kan lyssna på Spotify medan jag är ute och springer och ringa och sms:a och lite annat.

Mitt tips är att ta bort Facebook- och Instagram-apparna, stäng av push-mailen och lev lite mer i nuet.

Jag fattar inte varför alla helt plötsligt ska ha cancer och vara hemma för det. Varför tar dessa människor inte ansvar för sin hälsa istället? Jag tror cancer är ren lathet, min åsikt är betydligt vettigare och mer riktig än hela den samlade läkarvetenskapen. De med cancer borde läs sig att hantera livet stället för att lugga på sofflocket hemma.

Precis, du vet bara inte hur rätt du har.

En Cancerdiagnos är ingen dödsdom idag. Det är ett litet aber att gå igenom och komma stärkt ur. Ändå så envisas alla som får godartade tumörer i brösten med att vara dödssjuka och älta sin sjukdom i all evinnerlighet. Patetiskt!

Precis som vi idag diagnostiserar sönder våra barn för att "hjälpa" dem så diagnostiserar vi sönder kvinnor och ger dem bröstcancer. Helt i onödan.

www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx

Ökad arbetsbörda vet jag ju inte. Hu många timmar arbetade inte folk för ett par decennier sedan? Det är först nu vi har 40 timmars veckor och 5 veckors semester.

Arbetslösheten gör nog sitt till att fler mår dåligt, det är sant, men är det de arbetslösa som är sjuka i första hand? Jag vet inte. . 

Till "cam" och andra med likartade situationer, där man mått dåligt och lyckats vända det på egen hand: det är alldeles fantastiskt och bra ur alla aspekter men glöm inte att den lilla gnista av glöd som fanns i er och som gjorde att ni klarade av att vända depressionen inte finns hos alla. Ja, man måste kämpa för att bli bättre men bara för att de inte uppnår samma resultat som er betyder det inte att de inte gjort/gör allt DE kan. Jag har både självmord och försök till självmord inom min nära släkt. Det drabbade inte dem för att de var lata. De var helt enkelt sjukare än de som använder all sin energi till att hålla sig levande eller klarade att ta sig upp igen. För fan!

De som är sjuka i första hand är de som lever under ekonomisk press de behöver inte vara arbetslösa men lever med osäkra anställningar de vet aldrig månad från månad om de kommer att få jobba tillräckligt mycket så att ekonomin kommer att gå ihop. En av de största bovarna till att unga som är i arbetslivet får stressrelaterade sjukdomar är bemanningsanställningar där arbetstagaren alltid måste sitta och vänta på samtalet som ska ge jobb idag, i morgon eller bara i eftermiddag samt alla timanställningar där många inte törs tacka nej när de blir uppringda trots att de jobbat 8 dagar i sträck eftersom de då riskerar att de inte ringa nästa gång de behöver någon.

De flesta människor vill ha fasta rutiner veta vilka tider som är arbete och vad som är fritid och inte behöva tänka på sin ekonomi hela tiden.

Fast det är ju väldigt konstigt att unga svenskar blir så mycket sjukare hela tiden med psykiska besvär. Jämför med 100 år sedan så har nog ändå de flesta en betydligt tryggare tillvaro än då, då slet folk hårt i gruvor, fabriker osv, med långa arbetsdagar, dåliga arbetsmiljö och kamp för överlevnad. Vi har ju ändå i Sverige tagit oss så mycket högre upp på Maslowskalan att det inte är en kamp för överlevnad (återigen för de flesta) längre. För kampen för överlevnad borde ju skapa en högre stress än något annat. Jag tror många blir sjuka för att de kan, vi har ett väldigt förmånligt system med sjukförsäkring osv i Sverige så folk vet att de kan bli sjukskrivna om det behövs. Då kanske man inte tar hand om sig lika väl.

 

Och jag har svårt att förstå att folk lever sitt liv på ett sätt att de bränner ut sig. Varför inser man inte sina begränsningar och slutar försöka jobba heltid, ha flera barn, renovera huset, träna fem dagar i veckan och allt annat som folk klämmer in. Klart man inte orkar allt det. Så sjukskrivning är ju ingen lösning på det, det löser ju inte grundproblemet.

Jag har bipolär sjukdom med svåra djupa depressioner med tre allvarliga suicidförsök. Jag har fått mediciner som fungerar och gått igenom 18 elbehandlingar. Nu mår jag bättre. Men du och några till i tråden har antagligen rätt, jag borde nog bara ha skärpt till mig och slutat vara lat.

Fast de ökade sjukskrivningarna gäller inte svårare tillstånd som Bipolär, schizofreni etc. Så du behöver inte ta åt dig. . .

Jag har redan bett om ursäkt. Jag tänkte inte så långt. Jag talade bara utifrån mitt eget perspektiv.