Men varför är alla så sjuka helt plötsligt?!?!

Jag har lider av OCD(tvångssyndrom), GAD(Generaliserat ångestsyndrom) och fallit ut och in i depressioner under hela mitt liv. Mitt första minne av tvång var när jag gick på dagis. Mina föräldrar minns att jag började bete mig udda redan när jag började prata. Jag är nu 22 år gammal och har en son som är snart 2 år.
Om man är sjukskriven för (och då diagnostiserad med) depression så är man inte lat. Jag blir så grymt trött på att se hur du skriver din trådstart. Det finns en enkel anledning till att de här människorna går med dessa problem: fruktansvärd psykvård.

Jag sattes på en alldeles för hög dos av ett läkemedel. Detta gjorde att jag fick kraftiga symptom på något som kallas för "serotonergt syndrom" (överdos). Trots detta så hade läkaren tidigare velat att jag skulle kombinera detta läkemedel med andra läkemedel (vilka var farliga kombinationer). Jag har träffat EN (ja, EN) psykolog som faktiskt kunnat hjälpa mig. Jag träffade henne några gånger när jag var 11 år gammal. Efter det har jag i princip fått behandla mig själv för psykologerna har efter detta inte kunnat hjälpa mig.
Det finns ingenting som är så dåligt som svensk psykvård.  Efter att jag gått med mina problem i 20 år så blev jag ÄNTLIGEN diagnostiserad. Jag var ett vrak under perioder i min barndom. Gick inte i skolan på ett helt år när jag var 11-12 år gammal (under den här perioden var jag så nedstämd att jag knappt minns alls vad som hände). I tonåren gick mina tvång över till att handla om mat och jag gick ned ca 20 kilo trots att jag låg på normalvikt.

Jag har lärt mig att vara en stark människa. Jag lever ett normalt liv i dag och klarar av vardagen med mitt barn. Han märker inte av att jag ens har problem. Jag finns här och jag lever normalt för att jag aldrig gav upp - inte på grund av svensk psykvård, utan på grund av mig själv. Men, många av de som lider av någon av dessa sjukdomar tappas bort och några väljer det fruktansvärda alternativet - vissa redan som barn.

Det finns de som du kan hacka på, de som faktiskt utnyttjar systemet i Sverige. Men sparka inte på de som redan ligger ned.

Låter som du beskriver mitt liv ,förutom barndommensom var väldigt bra . Men en dag efter 50 ramlade korthuset i hop .

Idag kan jag knappt prata med någon utan att gråta . Mitt liv var helt klart bättre när jag var järnladyn alldrig sjuk 3 fRiska barn och en med fuktionshinder.

Jag provtänker nu. Man föds ju med olika sårbarhet. Vissa människor kan gå igenom allsköns bedrövligheter men stå kvar stabilt ändå, medan andra rasar av bara lite motgång. Om man bara ser ur ett tvåårsperspektiv så vete sjutton vad det beror på. Om man ser det lite längre så kan jag tänka mig att barn som växt upp med två heltidsarbetande föräldrar där tiden inte räcker till och det är många och långa dagar ifrån dem, löper större risk att de genetiska förutsättningarna att drabbas av depression ökar.

Jag tror också att det samhälle som vi har idag har skapat mer sårbarhet när det ställs högre krav. Det skulle möjligen kunna förklara ökningen de senaste åren - högre krav som man inte är van vid. Men även det lär bero på vilken sårbarhet man har fått med sig.

Du har visst aldrig haft depression, ångest, varit utbränd...? (för att ta några exempel.)

Jag önskar faktiskt inte ens min värsta fiende de sakerna. Men kom igen med dina uttalanden när du nån gång kanske gått igenom något av dessa.

fabriker är visst underbemannade...

Min man jobbar på en sådan.. 140 man fick gå  men samma mängd ska fortfarande produceras och på samma takt.  Fast med 140 personer MINDRE i produktionsleden...

Det säger sig självt att den logiken inte går ihop.  Det blir utbrända människor pga den starka psykiska press dom har på sig att producera, producera och produera.., knän, höfter, rygg, nacke och armar tar stryk av det hårda fysiska jobbet det innebär och många står i kö för operation av nämda kroppsdelar för att det helt enkelt är för tung arbetsbörda.  
Min man kommer hem och gråter för att han är helt slut både i skallen och i kroppen. Han orkar inte. Men har inget val.

Många fabriker,verkstäder och större företag är dessutom numera utlandsägda och andra regler gäller helt plötsligt.  

Skiftgång och 40-timmarsvecka är inte så självklart längre när order kommer från utlandet om att producera kraftigare.

Den som protesterar får välja att hålla käft och jobba och gilla läget eller se sig om efter ett nytt jobb..  Väldigt lätt för 50+:are  som haft sina jobb i 25-30 år .

I den pyttiga  kommun där jag bor har ca 700 personer blivit utan jobb då stora företag har tvingats lägga ner, omstrukturera eller flyttat produktion utomlands.  Inom loppet av ca 3 år. 

Självklart sätter det spår hos folk som ringar på vattnet i form av extrem hög arbetslöshet med allt vad det innebär för den enskilda individen med hus, amorteringar, familjesituation. Den som har kvar sitt jobb inom familj där nån fått lämna sitt jobb måste jobba ännu hårdare för att få ekonomin att gå ihop. Hus går inte att sälja eftersom ingen har råd att köpa pga att det inte finns jobb.  Och man sliter ännu hårdare för att inte hamna på gatan. 

Till sist blir konsekvensen att folk blir sjuka.   Man orkar inte med den börda det innebär att en fabrik på orten har lagt ner tex.   

Det har hänt mycket i samhället på dom 2-3 år som du nämner Ts, vi har också haft regeringsskifte under den tiden.  Folk har tagit slut och orkar inte mer av den börda vi har lagt på oss. 

Förutom den samhällsbörda vi har i form av arbetslöshet och hög arbetsbörda ska vi  inte heller glömma att familjen och privatlivet också fortgår , folk måste också leva sina liv och barnen behöver sitt.  Det är en omänsklig ekvation och många många orkar inte detta. 

Omstruktureringar i samhället har också gjort att många tvingas till sjukskrivning för att överhuvd taget få en chans att få mat på bordet.  Utförsäkrade från A-kassa och arbetsmarknaden då jobbåtgärder tagit slut och inga jobb finns att få.  Man har inte rätt till socialbidrag om man inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande.  Du piskas iväg till läkare för att hanka sig fram på tillfälliga sjukskrivningar för att få någon form av inkomst och du mår allt sämre av situationen och till sist är man heltidssjukskriven på lång tid.... 

Det handlar inte om lathet det handlar om att man nu för tiden växer upp utan att lära sig verktygen för att hantera motgångar. Under hela uppväxten försöker samhället och föräldrarna vaddera barnen och omgivningen i skyddsplast. All smärta, alla motgångar, alla sårade känslor m.m är slutet av världen.

Så det är inte deras fel att det blivit så men dom är dom enda som kan vända tillbaka trenden.

Tänk om det var så enkelt . Lovar dig att vi 50+som klivigt rakt in i väggen inte gjort det på grund av att vi blev curlade som barn.

Jag tror att många arbeten har ändrat karaktär. Tidigare stod man kanske vid en maskin 50 timmar i veckan, då blev kroppen utsliten. Nu är det mer den mentala hälsan man får problem med, kanske ofta pga stora omorganisationer, dåliga chefer, otydliga förväntningar, stress osv. Samt dåliga anställningsvillkor och stor otrygghet i arbetslivet, detta kombinerat med ett stort eget ansvar. 

Jag tror inte andelen lata människor har ökat, om det är det du menar. 

Jag undrar mest vad den där egna ansträngningen är? Vad är det man skall göra för att bli frisk?