Men varför är alla så sjuka helt plötsligt?!?!

Jag tror det har att göra med ofrihet- att vi trots vårt välbärgade samhälle inte får ut det vi behöver av livet. D.v.s. meningsfullhet.

Vi har fastnat i föreställningen att vi måste jobba, jobba , jobba. Men sanningen är ju att många blivit fråntagna möjligheten att göra just det.
Istället går ju folk på "hitte på jobb" som innebär sysselsättning utan mål och mening. Ekvationen stämmer liksom inte när man påstår att vi måste jobba för att hålla igång ekonomin, men detta arbete genererar ju bara meningslöshet. Och det kostar pengar. 

Vi ska känna oss lata- det är ju vad Sverige går ut på. Samtidigt har vi massa saker som faktiskt behöver göras. Vi har en stor grupp med människor som lever med dagliga trakasserier- hundratusentals människor i Sverige utsätts för stalking varje år. Det är klart att det tar på psyket- men vi är ju så underbart underutvecklade när det gäller att ta hand om just vårt psyke. 

Jag är övertygad om att arbete i rätt form är vägen till välbefinnande- men en förutsättning är ju att det handlar om meningsfull sysselsättning.

De som har slussats ut en gång av systemet, kan ha väldigt svårt att hitta en väg tillbaka. Jag har själv ett snart tio år långt utanförskap bakom mig- jag kan inte förkovra mig på grund av att bidragen jag går på inte tillåter mig att göra det, och hur ska jag få en arbetsgivare intresserad utan uppdaterade kunskaper?

Varje försök från min sida att ta mig ur detta, har lett till just utmattningssyndrom- därför att "staten och systemet" påstår sig vilja att jag ska ut i arbete, men incitamenten saknas. Det jag får göra, är att när jag går på en arbetsmarknadsåtgärd, får jag passa på att samtidigt försöka hämta upp min kompetens- för det får jag. 

Men detta innebär för min del att jag sitter med mångdubbelt arbete under dessa perioder- och en löjlig ekonomisk ersättning som utgör 1/3 av vad jag hade i lön för 20 år sedan. Tyvärr innebär denna belastning oftast en tur rakt in i den berömda väggen.

Och så går åren....

Men jag genererar bisarrt nog också en massa annat meningslöst arbete åt andra människor. Nämligen de tjänstemän som sitter på flera olika myndigheter och mäter och analyserar och tar reda på vad jag sysslar med. De får till skillnad från mig, riktiga löner. 

Har du överhuvudtaget några belägg för dina påståenden?

TS: Jag tror att det finns många förklaringar till varför det är så här, det finns med andra ord inte en sanning. Det som modsey hävdar känns som en ganska förlegad syn men jag kan inte heller sticka under stolen med att det troligtvis är en del människor som lever upp till stereotypen. Jag vågar dock hävda att det är långt från en majoritet.

Det hårdnade samhällsklimatet kan vara en faktor, om man ser till arbetsmarknaden så har vi dels de ökande kraven på de som är i arbete, parallellt med det destruktiva i att vara långtidsarbetslös. Vid sidan av detta har vi dessutom bemanningsproblematiken. Med en grabb i familjen som ligger runt hörnet till tonåren kan jag enkelt konstatera att det är ett hårdare klimat för de unga; dels allt man ska ha och inte vara, allt man ska vara och inte ha. Men så även pressen i skolan, åtminstone i de skolor där man har konstaterat fallande resultat.

Utifrån vad jag har läst så har jag förstått att det är många inom just arbetslivet som far illa - en diskussion som är så oerhört viktig att ta! Å ena sidan så talar man gärna om invandrare som kommer hit och tar jobb, svartarbete och lathet. Å andra sidan är det få som ifrågasätter på det sätt som arbetsgivare agerar genom t.ex. att säga upp folk för att ta in bemanningsföretag på exakt samma arbetsuppgifter, man avvecklar och flyttar utomlands för att i bästa fall utnyttja billigare arbetskraft i fattiga länder. Eller så skär man ner inom företagen för att sedan låta de som arbetar kvar arbeta under slavlika förhållanden.

En annan viktig faktor är att man vågar tala om det på ett annat sätt idag. Att lida av psykisk ohälsa är inte tabu, inte något man är ensam om. Dock är jag medveten om att det finns en stor grupp som skäms p.g.a. den inställning som somliga visar i denna tråd, att man lider i tysthet för att slippa möta skepticismen.
Om man sätter detta i relation till hur det var förr så är väl egentligen en skillnad ganska central; numera lever vi än mer utpräglat i ett "sköt dig själv och skit i andra" - samhälle, det skapar ensamma och trasiga människor.

/Linda
.

Människor blir inte sjukskrivna långa tider för att livet är lite motigt  2 veckor brukar vara den tid man kan bli sjukskriven vid exempelvis dödsfall av anhörig.
Det som ökat är långa sjukskrivningar för psykisk ohälsa och då är det inte fråga om några tillstånd som går över om den sjukskrivne tar sig i kragen eftersom de som har exempelvis utmattningsdepression med stor ansträngning bara kan sköta de basala sakerna i sitt liv som att få i sig lite mat och duscha ibland.

Den du just gav uttryck för, den människosynen.
Där man förringar andras upplevelser och tror sig ha tolkningsföreträde framför dom som det faktiskt handlar om.
Du vet, det gränsar till hybris att ha så hög självuppskattning.

Jag har lagt märke till att du inte belägger några av dina påståenden.
Inte svarar på frågor som är lite jobbiga.
Det är bara tomma påståenden från din sida, därmed inget värt.
Du argumenterar på ett oseriöst sätt och framstår bara som någon som vill spy galla över människor som redan har det jobbigt.

Klart det ska löna sig att arbeta, det är nog inte många som inte skulle hålla med om det.
Men det alliansen gjorde var att öka klyftorna orimligt mycket, och samtidigt montera ner välfärden, vilket lämnade människor utan skydd, och då blir människor rädda och rädda människor skyddar det lilla dom har, dom blir mer misstänksamma och mindre empatiska, för man har nog med sitt eget.
Och man längtar tillbaka till den tid då man kände sig trygg.
Det är ingen slump att mörka högerkrafter och främlingsfientlighet och rasism sprider sig som en löpeld nu.
Det är inte bara alliansens fel förstås, men dom har definitivt en del i det. 

Tvärtom skulle jag nog vilja säga. Man tar på sig för mycket för man må ju rätta sig efter ledet annars hör man inte hemma.. Och pang så går man in i väggen och mår ännu sämre för att man inte palla trycket.

Visst!  Jag behövde hjälp med min stalker som gjorde livet till ett helvete, men det gick ju inte att få hjälp mot den "sjukdomen". jag kämpade mot fanskapet i decennier. Lagstiftningen räckte inte till. vad skulle jag göra? Kontakta Hells Angels? Jag skötte mitt liv och jobbade på, tog hand om barn och anhöriga- ingen hjälp där heller. Så utsattes jag till slut för mordförsök. Och blev ett s.k. brottsoffer på heltid. Har jag inte bett om hjälp? Jo, tusentals gånger. Men kvinnor som inte snällt lägger sig ner och dör för att angriparen vill det, finns inte. Och eftersom jag överlevde finns brottet inte heller....

Ja, jag var också undersköterska, som brände ut mig. Skolade om mig och sitter idag med studieskulder upp över öronen- och kan inte jobba på grund av det här:Har jag skapat denna situation alldeles själv?

Hälften av de som får försörjningsstöd får det för att de är arbetslösa så det lär vara så att ca 50% av de som arbetar inte är med i facket, många gick ur A-kassan när avgiften höjdes många unga som jobba inom telesälj, på timmar eller inom alla dessa små butiker eller smörgås/glass/caféer får så lite timmar att de inte har råd med fackavgift och då kan inte facket hjälpa till med något.
Den som arbetar med vanliga jobb utan speciell utbildning vet att de kan bli utbytta nästa vecka om de inte presterar tillräckligt bra eller inte ställer upp på att jobba övertid vilket leder till att unga människor som inte har speciellt avancerade jobb får depressioner, förr bytte man jobb när det blev för tungt nu är man kvar trots att det egentligen inte fungerar.

Jag tror att ökad arbetsbörda spelar in mycket i folks mående. Bästa exemplet jag har är ett företag som på 80-talet hade ca 1000 anställda. Idag producerar de dubbelt så mycket, uppfyller högre krav på kvalitet och dokumenation kring det, högre miljökrav, högre säkerhetskrav men är mindre än 300 anställda. Vet att det senaste decenniets neddragningar lett till att väldigt många mår dåligt, arbetsbördan på var och en är enorm och ju högre ambitioner man har desto sämre mår man..

40-timmarsveckor infördes är övrigt 1973. 5 veckors semester infördes 1978, sedan 1963 var det fyra veckor. (Såvida mina googlekällor inte har fel).

Värt att komma ihåg är att människor är sociala varelser, och att vi vill vara uppskattade, känna att vi gör ett bra jobb och behärskar det vi gör, eller får förståelse för att något problem är svårlöst. Det tycker jag ofta saknas.

Arbetslösa mår ju dåligt av andra skäl...