Men varför är alla så sjuka helt plötsligt?!?!

Varför går alla människor hemma för depression, ångest och allmän ohälsa helt plötsligt? Vad är det som händer med svenska folket?

Varför har sjukskrivning blivit ett sätt att hantera livet istället för att ta tag i det som är jobbigt och ta ansvar för sin hälsa?

http://www.netdoktor.se/psykiatri/nyheter/Dramatisk-okning-av-antalet-sjukskrivna-med-psykisk-ohalsa/

Jag vill inte verka nedlåtande, men samtidigt kan jag erkänna att det är svårt att se vad, annat än ren lathet, som ligger bakom siffrorna. Upplys mig gärna. . .

Jag undrar mest vad den där egna ansträngningen är? Vad är det man skall göra för att bli frisk?

Kom igen. . . måste man ha brist på empati för att se att det är på väg åt helvete. Det är på tok för enkelt att bli sjukskriven idag och det kan inte fortsätta om vi vill ha någon ekonomi var i landet. . .

Jag har empati för dem som är sjuka på riktigt, men inte alla med "djup depression" (av någon anledning är de alltid, alltid, alltid DJUUUUUUUUUUUPA). . . .

Sluta känna efter så förbannat, sluta tro at grannen har det så mycket bättre. Lära sig sätta gränser, ta han om sig själv. . . saker som människor alltid har lyckats med tills nu.

Duktigt där, att jämföra psykisk ohälsa med lathet. Allvarligt talat.

Jag är 21 år gammal och har haft djupa depressioner och ihållande ångest,panikattacker och torgskräck sen 7-8 års ålder. Även nu de senaste 1,5 åren blivit inlagd på psyk tre gånger. Tredje gången var inte frivillig ens. Efter att jag blev utskriven fick jag episod av ätstörning. Hann gå ned 12-13 kg på ca 1 månad pga självsvält. Allt började med ångest som gjorde att jag inte kunde svälja maten för lite drygt 1,5 år sen. Vill då påpeka att jag sen innan var underviktig för min längd och låg redan på ett bmi där värdena ligger kring anorexi och bulimi. 

Det är inte så att jag tycker det är kul att vara sjukskriven. Det är inte så att jag aktivt gör ett val att gå på mediciner.

Hade varit överlycklig om jag kunde känna mig stark nog och komma ut och få ta igen min utbildning. Skaffa ett jobb och tjäna egna pengar.

Alla kan inte hantera sin vardag. Och vi som mår dåligt tar tag i det genom att prata med både läkare och psykolog (oftast, alla får faktiskt inte ens hjälp).

Och jo, du verkar nedlåtande. Men det är inte förvånande när det kommer från någon som antagligen aldrig har gått igenom något liknande. Man vet inte hur det är förän man själv hamnar där.

Prova att må så dåligt att du inte kommer utanför dörren, isolerar dig och när du väl går ut är du inget annat än rädd. Orkeslös och skrattar inte. Inte ens förmögen att bli arg. You name it. Så kom inte och snacka skit. Det är inte konstigt att folk blir deprimerade i ett samhälle som ser ut som det gör idag.

Vi som är sjuka just för att vi skärpt till oss och inte lyssnat när kroppen sa ifrån. 

Alltså tänk dig själv om du satt och pratade med totalt värdelösa utredare som inte ville prata om vad du VERKLIGEN hade probelm med, fast du tog upp det klart och tydligt själv! Bara för att det ingick inga frågor om könsidentiteter i deras utredningsmateriel. Om du istället fick höra att du nog var det och det och att du nog säkert tänkte och kände på det och det sättet... Av "välmenande" tanter medan du själv visste att allt det där var skrattretande fel om dig! Som såhär:

tant: Du tycker säker att det är obehagligt när folk kommer nära inpå dig fysiskt, som om jag går såhär nära till exempel.. Det är något medfött, som du inte kan rå för, vet du.

Du: Ler. (Och tänker att nej, jag har aldrig haft några problem med det. I så fall hade jag inte kunnat träna kampsport eller åka smockfull T-bana med främmande folk bokstavligt talat upptryckta mot min kropp utan obehag!)

tant: Du är nog mycket bra på att passa tider?

Du: Ler och säger: Eh.. nej, det måste jag nog erkänna att jag aldrig har varit!

tant (blir sur): Jaja, men du kan ju ha Autistiska DRAG även om du inte har Autism!

Du (tänker) Jaja, kalla det du ser vad fan du vill! Det är ju en påhittad diagnos i vilket fall!

Sorry, can´t be bothered to answer anymore...

Sluta känna efter så förbannat, sluta tro at grannen har det så mycket bättre. Lära sig sätta gränser, ta han om sig själv. . . saker som människor alltid har lyckats med tills nu.