BF Januari 2016 :)

Nu har jag kommit upp liiite över vattenytan och orkat gå in här igen och läsa och blev så glad att du ändå verkar tycka att det mesta gått bra efter omständigheterna! Det var en stor pojke så kanske inte så konstigt egentligen att det blev en sådan påfrestning, men det är ju inte alltid lättare att hantera något som händer bara för att det är logiskt att det blev så. Du är så stark som tog dig igenom allt trots att du var så rädd!

Just detta med att efter en helt komplikationsfri graviditet få en svår förlossning och känna sig svag och orörlig, "hospitaliserad", tyckte/tycker jag är fruktansvärt för jag var när det kom till kritan helt oförberedd på det även om jag rent intellektuellt hade sagt till mig själv flera gånger under graviditetens slutskede att alla graviditeter är olika och att man inte kan veta hur ens egen förlossning kommer gå.

Jag har hjälpt till att plocka lite här hemma efter att vi kommit hem men kom på mig själv med att böja mig (som jag inte får efter snittet) bara för att jag vill försöka komma tillbaka till det normala. Bara en sådan sak som att jag alltid brukar gå jättesnabbt jämfört med andra och nu kan vi bara gå 5-15 minuter en gång per dag, dels för att han vill amma hela tiden (mellan 11-15.30 igår ammade han en gång i timmen) och dels för att jag har så ont i magen att jag måste gå superlångsamt och pausa efter en stund. Det känns så jobbigt för jag hade ändå förväntat mig en relativt smidig förlossning och återhämtning eftersom jag hade en så lätt graviditet. Skriver mer i ett eget inlägg men ville skriva till dig först för vi verkar ju haft det så lika innan vi fick barn. Hoppas du känner dig starkare snart!

Fortsättning på inlägg 10217: Dagen efter, dvs i onsdags var en bra dag men sedan i torsdags em började jag frysa och få ännu ondare runt såret och mina bröst var även jättevarma. Ringde sjukvården och blev rådd att åka till akuten. Kände ju dock inte mig döende så vi bestämde oss för att äta middag och amma innan vi åkte dit och kom dit vid 20-tiden. Det hade stått på deras hemsida att väntetiden på akuten var 46 minuter men det kan ju inte ha stämt för det tog två timmar innan jag fick lämna blod och urin och ytterligare en timme tills det var min tur. Bebisen sov i bilbarnstolen hela tiden medan vi försökte rätta till munskyddet vi satt på för att försöka hindra alla äckliga akuten-smittor från honom men det var ju för mycket större barn så det var svårt att få det att sitta bra. Sådan ångest att ha med sin bebis till akuten av alla ställen men jag hade ingen annan som kunde åka dit med mig och ville inte skiljas från bebisen.

I varje fall så vid 23-tiden är det min tur, följ med här säger de, äntligen tänkte jag, ända tills de säger att nej din man får åka hem med bebisen nu för barn är inte tillåtna i undersöknings- och behandlingsrummen på akuten (om de inte är patienter och då är det ju barnakuten som gäller). Skojar ni, skriker jag och får panik och börjar gråta, varför i helvete har ingen kläckt ur sig det under de tre timmarna vi suttit och väntat??!! Så då fick jag ju säga till dem att de fick ge min undersökningstid till någon annan och så fick jag vänta på nästa lediga undersökning så att jag kunde amma först, för nu hade inte min SEX DAGAR GAMLA BEBIS ätit på fyra timmar och vi har ingen annan mat till honom. Att behöva stå där och kriga för det och förklara för idioter när jag hade ont överallt och inte sovit på en vecka, fy fan. Sedan var det bara att dra ner byxorna och sitta och amma med rumpan bar på toastolen för de amerikanska offentliga toaletterna har inga lock och de spolar automatiskt, inget man vill råka få på sina byxor. Förnedring inför mannen igen (detta är ju hur JAG upplever det - mannen försöker hålla skenet uppe och säger att jag är jätteduktig som håller ihop och kämpar på trots att jag har så ont). Sedan fick jag alltså vara ensam på akuten i tre timmar utan bebisen medan mannen åkte till sitt kontor som ligger nära och försökte underhålla bebisen som tydligen vaknade efter en stund och var ledsen. Mitt i natten fick vi sedan äntligen åka hem. Värsta kvällen i mitt liv.

Så jo, något var ju fel redan från början och jag är så jäkla bitter nu att alla där vi låg efter förlossningen avfärdade det som normalt och att jag måste ta tag i mig själv och fokusera på bebisen, men det kanske var svårt att diagnosticera innan det syntes på huden. Det visade sig att jag blivit infekterad med grupp A streptokocker eller stafylokocker (oklart vilket eftersom man inte kan dra odling) under kejsarsnittet och alltså har haft en infektion i kroppen ända sedan barnet föddes!!! Hade även mjölkstockning så fick hjälp med elektrisk bröstpump (det enda positiva med allt detta var att vi fick ut hela 140 ml som nu är i frysen hemma om er skulle behövas). Fick antibiotika där samma preparat kunde behandla både magen och brösten och ska äta det till torsdag. Ska på undersökning på onsdag och se hur det ser ut. Det är mindre rött idag men gör fortfarande ont även att bara stryka lätt med fingret över huden. Fredag och lördag har sedan som sagt varit bättre dagar med mindre smärta och har kunnat börja njuta lite och förstå att jag faktiskt _fått en son_ och inte bara fått en massa smärta, hjälplöshet och förnedring.

Har berättat allt för mamma på Skype i fredags, tog tre timmar att älta allt och nu känns det lite bättre, men ska fråga den läkare på min klinik som jag ska träffa på onsdag hur vi går till väga för att få förklarat för oss varför igångsättningen inte fungerade och varför ingen misstänkte att något var fel efter kejsarsnittet när jag hade så ont. Vi känner att vi måste få rätsida på detta om vi ska våga försöka få syskon till vårt barn i framtiden för så här vill jag inte riskera att behöva må igen.

Tack till dig som orkat läsa allt detta, känns skönt att skriva här för det är "bara" tre nära vänner i Sverige och min mamma som jag berättat för, och vad fan säger man liksom när vänner och bekanta här i USA och i Sverige frågar sådär som man brukar gära "om allt gått bra"? Man vill ju bara säga att nej fy fan värsta upplevelsen i mitt liv förutom att jag är lycklig och ödmjuk över mitt (så vitt vi vet) friska barn, men det kan man ju inte säga och jag vill inte berätta för alla heller, särskilt inte när många andra i vänkretsen också är på väg mot första barnet. Har bara sagt att det känns jobbigt att det blev kejsarsnitt för vi var inte beredda på det, och att vi är väldigt trötta för att han inte sover på natten. Jodåsåatte...

Hej på er!
Har tagit en paus härifrån och fokuserat på det nya livet med bebis. Har läst lite då och då men har missat massor av det ni skrivit så jag är ledsen on jag missar att säga grattis om någon mer fått bebis.

Seven- vilken fruktansvärd upplevelse du fått genomgå. Du är stark son kämpar på i ett främmande land utan nära och kära hos dig.

Amalie- samma till dig. Du verkar fixa det bra trots en tuff start. Det är omvälvande att få bebis även om allt gått bra så ge det tid.

Wime06- skönt att ni är utskrivna och att w växer fint.

Här är det bebisbubbla på alla sätt och vis. Känns nästan provocerande att skriva när jag vet hur flera av er har det men det är bara så underbart! Ja jag är trött, men samtidigt så lycklig över detta underbara lilla mirakel.

Dock är det en sak som får mig att stressa ihjäl mig inombords och jag hoppas att någon av er kan komma med råd/erfarenheter. Just nu samsover jag med dottern. Jag ammar liggande och både hon och jag somnar ifrån det hela. Det leder till att hon ligger i princip hela natten vid mina bröst. Är så rädd för psd då jag fått höra att man ska undvika samsovning. Jag försökte med babynestet i natt men det är helt omöjligt att få henne att ligga där. Hon vill ligga på mig helst. Är det någon annan av er som sover nära som kan lugna mig att det inte är farligt? Eller borde jag jobba på att få henne att ligga själv?

Redo för att gå ut i 20 minus!? Alltså jag fattar inte magen faktiskt kan bli större än så här... 12 dagar kvar till bf!

Skönt att höra att fler gör som jag även om jag ändå är kluven till om det är rätt eller ej. Med första barnet var jag jätteduktig på att sitta upp och amma och få henne att sova i egen säng. Med nr 2 samsov jag mest för att ens orka tillvaron med två små. Men jag tycker även att samsovning är supermysigt även om oron finns där. Samtidigt är man kanske orolig oavsett när de är såhär små. Jo nykter och rökfri är jag. Täcke har vi på oss för det är ju så kallt...

Apropå napp. Har ni börjat med det ännu? Jag provade i natt när hon snuttat i timmar och jag började bli öm. Hon tog den direkt och somnade nöjd. Tänker bara att den inte ska konkurrera ut amningen. I morgon ska vi dock få hembesök av BVC sköterskan så då hoppas vikten är bra så man få kvitto på att amningen funkar.

Redo för att gå ut i 20 minus!? Alltså jag fattar inte magen faktiskt kan bli större än så här... 12 dagar kvar till bf!

Skönt att höra att fler gör som jag även om jag ändå är kluven till om det är rätt eller ej. Med första barnet var jag jätteduktig på att sitta upp och amma och få henne att sova i egen säng. Med nr 2 samsov jag mest för att ens orka tillvaron med två små. Men jag tycker även att samsovning är supermysigt även om oron finns där. Samtidigt är man kanske orolig oavsett när de är såhär små. Jo nykter och rökfri är jag. Täcke har vi på oss för det är ju så kallt...

Apropå napp. Har ni börjat med det ännu? Jag provade i natt när hon snuttat i timmar och jag började bli öm. Hon tog den direkt och somnade nöjd. Tänker bara att den inte ska konkurrera ut amningen. I morgon ska vi dock få hembesök av BVC sköterskan så då hoppas vikten är bra så man få kvitto på att amningen funkar.