Seven Costanza skrev 2016-01-17 17:20:49 följande:
Fortsättning på inlägg 10217: Dagen efter, dvs i onsdags var en bra dag men sedan i torsdags em började jag frysa och få ännu ondare runt såret och mina bröst var även jättevarma. Ringde sjukvården och blev rådd att åka till akuten. Kände ju dock inte mig döende så vi bestämde oss för att äta middag och amma innan vi åkte dit och kom dit vid 20-tiden. Det hade stått på deras hemsida att väntetiden på akuten var 46 minuter men det kan ju inte ha stämt för det tog två timmar innan jag fick lämna blod och urin och ytterligare en timme tills det var min tur. Bebisen sov i bilbarnstolen hela tiden medan vi försökte rätta till munskyddet vi satt på för att försöka hindra alla äckliga akuten-smittor från honom men det var ju för mycket större barn så det var svårt att få det att sitta bra. Sådan ångest att ha med sin bebis till akuten av alla ställen men jag hade ingen annan som kunde åka dit med mig och ville inte skiljas från bebisen.
I varje fall så vid 23-tiden är det min tur, följ med här säger de, äntligen tänkte jag, ända tills de säger att nej din man får åka hem med bebisen nu för barn är inte tillåtna i undersöknings- och behandlingsrummen på akuten (om de inte är patienter och då är det ju barnakuten som gäller). Skojar ni, skriker jag och får panik och börjar gråta, varför i helvete har ingen kläckt ur sig det under de tre timmarna vi suttit och väntat??!! Så då fick jag ju säga till dem att de fick ge min undersökningstid till någon annan och så fick jag vänta på nästa lediga undersökning så att jag kunde amma först, för nu hade inte min SEX DAGAR GAMLA BEBIS ätit på fyra timmar och vi har ingen annan mat till honom. Att behöva stå där och kriga för det och förklara för idioter när jag hade ont överallt och inte sovit på en vecka, fy fan. Sedan var det bara att dra ner byxorna och sitta och amma med rumpan bar på toastolen för de amerikanska offentliga toaletterna har inga lock och de spolar automatiskt, inget man vill råka få på sina byxor. Förnedring inför mannen igen (detta är ju hur JAG upplever det - mannen försöker hålla skenet uppe och säger att jag är jätteduktig som håller ihop och kämpar på trots att jag har så ont). Sedan fick jag alltså vara ensam på akuten i tre timmar utan bebisen medan mannen åkte till sitt kontor som ligger nära och försökte underhålla bebisen som tydligen vaknade efter en stund och var ledsen. Mitt i natten fick vi sedan äntligen åka hem. Värsta kvällen i mitt liv.
Så jo, något var ju fel redan från början och jag är så jäkla bitter nu att alla där vi låg efter förlossningen avfärdade det som normalt och att jag måste ta tag i mig själv och fokusera på bebisen, men det kanske var svårt att diagnosticera innan det syntes på huden. Det visade sig att jag blivit infekterad med grupp A streptokocker eller stafylokocker (oklart vilket eftersom man inte kan dra odling) under kejsarsnittet och alltså har haft en infektion i kroppen ända sedan barnet föddes!!! Hade även mjölkstockning så fick hjälp med elektrisk bröstpump (det enda positiva med allt detta var att vi fick ut hela 140 ml som nu är i frysen hemma om er skulle behövas). Fick antibiotika där samma preparat kunde behandla både magen och brösten och ska äta det till torsdag. Ska på undersökning på onsdag och se hur det ser ut. Det är mindre rött idag men gör fortfarande ont även att bara stryka lätt med fingret över huden. Fredag och lördag har sedan som sagt varit bättre dagar med mindre smärta och har kunnat börja njuta lite och förstå att jag faktiskt _fått en son_ och inte bara fått en massa smärta, hjälplöshet och förnedring.
Har berättat allt för mamma på Skype i fredags, tog tre timmar att älta allt och nu känns det lite bättre, men ska fråga den läkare på min klinik som jag ska träffa på onsdag hur vi går till väga för att få förklarat för oss varför igångsättningen inte fungerade och varför ingen misstänkte att något var fel efter kejsarsnittet när jag hade så ont. Vi känner att vi måste få rätsida på detta om vi ska våga försöka få syskon till vårt barn i framtiden för så här vill jag inte riskera att behöva må igen.
Tack till dig som orkat läsa allt detta, känns skönt att skriva här för det är "bara" tre nära vänner i Sverige och min mamma som jag berättat för, och vad fan säger man liksom när vänner och bekanta här i USA och i Sverige frågar sådär som man brukar gära "om allt gått bra"? Man vill ju bara säga att nej fy fan värsta upplevelsen i mitt liv förutom att jag är lycklig och ödmjuk över mitt (så vitt vi vet) friska barn, men det kan man ju inte säga och jag vill inte berätta för alla heller, särskilt inte när många andra i vänkretsen också är på väg mot första barnet. Har bara sagt att det känns jobbigt att det blev kejsarsnitt för vi var inte beredda på det, och att vi är väldigt trötta för att han inte sover på natten. Jodåsåatte...
Som mamma blir man en krigare!! Kriga vidare för er alla. Duktig du är!!! Nu kan det bara bli bättre för varje dag som går :)) u go girl!!! Förnedring som du kallar det är för honom antagligen det största som han någonsin sett någon annan göra för att få ett barn.
Tror inte han håller skenet uppe för något annat. För honom är du alldeles säkert en fantastisk krigare som klarar sv ALLT!
Min man har i efterhand efter första barnets födelse uttryckt det. De förstår ju inte riktigt vad ett barn å förlossning innebär oavsett hur den slutar.
Keep up the good spirit :)) duktig mamma du är!!
Kram!!
