BF Januari 2016 :)

Hon började äta när jag skrev detta inlägget och hon äter fortfarande. Nu är jag också huuungrig!

Quatterin och Eleonor - det är säkert sådär heeeeelt normalt men jag kände ändå att jag ville höra med andra om man verkligen kan äta såå länge som hon gör. Samtidigt som jag förstår att hon får i sig för när hon väl släpper så rinner det mjölk längs hela kinden.

Fortsättning på inlägg 10217: Dagen efter, dvs i onsdags var en bra dag men sedan i torsdags em började jag frysa och få ännu ondare runt såret och mina bröst var även jättevarma. Ringde sjukvården och blev rådd att åka till akuten. Kände ju dock inte mig döende så vi bestämde oss för att äta middag och amma innan vi åkte dit och kom dit vid 20-tiden. Det hade stått på deras hemsida att väntetiden på akuten var 46 minuter men det kan ju inte ha stämt för det tog två timmar innan jag fick lämna blod och urin och ytterligare en timme tills det var min tur. Bebisen sov i bilbarnstolen hela tiden medan vi försökte rätta till munskyddet vi satt på för att försöka hindra alla äckliga akuten-smittor från honom men det var ju för mycket större barn så det var svårt att få det att sitta bra. Sådan ångest att ha med sin bebis till akuten av alla ställen men jag hade ingen annan som kunde åka dit med mig och ville inte skiljas från bebisen.

I varje fall så vid 23-tiden är det min tur, följ med här säger de, äntligen tänkte jag, ända tills de säger att nej din man får åka hem med bebisen nu för barn är inte tillåtna i undersöknings- och behandlingsrummen på akuten (om de inte är patienter och då är det ju barnakuten som gäller). Skojar ni, skriker jag och får panik och börjar gråta, varför i helvete har ingen kläckt ur sig det under de tre timmarna vi suttit och väntat??!! Så då fick jag ju säga till dem att de fick ge min undersökningstid till någon annan och så fick jag vänta på nästa lediga undersökning så att jag kunde amma först, för nu hade inte min SEX DAGAR GAMLA BEBIS ätit på fyra timmar och vi har ingen annan mat till honom. Att behöva stå där och kriga för det och förklara för idioter när jag hade ont överallt och inte sovit på en vecka, fy fan. Sedan var det bara att dra ner byxorna och sitta och amma med rumpan bar på toastolen för de amerikanska offentliga toaletterna har inga lock och de spolar automatiskt, inget man vill råka få på sina byxor. Förnedring inför mannen igen (detta är ju hur JAG upplever det - mannen försöker hålla skenet uppe och säger att jag är jätteduktig som håller ihop och kämpar på trots att jag har så ont). Sedan fick jag alltså vara ensam på akuten i tre timmar utan bebisen medan mannen åkte till sitt kontor som ligger nära och försökte underhålla bebisen som tydligen vaknade efter en stund och var ledsen. Mitt i natten fick vi sedan äntligen åka hem. Värsta kvällen i mitt liv.

Så jo, något var ju fel redan från början och jag är så jäkla bitter nu att alla där vi låg efter förlossningen avfärdade det som normalt och att jag måste ta tag i mig själv och fokusera på bebisen, men det kanske var svårt att diagnosticera innan det syntes på huden. Det visade sig att jag blivit infekterad med grupp A streptokocker eller stafylokocker (oklart vilket eftersom man inte kan dra odling) under kejsarsnittet och alltså har haft en infektion i kroppen ända sedan barnet föddes!!! Hade även mjölkstockning så fick hjälp med elektrisk bröstpump (det enda positiva med allt detta var att vi fick ut hela 140 ml som nu är i frysen hemma om er skulle behövas). Fick antibiotika där samma preparat kunde behandla både magen och brösten och ska äta det till torsdag. Ska på undersökning på onsdag och se hur det ser ut. Det är mindre rött idag men gör fortfarande ont även att bara stryka lätt med fingret över huden. Fredag och lördag har sedan som sagt varit bättre dagar med mindre smärta och har kunnat börja njuta lite och förstå att jag faktiskt _fått en son_ och inte bara fått en massa smärta, hjälplöshet och förnedring.

Har berättat allt för mamma på Skype i fredags, tog tre timmar att älta allt och nu känns det lite bättre, men ska fråga den läkare på min klinik som jag ska träffa på onsdag hur vi går till väga för att få förklarat för oss varför igångsättningen inte fungerade och varför ingen misstänkte att något var fel efter kejsarsnittet när jag hade så ont. Vi känner att vi måste få rätsida på detta om vi ska våga försöka få syskon till vårt barn i framtiden för så här vill jag inte riskera att behöva må igen.

Tack till dig som orkat läsa allt detta, känns skönt att skriva här för det är "bara" tre nära vänner i Sverige och min mamma som jag berättat för, och vad fan säger man liksom när vänner och bekanta här i USA och i Sverige frågar sådär som man brukar gära "om allt gått bra"? Man vill ju bara säga att nej fy fan värsta upplevelsen i mitt liv förutom att jag är lycklig och ödmjuk över mitt (så vitt vi vet) friska barn, men det kan man ju inte säga och jag vill inte berätta för alla heller, särskilt inte när många andra i vänkretsen också är på väg mot första barnet. Har bara sagt att det känns jobbigt att det blev kejsarsnitt för vi var inte beredda på det, och att vi är väldigt trötta för att han inte sover på natten. Jodåsåatte...

Bf +3 idag. Vaknade vid 2 och kände att det rann till lite. Var på toa och kissade, torkade mig och sedan droppade det lite efteråt. Flytning eller vatten?! Kom även lite lite rosaaktigt slem när jag torkade mig, kanske börjar slemproppen att lossna? Men inte behöver man väll ringa förlossningen för detta än?

Sedan 2.30 har jag sedan haft lite småvärkar. Absolut hanterbara, först med ca 8 min mellanrum och nu har det avtagit och kommer lite sporadiskt, varar dock inte så länge. Hoppas det är på g nu! Får gärna vänta någon timme att dra igång såbarnvakten till dottern får sova en stund till :)

Jag får 10% i 180 dagar, jag som var glad för det, haha! Men försöker att inte ta sju dagar i veckan den här gången som jag var tvungen med sonen. Så länge maken har jobb går det, sen får vi se. Det är jag som försörjt oss i många år nu så det känns lite kymigt att få så mycket mindre pengar än vad jag är van vid, men jag försöker komma ihåg att han får nästan dubbelt nu när han jobbar mot annars. Men lite tajt känns det ju. Axel var 14-15 månader när han började förskolan och det gick toppenbra så det känns ju skönt iaf, men det hänger ju lite på personlighet också. De har en utvecklingsfas precis vid 1,5 som gör att många tycker det är tuffare med separationen då än tidigare och senare, samtidigt känns det ju skönt att veta att barnet klarar lite mer själv.

Jag får mer betalt för semesterdagar än för arbetsdagar, vet inte varför men det är ju bra! Däremot vet jag inte hur många dagar jag får för föräldraledighet är ju inte semestergrundande som arbete är.

Jag tror det är lite olika beroende på avtal, men nånting sånt är det säkert. Jag vet att jag läste om det i personalhandboken men la det tydligen inte på minnet... Ja student är ingen höjdare. Inte arbetslös heller, jag fick kass sgi jämfört med omnjag hade fått vara kvar på viket jag hade innan... För att inte tala om ifall de hade räknat på min tidigare lön från mitt fasta jobb i Norge! :-P Men sånt är det. Jag är så tacksam att jag har ett jobb den här gången.

Haha jaa men mitt kollektivavtal har jag då aldrig titta på. Men brukar roa mig med att läsa personalhandboken på intranätet när patienterna uteblir. Föräldraledighet är inte förhandlingsbart nej men vilka förmåner man får är ju väldigt olika.

Jag ligger då INTE nedbäddad och har det INTE särskilt skönt, haha. Det är latensfasen snarare än några förvärkar bara, enligt förlossningen. Varken alvedon eller 40 minuter i kokhett bad har gett mig nån vila. Jag som inte ville vara lika trött den här gången som när Axel föddes... Det kommer bli en lång natt om inte det här plötsligt avstannar. :-/ Men fasen vad svårt att veta när vi ska ta hit mina föräldrar!! De har ju ändå en halvtimme att köra, men jag känner inte direkt att jag vill ha dem här nån längre stund när jag har värkar...

Rally-Sally kom ut 23:09, 23:00 klev vi ur pappas bil utanför förlossningen. Jag hann knappt upp i förlossningssängen, sen kom två krystvärkar och så var hon ute! Herregud! Värken innan gick vattnet, rakt i brallorna. Två små stygn fick jag, needless to say så hann vi inte få upp förlossningsbrev eller nåt men jösses alltså vilken upplevelse! Och vilken enorm skillnad från förra gången! Nu har lillan tuttat i en halv evighet och vi har fikat, jag är hög på adrenalin och på upplevelsen. Wohoo!

Suddig bild på hjärtat :