BF Januari 2016 :)

Det var så lite så. Ja det svåra är ju inte att veta hur man ska göra utan faktiskt göra det när det är ett skarpt läge - man är ju inte mer än människa. Jag såg ett annat program dessutom med en kvinna som var barnpsykolog och sociolog tror jag och hon sa en så befriande sak att när barnen "trotsar" så utvecklas de, men de gör det genom att se till att vi vuxna också hamnar nere på barnnivån (barnen ser till att vi blir så jävla arga så att vi tappar det). och hon sa att hon vägrade att gå in i fällan att man inte får bli arg, utan att det viktig att kunna bli det och att det viktigaste var att man blev sams på ett bra sätt efteråt. Sen ska man ju självklart göra sitt främsta för att inte kränka barnet när man blir arg, men om man tittar på listan som hon Petra räknar upp i inlägget för hur lärarna kränker barnen i skolan så är det fasen svårt...

Du verkar vara en så fantastisk fin människa! Och du beskriver dig själv som introvärt och har svårt att få vänner? Det är fantastiskt att du kan bjuda på att nån annan kan få må bättre för att du ser sliten ut.

Åh gudars, väska till storasyskon! de hade jag helt glömt bort!! Tack för den påminnelsen

Jag har köpt lite finare bomulls mjukisar från hm för 199 med lite harems modell som jag också lever i så de får bli ett par till! och så får de bli någon amningsvänlig tunika istället för mjukis tröja!

Bm-besök idag, v 32+2. Supernormal på alla sätt och bebis ligger med huvudet nedåt.

Första gången jag blev lite besviken på min bm. Sambon var med och försökte hjälpa mig med att tala om min förlossningsrädsla. Han nämnde tom att jag trott jag ska dö. Hon kunde inte riktigt ta detta till sig, hon tycker att jag är ju så frisk och graviditeten komplikationsfri och sambon så stabil, och jag med.

Ja det är ju sant- förutom när det gäller rädslan.

Hon drog det där med att smärtan har en mening man får den största belöningen som finns, och då sa jag faktiskt att det kräver ju att man ser det så och att jag inte var säker på om jag ville ha barn ens när jag blev gravid. Men det verkade inte gå in riktigt.

Sambon höll med när vi kom ut. Det enda hon sa är att vi kan skriva ner lite av detta i v 35 om jag vill.

I v 37 ska jag träffa en annan bm men det känns lite sent att dra detta igen då, och egentligen finns det inget de kan göra. Det är ju jag som måste lösa detta.

Men jag fortsätter skriva mina brev till mina anhöriga så länge. Det kan aldrig vara fel att förbereda sig för döden, inte i dessa tider, som världen ser ut.

Breven finns redan sedan flera år, men måste uppdateras. Tex finns ett brev till mitt ex där- som jag egentligen vill han ska ha om det händer mig något, men det kan jag inte be sambon lämna över liksom

Alla går omkring med den där jättebindan så jag tror inte man tänker på det. Jag har bf 17/1 så känner ingen brådska direkt, jag tror inte jag kommer gå över men jag gör hellre det än får tidigare.

Jag hade nog mammabyxor ett tag efter förlossningen men magen i sig var rätt borta efter en vecka för mig. Får se hur det blir nu med nr två! Jag packade nog väskan med det mesta en månad innan bf, men det viktigaste tänker jag är att ha tänkt igenom och kanske skrivit en lista (för sånt som inte går att packa i förväg, som laddare till mobilen och eventuella matgrejer). För det blir ju nästan aldrig akut att åka in, har man en lista kanske det tar en kvart att packa ihop när det är dags och den tiden lär man iaf ha från första känning, förutsatt att man har ok avstånd till sjukhuset förstås.

Jag minns inte om det var kallt på sjukhuset när jag födde men på hemvägen lär det ju vara kallt iaf eftersom det är vinter. Men på sjukhuset hade jag samma kläder dag som natt, hehe, så där ville jag inte ha för tjocka byxor. Jag är iofs sån som inte bryr sig så mycket om hur jag ser ut inför andra, just i den situationen på sjukhus, eftersom jag räknar med att alla är rätt slitna och om inte annat kan det ju vara skönt för nån att se på mig och tänka att "SÅ sliten är jag iaf inte!!", haha!

Men lilla vännen! Om du mår så dåligt så hade jag föreslagit att du söker dug vidare. Att ha skrivit brev till anhöriga om man dör känner jag är lite makabert. Ring till bm mottagningen å be att få prata m någon annan eller 1177 så guidar de dig vidare. Gör det idag!!!!!

Åh nej! Frågade du om Auroa samtal? Kan du ringa till BM och be att få det annars? Det är inte okej av BM att lägga in sina egna värderingar och förminska din rädsla.

 

Har fått tips om denna kurs av flera bekanta. Kanske onlinekursen skulle kunna vara något? 

hypnobirthingstockholm.se/om-hypnobirthing/

Annars tycker jag att du ska försöka få kontakt med någon utanför BM som kan hjälpa dig med dina rädsla. 

Du verkar så genuint go och omtänksam. Så härliga tankar gällande att inte behöva se tipp-topp ut när man är nyförlöst

Jag håller med de andra om att du ska överväga att söka dig vidare om du inte känner att bm förstår, aurorasamtal känns som ett bra alternativ. Du ska inte behöva ta dig igenom det där själv.

Kära vän, håller med övriga att jag tycker du ska försöka få till ett aurora-samtal eller liknande för din egen skull. Du ska inte behöva gå runt och bära på dem känslorna, det är därför det finns stöd att få inför en sådan situation. Så ring idag, jag tror det skulle vara bra för dig att få prata om dina tankar. Lycka till! Kramar!

Haha tack, men vad gullig du är! Jag är väl inte nåt särskilt men jag har rätt stor självdistans och trivs förvånansvärt bra med mig själv, med alla mina fel och brister. Jag har jobbat mycket med mig själv de senaste tio åren så nåt bra kommer väl ur det. Men jag har oerhört svårt att få vänner - för att jag har svårt att ta kontakt, föreslå att ses osv, för jag vill inte vara till besvär och har trots allt svårt att tro att folk på riktigt vill umgås med mig. Lite paradoxalt, I know! Jobbar på den biten. Men jag vet hur mycket våra "fasader" kan skada i den världen vi lever nu, det som syns är alla positiva statusuppdateringar på facebook och inte så mycket av den "verkliga" världen, och det bidrar till mycket av den skam kring psykisk ohälsa som jag möter i mitt jobb. Så om jag kan bidra med lite "äkthet" och visa att man kan vara en ok person (och förälder) utan att (försöka) vara perfekt så kanske det har betydelse för någon jag möter. Och då är det värt det.