Konstigt nog så kunde npfbarn uppföra sig förr.

Jag gick i grundskola mellan 1963 och 1972, Det är helt taget ur luften att npf barn kunde sitta still förr för så var det inte. 

Nu var det ju väldigt få barn som utreddes och fick diagnos på den tiden. Men visst fanns det barn även då som inte kunde uppföra sig. Obsklass hörde jag inte talas om förrän i högstadiet och dom som gick där gjorde ju inte det på heltid. De var inskrivna i vanlig klass och blev skickade dit lite då och då. Många fick också anpassad skolgång så att de jobbade/praktiserade ett par dagar i veckan och gick i skolan resten.

I lägre klasser fanns andra knep för stökiga barn, som att sitta i koridoren eller i grupprum eller bli skickade till "läsfröken" gissningsvis någon lärare med specialkompetens.

Verkligheten var dock den att alla vuxna, lärare och föräldrar hade lite eller ingen kunskap om npf. Barn fick stryk (inte i skolan) och/eller bestraffades på på olika sätt.  

Vilket ologiskt resonemang, varför ska bara dom med de största svårigheterna få diagnos och hjälp?

För att få en diagnos så måste man ha svårigheter att klara av vardagen

Tillägg : bara för att det inte syns utanpå att en person har en npf diagnos så betyder inte det att personen har en mild form, du vet ju inte hur personen har det inuti och hur den klarar sig under dygnets 24-timmar. Du vet inte heller hur mycket personen får kämpa för att verka "normal" den stunden ni ses.

Jag håller med om att det är alldeles för högljutt och stökigt i dagens klasser. Men vad har det med npf-barn att göra? Det är ju ett generellt problem. De som blir mest lidande av det är just npf-barn, oavsett om de själva är stökiga el inte. Barn med autism men utan ADHD brukar inte vara speciellt stökiga men de blir ofta mobbade, och det kan ibland leda till att autistiska pojkar slåss. Flickorna lider i tysthet.

Problemet är att många av dagens barn och föräldrar saknar respekt för skolan och lärarna.

Typexempel: Ett barn lever rövare i klassen så det inte går att hålla lektion. Läraren får inte barnet att lugna ner sig och säger åt det att lämna klassrummet. Barnet vägrar och läraren släpar ut det (oftast en pojke). Föräldrarna kommer inte på tanken att säga åt barnet att lyda läraren. Nej, istället klagar de hos rektor, kanske rentav går till polisen och anklagar läraren för misshandel av deras dyrbara avkomma. Även om läraren sen blir frikänd så är skadad redan skedd. Rektorn är så rädd för föräldrars missnöje att hen inte låter läraren komma tillbaka. Och även om läraren får undervisa igen så har hen blir avskräckt av all uppståndelse och avstängdheten och aktar sig för att råka i samma situation igen. Hädanefter får barnen bråka. Lärarens kolleger har också lärt sig läxan.

Likaså förekom mobbning förr liksom nu. Skillnaden är att skolan/kommunen nu förväntas göra något åt det. Men var är föräldrarnas ansvar att stoppa sina barns mobbning?

Hela inställningen är att föräldrarna (och deras barn) är kunder som lärarna och rektor måste behaga till varje pris. Det är det som skiljer dagens skola från gårdagens.

Är det inte så för många av oss "normala" också? Varje dag är inte enkel och självklar här i livet.

Ofta är det väl så att om 1 av 10 barn med ex adhd är stökigt så ser man det tydligare än de andra 9 som är som vem som helst i uppförandet.

Har en vännina som har ett barn med ahdh samt lindrig utvecklingsstörning (tror jag att det är iaf). Hon är ett bra exempel på hur illa det kan se ut. Hon använder sig av fri uppfostran som hon brukar skämta om. Saken är den att det är inget skämt. Hon låter sitt barn göra vad han vill, han styr hela familjen och det är helt galet.
Slår han sina småsyskon så skrattar dom bara lite. Ingen struktur eller rutiner öht. Vilket såklart blir kaos för allt och alla. Det är fruktansvärt synd om honom. Och träffar man honom så kan man absolut tänka som ts skriver. Men de allra flesta är ju inte alls som han är. Han märks, syns och hörs.. Men det är ju föräldrarnas fel, och oavsett om han haft diagnos eller inte så hade han varit ouppfostrad.

Ja, och? Jag är "hon med asperger" (inte hon i bonde söker fru, dock =P), sen jag var barn. 6 år för att vara noga. Jag tycker för övrigt inte heller om "autismspektrumdiagnosen", jag har ASPERGER inte autism, och jag vill bli behandlad som en som har asperger, inte som en som har autism, för det är en jäkla skillnad. Asperger är i mångt och mycket en osynlig och därmed ofta "oförstådd" diagnos, som du visar ypperligt prov på. Hur många tror du vet att jag har asperger om jag inte talar om det? Och i vilka sammanhang tror du folk undrar?

Asperger inte inte en "lightdiagnos", men det är inte autism, det håller jag med om. 

Hon tycker väl inte det är ngn idé att försöka fostra honom? Han har ju ADHD. Det får väl läraren i skolan ta hand om.

Men om man har svårt att klara vardagen utan extra hjälp och stöd - är det inte bra om man få det stödet då? Det kan ju många gånger vara så att om man får ett initialt stöd med att hitta rätt "metodik" så kan man leva ett helt "vanligt" liv sen. Är inte det bra?

Jag har för övrigt själv inte NPF medan min dotter har det. De vardagliga svårigheter som jag kan ha är inte att jämföra med de mindotter har. Och om hon kan få hjälp att hantera sina svårigheter och leva ett så bra och "normalt" liv som möjligt kan jag inte se det som något annat än positivt.

Att hon får hjälp av nån som kan sin sak med att hitta verktyg för att klara sin vardag på ett bra sätt och mår bra av det, hur kan det vara fel? Eller tom förolämpande mot någon annan?

Men har man diagnoser som asperger så är INGEN dag enkel och självklar.