Konstigt nog så kunde npfbarn uppföra sig förr.

Bra rutet!!

Och där har vi den stora långsiktiga risken. Psykisk ohälsa. Som leder till beteenden som på sikt kostar för oss alla. Att ge rätt stöd till barn med NPF-problematik i skolan tjänar alltså alla på. Förskola och skola bär största ansvaret. 

Finns så många konstiga diagnoser som sätts på barn nu för tiden. Diagnoser som följer dem genom hela livet som en fotboja. Jag känner en familj som har en flicka som är autistisk, och hon är AUTISTISK med stora bokstäver och därför blir jag riktigt trött på när jag hör om barn som på det stora hela fungerar bra men har problem i skolan och då får diagnoser ur "autismspektrat"! En förolämpning mot de som har autistiska barn på riktigt. Jag skulle kämpa med näbbar och klor om det var mitt barn som hade problem för att mitt barn INTE skulle få en diagnosstämpel eftersom den där hjälpen man tror att man ska få den finns inte.

1. Förr var vuxna enade mot barnen, på gott och ont. Det goda var att de faktiskt var enade och visade att vissa beteenden inte är okej. Idag förväntas föräldrar klara allt på egen hand, utan vare sig tydliga riktlinjer eller hjälp från omgivningen.

2. Skola och hem var mer strukturerade förr, även det på gott och ont. Det goda med det var att barn med ADHD eller Asperger verkligen behöver struktur och tydliga regler för att kunna slappna av något.

3. Barn utsätts för ofantligt mycket mer press nu än förr. TV, internet, kläd- och leksaksbutiker berättar exakt hur du ska vara, och utrymmet för annorlunda blir mindre och mindre. Detta skapar ångest och stress hos barnet, känslor som inte blir bekräftade, då vuxna ofta inte tror barn har sådana känslor.

Trodde bara inte att någon kunde resonera som du gör idag, dina åsikter är så otroligt dammiga och gammelmodiga. Du menar alltså att man ska börja gömma undan barn med funktionsnedsättning igen? Dom får inte finnas ute i samhället som alla andra? Ojj vad du hade passat bra i nazityskland, synd att du föddes i fel land, fel tid.

Att barnen var tvugna att lära sig att veta hut... Ja det var ju för att dom blev slagna förr i tiden och ärrade för livet. Jag har arbetat på ett boende för äldre autistiska personer och dom är ofta helt förstörda av all misshandel och kränkningar dom dom fått utstå under barndomen och halva deras vuxna liv tills dess att man började förstå sig på npf-diagnoser och dom fick mer rättigheter i samhället.

Du verkar vara en person med mycket aggressioner och stökiga barn får vara din måltavla då du inte orkar ta itu med dina egna problem. Rikta ilskan utåt är alltid lättare än inåt. Herregud jag bor i en av de större städerna och är på resturang ofta och ute i samhället varje dag och jag har än idag inte upplevt att det är något barn som stört mig och att föräldrarna skyller på npf. Många i tråden skriver samma sak, du kanske ska fundera över dina val av resturang det är klart att det kan bli lite stökigt på McDonalds liksom. Och är detta verkligen ett så stort problem för dig? Du kan väl berätta exempel som du är med om i din vardag? Jag har så svårt att tro att det är en massa adhdungar som stör dig vart du än går?!! Förlåt men Det låter absurt.

Trodde bara inte att någon kunde resonera som du gör idag, dina åsikter är så otroligt dammiga och gammelmodiga. Du menar alltså att man ska börja gömma undan barn med funktionsnedsättning igen? Dom får inte finnas ute i samhället som alla andra? Ojj vad du hade passat bra i nazityskland, synd att du föddes i fel land, fel tid.

Att barnen var tvugna att lära sig att veta hut... Ja det var ju för att dom blev slagna förr i tiden och ärrade för livet. Jag har arbetat på ett boende för äldre autistiska personer och dom är ofta helt förstörda av all misshandel och kränkningar dom dom fått utstå under barndomen och halva deras vuxna liv tills dess att man började förstå sig på npf-diagnoser och dom fick mer rättigheter i samhället.

Du verkar vara en person med mycket aggressioner och stökiga barn får vara din måltavla då du inte orkar ta itu med dina egna problem. Rikta ilskan utåt är alltid lättare än inåt. Herregud jag bor i en av de större städerna och är på resturang ofta och ute i samhället varje dag och jag har än idag inte upplevt att det är något barn som stört mig och att föräldrarna skyller på npf. Många i tråden skriver samma sak, du kanske ska fundera över dina val av resturang det är klart att det kan bli lite stökigt på McDonalds liksom. Och är detta verkligen ett så stort problem för dig? Du kan väl berätta exempel som du är med om i din vardag? Jag har så svårt att tro att det är en massa adhdungar som stör dig vart du än går?!! Förlåt men Det låter absurt.

Att du anser det fungera bra "på det stora hela" säger absolut ingenting om barnets känsloliv. Att anta att en sådan diagnos ställs pga lite bekymmer i skolan är en förolämpning. En person med en diagnos ur autismspektrat behöver, och får, inte alltid hjälp(terapi, samtal osv), utan anpassning från sin omgivning. Den har en annorlunda världsbild, och saknar förmåga att anpassa sig till vissa saker, som att arbeta "valfritt". Med det menar jag inte att det är okej att bete sig illa, det är heller inte ett typiskt beteende för någon med en sådan diagnos(trots att många verkar tro det).

Jag har tre barn varav ett barn har en npf-diagnos.
Två av mina barn seglar fram i livet utan att stöta på speciellt mycket hinder, de är glada och lyckliga och lättsamma. Min förstfödda har svårt med sociala kontakter, har inget riktigt "filter" utan säger ofta saker och ting rakt ut, utan omsvep.

Jag vet av erfarenhet att jag är mycket, mycket mer sträng gentemot mitt npf-barn än vad jag är mot mina två "normalstörda" barn. Jag lägger mycket mer tid på npf-barnet än vad jag gör med de två andra.
Man kan krasst säga att mitt npf-barn har mer "uppfostran" i ryggen än vad de andra två har.

Det är lätt att säga att npf-barn är ouppfostrade och att vi föräldrar är slapphänta gentemot dem om man inte själv vet hur mycket tid de flesta föräldrar lägger ned för att få vardagen att fungera för npf-barn. För de flesta av oss föräldrar lägger faktiskt ned väldigt, väldigt mycket tid för att få vardagen att fungera och oftast är det med oro som vi tar med våra barn ut bland annat folk just på grund av att vi vet så väl att vi som förälder blir dömda av folk som du OM det skulle vara så att barnet blir oroligt och kanske beter sig illa.

För mina två "normalstörda" barn flyter vardagen på oavsett det händer något oplanerat eller inte medan mitt npf-barn sliter ont med att bara fixa vardagliga händelser.

Vad mer vill du att vi ska göra? Tillåta aga på barn med npf för att de ska lära sig? Införa institutioner som fanns tidigare och gömma undan dem på?

Du får mer än gärna komma med konkreta förslag på vad vi ska testa som vi inte redan testat... :-/

Har man träffat ett barn med Autism. Alltså inte ngn med en liten snudd ur "spektrat" utan verklig autism så orkar man nästan inte höra talas om alla lightdiagnoser som ställs. Kommer att tänka på en deltagare i "bonde söker fru" som hela programserien vitt och brett, glatt i teve utan problem, med ett bra och levande språk berättade om sin "Asperger". Hade hon inte nämnt den så hade jag ALDRIG ens snuddat vid tanken att det var ngt som inte var som det skulle med henne. Nu var ju hon vuxen men hade antagligen stämplats som barn och så har hon blivit "hon med asperger"!

Hur kan det vara förolämpande för en förälder med ett barn med en funktionsnedsättning att det finns andra barn med andra funktionsnedsättningar?

Jag antar att du med riktig autism menar bär personen också har en intellektuell funktionsnedsättning? Det blir förstås helt andra förutsättningar än med autismspektrumtillstånd (det som tidigare hette Aspergers syndrom). Med denna diagnos kan man ju mycket väl ha högre iq än genomsnittet. Svårigheterna skiljer sig ju också en hel del mellan individer med samma diagnos. Så förvirrande kan jag förstå att det kan vara, Särskillt när många associerar autism just med intellektuell funktionsnedsättning, men förolämpande?

Många med denna funktionsnedsättning får också bra hjälp med att förstå hur man själv fungerar och för att hitta verktyg att hantera vardagen bättre. Beklagligt omdu har dåliga erfarenheter av den hjälp som finns att få. Men är stödet dåligt på en ort eller i ett visst sammanhang borde väl den bästa läsningen vara att kämpa för att få bättre stöd?