Han delar sovrum med sin dotter!

Eh, jag sover själv i en dubbelsäng (1,80) och har bara för avsikt att släppa in max en (vuxen, manlig) person till i taget!

Jag anser inte att han är en bättre pappa för att han delar rum med sin dotter än en som inte gör det. Vilket har antytts av flera i tråden. Som att de skulle vara så mycket mer kärleksfulla och lyhörda för "sina barns behov" när det sannolikt i de flesta fall handlar om att man inte har ekonomi att erbjuda barnen mer.
Personligen skulle jag känna mig som en misslyckad förälder om jag inte hade fått mitt barn tillräckligt självständigt och tryggt för att kunna sova själv i egen säng i eget rum vid 8 års ålder.
Men det är inte det det handlar om här. Efter vad han berättat verkar hon vara en lugn och glad och stabil tjej. Som f ö har eget rum hos sin mamma vilket framkom vid dagens telefonsamtal.

O vuxna som delar säng är....osjälvständiga o otrygga? Nä, så tänker ju ingen men så fort det handlar om barn så dyker de grejerna upp.....

Vuxna som delar säng gör väl ofta det för att de vill sexa med varandra i sängen, inte för att de är otrygga och osjälvständiga.
*gissar hejvilt nu*

Detta var svar till de som hävdar att stora barn har behov att sova med sina föräldrar. Det är skillnad på en relation mellan 2 vuxna och en relation mellan föräldrar och barn - det måste du väl ändå förstå? Alltså kan du inte dra en parallell att de vuxna är otrygga, de delar säng av en annan anledning helt enkelt. De flesta vuxna par som delar säng delar en fysisk relation och en intimitet där barnen är exkluderade hur hemskt du än tycker att det är. (Och ja, för att slippa den tjatiga frågan: man kan ha sex på andra ställen än i sängen, återigen det är inte det det handlar om, det handlar om en vuxenrelation och en intimitet där barnet inte är delaktigt.)

jaha jag trodde att de främst gör det för att det är mysigt, inte för att de vill pippa.

Min bonus delar säng med sin mamma på hennes veckor.
Jag förutsätter att hon skulle få sova inne på sitt eget rum om mamman skulle bli sambo, men varför detta skulle vara ett problem nu, som det verkar vara för en del av er, förstår jag inte.

När man splittrat en familj och inte klarat hålla ihop med den andra familjen så tar barnen det på olika sätt.. En del är för det mesta oberörda på dagarna.. Men! En skilsmässa/separation är en sorg för alla inblandade och det kan ta år innan barnen kommer över det helt... Dessa barn behöver tanka extra mycket trygghet av sina föräldrar. Och som någon annan sa, ger man sina barn tryggheten de vill ha blir det trygga individer.. Det stärker deras självkänsla och mående.. Man får ha det i bakhuvudet när man blir kär i någon med barn... Det är deras eget kött och blod och som förälder har man inbyggt att deras liv går före ens eget.. Om du läst om föräldrar som gett enda plats i livbåt till sitt barn.. Tagit en kula för sitt barns liv etc etc... Det går inte köra över barnet hur som helst.

den andra föräldern.. skulle det stå.

Jag tycker inte du ska bryta med honom pga det här.
Inte heller tycker jag du ska ha synpunkter på hur en ensam förälder väljer att lägga upp det på sina veckor sålänge ingen kommer till skada.

Just NU ser det ut såhär på sovrumsfronten ja, men så behöver det ju inte forsätta att vara om det blir allvar mellan er två
Ni får gemensamt hitta lösningar, det är det man gör som par hjälps åt att hitta lösningar.
Man dömer inte varandra och man är inte mest intresserad av att få sin vilja igenom prompt.
Man gör det gemensamt som är bäst för alla parter , inklusive barnet.

Ni dejtar, har nyss börjat med det o du vill redan ändra om en massa i hans liv...? Tror på riktigt att du inte klara av en relation med någon som har barn. Du borde tänka över detta ordentligt.

Gud vilken kalabalik. Tror du allvarligt att hon inte klara av en relation med någon som har barn, enbart för att hon ifrågasätter varför han delar rum med sin dotter?
Hur många pappor har du dejtat som delar rum med sin dotter då? 
Jag vet att det finns lägenhetsbrist i Sverige, men även i någon 2:a, fast ts aldrig tog upp det, borde det vill finnas någon möjlighet typ sovsoffa i vardagsrummet, så att både kan vara sin integritet.
Helt ärligt, jag har 3 egna och 4 bonusbarn, fast de är vuxna allihopa just nu, men jag hade också ifrågasatt pappans beteende. Är det fel? Himmel, hon har ju inte dömt honom, hon bara undrade.............................

Så bara för att ett barn delar rum med sin pappa drar ts slutsatsen att barnet är otryggt och att pappan pga detta borde känna sig som misslyckad förälder? Det låter konstigt. Det finns ju olika anledningar till att dela rum/säng med sin pappa som inte har med otrygghet att göra.

Sen förstår jag inte varför ett barns otrygghet per automatik gör pappan till en dålig förälder. Och vad problemet är egentligen med detta? Klart barn kan känna sig otrygga av olika anledningar, gör inte föräldrarna sämre för det.

Om en 8-åring vill dela rum/säng med sin pappa så ska han väl få det. Tror det gör barnet tryggare i framtiden och har inget att göra med att föräldern bör känna sig misslyckad.

Fint att du kan sova med dina döttrar , men din "sanning" ovan gäller knappast alla (?!) menar du att du sover gott brevid dem, så tolkade jag det?

Jag kan iaf. INTE sova brevid mina, då de rör sig väldigt mycket i sömnen!

Samma som ovan, jag sover riktigt dåligt tillsammans med andra.

Jag tror att de (vi) som tycker det är konstigt att dela rum med någon också är vi som egentligen helst sover helt ensamma och att ni som inte alls tycker det är konstigt också är ni som sover bättre tillsammans med andra.
Helt enkelt.

För mig är det superkonstigt att vilja dela rum med nån annan, eftersom det för mig betyder avsevärt sämre sömn. Enda tillfället jag kan tänka mig att dela rum/säng är med någon som jag vill ligga med, alltså min partner. För mig låter det således helt sjukt att frivilligt välja att dela rum eller till och med säng med någon annan än min partner. 

För andra, som helst sover som en flock lejon, och som får bäst sömn så, är ju det det naturligaste och bästa. 

Det verkar som om TS är en ensamvarg och hennes kille är en lejonflocksovare (annars hade han sovit i vardagsrummet och låtit dottern få privacy). Det går att förstå varandra om man försöker :)

Tycker inte det är direkt konstigt, jag delar själv rum med ett av mina barn och har inte direkt något val pga att jag inte har råd med större. Ibland är det så helt enkelt. Livet behöver inte vara en räkmacka alla gånger.

Nej, då är det inte konstigt alls, det tycker inte jag heller.

Vad man vill och vad man måste är ibland två skilda saker.
Jag hade också kunnat dela rum med mitt barn om jag t.ex var ekonomiskt eller utrymmesmässigt nödgad till det, utan att jag (eller han) för den skull helst hade velat det, egentligen.

Alla människor har ett behov av fysisk kontakt. Det frisläpper endorfiner och skänker välbehag och ett lugn. Vuxna behovet får det behovet tillfredsställt i parrelationer. Barn får det behovet tillfredsställt av sina föräldrar.

Så felet du gör är att utgå ifrån antingen att barn inte är några människor eller att barn inte har några fysiska behov. Båda de antagandena är felaktiga.

Barn behöver få kramar, pussar och närhetav sina föräldrar. Vissa mer än andra.