Han delar sovrum med sin dotter!

Jag är singel och samsover med min 4-åring. Han har ett eget rum men vill sova med mig. Jag skulle aldrig kasta ut honom från sängen för att jag träffar en ny kille. Killen jag dejtade sist sov med oss i sängen och var helt ok med det. Mitt barn går alltid först, så är det bara. Kan inte du ta det som det är så tror jag inte att du är redo att vara seriös med någon som har barn.

När jag skilde mig hade jag bara råd med en 2:a. Sonen fick då självklart sovrummet och jag hade min säng i vardagsrummet. För oss funkade det fint.
Sonen ville inte dela sovrum och inte jag heller, båda behövde sitt privata utrymme i den lilla lägenheten. Så hela grejen med att dela rum med sitt barn tycker jag är svår att relatera till, men hade jag träffat någon under den tiden hade han fått sova med mig i vardagsrummet och sexdelen hade vi antagligen skött ytterst diskret under barnveckorna.

Jag hade för den delen absolut inte velat dela sovrum med någon av mina föräldrar när jag var barn heller och tycker det är rätt konstigt med barn (och föräldrar) som vill det när barnet är äldre än 3-4 år.
Men alla är vi ju olika.

Nu vet inte jag hur situationen var när han skaffade barn, men oftast är man då TVÅ personer som kan dela på utgifterna och då funderar man inte på hur det skulle vara om man blev ensamstående med en betydligt tajtare ekonomi.

I nästa andetag skriver du att man ska rätta munnen efter matsäcken, MEN man ska tydligen inte göra det i den här mannens fall. I något tidigare inlägg skriver du att du förstår att pappan vill bo nära barnens skola, men i detta inlägget tycker du det är helt normalt att pappan skulle flytta ut till ett billigare område bara för att han ska ha en större lägenhet (som passar dig bättre). Hur ska du ha det egentligen????

Oftast sker separationer ganska snabbt och det är ju inte direkt att det står billigare lägenheter och bara väntar på hyresgäster. Så detta kanske var det bästa pappan fick tag på och sedan har det inte funnits någon anledning att flytta. För pappan med barnet funkar det säkert alldeles ypperligt med en 2:a, medan du är bortskämd med eget rum kanske redan när du kom hem från bb låter det som.

Min sambo bodde i en tvåa med sin dotter när vi sågs. Han hade inte så stort vardagsrum, men fick plats med en soffa och en säng där, så dottern fick eget rum. Nu träffades vi mest hos oss inne i stan och hans dotter var nyfiken på mig tidigare än jag tänkt mig, så det slutade med att hon sov på soffan vh när hon var hos pappan. Så allt går att lösa bara man vill.

Sedan har ju inte alla barn behov av eget rum. Våra barn delar rum, men hänger minst lika mycket ute i vardagsrummet. Så du får väl fråga om han kan tänka sig att flytta ut sin säng i vardagsrummet ... Att ni redan skulle flytta ihop är väl lite väl tidigt. När vi träffades samsov jag med min 1,5-åring. Det kändes lite knäppt när hon ramlade ner i sängen när vi hade sex, men det hände ju inte varje gång. Jag hade en bredare säng direkt på golvet och en på ben, därav nivåskillnaden.

Så ni får väl prata om en möjlig framtid, så får du se var han står eller hur han tänker sig att livet ser ut inom några år. Däremot kan du inte kräva att de ska möblera om och ändra allt efter dina önskemål/krav.

Men du - du säger att det är normalt att singelföräldrar delar rum med sina barn men att det NOG inte anses ovanligt att samsova länge även i kärnfamiljer. Hör du inte själv hur lustigt detta låter? Att om det kommer in en utomstående part i ska den acceptera att samsova med någon annans barn - något som inte alls är lika vanligt i kärnfamiljer. Det är ju lite märkligt att någon som inte är barnets förälder tydligen i högre utsträckning skall acceptera någon slags samsovning än barnens egna föräldrar...!