Tack alla för sympati och medkänsla! Måste faktiskt säga att jag märker att han anstränger sig en smula för att inte riktigt vara så ynklig som han nog skulle varit annars, och det är jag tacksam för. Klart tacksam!
Grejen är ju också den att jag vill inte föda barn utan honom så klart, men jag vill inte heller att bebisen ska bli sjuk det första som händer. Så jag skiter ärligt talat I om han missar förlossningen eller ej, jag är ego och tänker på mig - vem kan ge mig det stöd jag behöver om han inte är där..?
Oavsett, det verkar inte utveckla sig till nåt allvarligare än en rejäl mancold så det är ju bra iaf. Och helt plötsligt känns det helt ok om bebisen stannar till efter påskhelgen. (Fast egentligen inte, men..)
Kram på er finingar!