Bryr mig inte om pojken som drunknade!

Jag var så för många år sedan. Brydde mig inte om någon annan människa, inte ens mig själv. När jag sedan gick i behandling/terapi etc och slutade äta massor av mediciner, då började jag långsamt få tillbaka känslorna. 

Jag träffade en underbar känslosam man som "lärde" mig att "man får gråta" & visa känslor. Jag är uppvuxen i en dysfunktionell familj.

I dag gråter jag mycket både av glädje & sorg men bara när jag är ensam. 

Likheter, känner för folk som står mej nära men totalt likgiltig för främmande.

Kan känna för djur, räddar hellre en hund än 100 drunknande flyktingar. Kan ju tillägga art jag hellre räddar en hund än 100 drunknande svenskar likaså i detta pk land;)

Ytligare ett tillägg, dom få människor som verkligen kommit mej nära skulle jag göra allt för, även om det innebar att jag personligen skulle få en stor negativ konsekvens.

Jag blev illa berörd och fick gråten i halsen.
Men efter att ha sett all uppståndelse bland vänner på FB som jag vet i vanliga fall skiter i tredjevärlden, så blev jag mer förbannad än något annat.
Tycker fortfarande att det som händer är hemskt, men allt runt omkring har gjort att jag fått avsmak.

Det är kanske vanligare än jag trott. Min man kan tex hjälpa ett barn som har tappat bort sina föräldrar och gråter. Jag tycker att föräldrarna borde bry sig om sitt barn tillräckligt för att inte tappa bort det. Men just det här med det drunknade barnet retar mig som fan. Var han värd mer än de andra liksom.

Vad för uppståndelse?

Jag brukade vara som du, grät inte ens när en barnfamilj som jag kände omkom i tsunamin. Kunde inte gråta på deras begravning. Grät inte när min egen älskade farfar dog. Helt avstängd från att känna sorg var jag. Men, jag mådde ju inte bra. Jag kände mycket självhat och hade gått igenom kärlekslöshet och utnyttjande i barndomen. Jag kunde inte känna samhörighet med andra människor eftersom jag inte tyckte om mig själv som människa. Jag kunde känna sorg över djur, för djur är ju inte människor, djur har inte skadat mig som människor. Men efter terapi där jag lärde mig att öka min självkänsla och tycka om mig själv känner jag mycket större samhörighet med andra, och jag känner att jag tycker om och bryr mig om människor generellt. Jag gråter typ för allt idag, men jag är mycket hellre lättrörd än avstängd!

Ibland önskar jag att jag kunde bli lite mindre berörd, att jag kände mindre, för ibland är det jobbigt att känna mycket. Men när jag läser i tråden att man kan se den lille pojken på stranden utan att bli berörd, då blir jag berörd av att människor kan vara så kalla, det skär i hjärtat på mig.

För mig är empati att känna andra människors känslor. När jag ser pojken på stranden känner jag inom mig hur det skulle kännas om det var mitt barn, som de flesta andra känner jag förtvivlan och sorg när andra människor lider. För mig känns det märkligt att man kan leva sitt liv utan att känna empati.