Bryr mig inte om pojken som drunknade!

Det finns ingen motsättning i det. TS räddar hunden och du räddar dem andra.

Självklart! Jag är bra på att simma, livräddning kan jag också

Skulle nog vilja säga att man kan lära sig skillnaden på ett ytligt plan men aldrig få en full förståelse utan att känna det.

Förutom att det inte var TS som använde hundexemplet, utan deko. TS är anonym(empatistörd?).

TS, lika svårt som det är för dig att förstå hur människor kan bli så berörda av ett främmande barns död, lika svårt kan de vara för dem att du inte blir det. Kanske är du empatistörd, kanske inte. Om du ska söka vård för det beror inte på din oförmåga att pressa fram tårar i situationer där du tror att det förväntas av dig socialt. Vård söker du om det skapar problem i ditt vardagsliv. Känner du att du mår bra i övrigt är det bara att acceptera att vi alla är olika.

Jag befinner mig i någon slags mellanzon där jag ibland upplever folk som känslokalla och ibland som överdrivna PK-människor som försöker boosta sin sociala status genom att visa hur empatiska de är. Antagligen kan dessa tankar vara både orättvisa och korrekta samtidigt, så jag låter oftast folk vara som de är så länge de inte sårar/skadar någon annan. Då går jag däremot igång på ett sätt som får andra att vilja sätta PK-stämpel på mig.

Jag har full förståelse för vad som är rätt och fel. Jag behöver inte gråta för att förstå det. Jag är ingen psykopat som inte förstår att andra människor har känslor. Andras känslor påverkar mig bara inte och det finns en hel del fördelar med det. Till exempel att kunna se nyktert på saker och ting utan att blanda in en massa ologiska känslor.

Det har inget att göra med att han är mer värd än andra. Men som normalempatisk blir man illa berörd av att ett barn drunknar.

Tänk dig att du är tre år, båten gungar, du är rädd, du tittar på din mamma, hon är rädd. Du håller din pappa i handen, du tappar taget, du åker ut i vattnet, du är fruktansvärt rädd, du skriker, du försöker andas men dina lungor fylls med vatten, du dör.

En människa med empati tänker så här när den ser ett drunknat barn.

Jag har full förståelse för vad som är rätt och fel. Jag behöver inte gråta för att förstå det. Jag är ingen psykopat som inte förstår att andra människor har känslor. Andras känslor påverkar mig bara inte och det finns en hel del fördelar med det. Till exempel att kunna se nyktert på saker och ting utan att blanda in en massa ologiska känslor.

Absolut. Bara mitt sätt att "känna". Hunden tycker jag synd om, människorna.. Inget.

Att känna mer för en hund än för 100 människor tyder på att människor gjort dig väldigt besviken. Att ingen har riktigt brytt sig om dig. Anknytningsproblem?

Bilden på pojken gör mig inte oberörd. Att se honom ligga där med vågorna som sköljer över honom. Att sedan veta att pappan tvingade iväg familjen med en fru som inte ville följa med och som inte kunde simma pga att pappan ville få nya tänder och ett nytt liv i Sverige fast att han hade bostad och jobb som frisör i Turkiet.