Bryr mig inte om pojken som drunknade!

För att förstå skillnaden mellan rätt och fel.

Att känna mer för en hund än för 100 människor tyder på att människor gjort dig väldigt besviken. Att ingen har riktigt brytt sig om dig. Anknytningsproblem?

Det där är lite intressant. Vad är rätt? Vad är fel? Anser du själv att DU har rätt att bestämma vad som är rätt och fel för andra?

Du får vara som du vill. Men förvänta dig inte att folk ska tycka att du är normal om du inte kan känna empati och bryr dig mer om hundar än människor. Det är rätt för dig, men väldigt tokigt för det flesta.

Bilden på pojken gör mig inte oberörd. Att se honom ligga där med vågorna som sköljer över honom. Att sedan veta att pappan tvingade iväg familjen med en fru som inte ville följa med och som inte kunde simma pga att pappan ville få nya tänder och ett nytt liv i Sverige fast att han hade bostad och jobb som frisör i Turkiet.

Du får vara som du vill. Men förvänta dig inte att folk ska tycka att du är normal om du inte kan känna empati och bryr dig mer om hundar än människor. Det är rätt för dig, men väldigt tokigt för det flesta.

Alla blir inte berörda. Men alla är ju inte helt friska i heller. Så är det. Men det krävs sånt här för att få folk att öppna ögonen. En liten död kropp på en strand med huvudet nere i vattnet kan få vem som helst att begripa. Utom du då.

Vi har alla blundat. Det har varit för abstrakt alla dessa hundratusentals människor på flykt - bara för att de är födda i fel land och med terrorister som dödar urskiljningslöst. Man vill rädda sin familj, sina nära och kära. Denna lille pojke ger kriget ett ansikte. Precis som det världsberömda, prisbelönta, fotot med den vietnamesiska lilla flickan som brann av napalm.

Folk behöver ett ansikte på fasorna. Om du inte begriper bättre så är det din förlust. Att leva ett helt liv utan att känna empati måste vara otroligt fattigt.

Det jag läste var att de flydde från Syrien efter att pappan blivit kidnappad av IS och fått alla tänder utdragna. Flykten gick via Turkiet. www.bbc.com/news/world-us-canada-34142695

Jag har läst aftonbladet, tittat på nyheterna. Trots att jag förstår att jag borde, så känner jag ingenting när jag ser bilden av det döda barnet. Bryr mig inte om att folk dör på Medelhavet eller svälter i sina byar. Jag försöker tänka att det kunde varit mina barn, men det hjälper inte. På begravningar brukar jag låta bli att blinka för att det ska komma en tår eller två, men jag har aldrig varit ledsen. Inte ens på min pappas begravning. Känner aldrig för någon utanför min familj men blir illa berörd om jag ser ett påkörd djur och kan inte döda en abort om vi metar. Jag har aldrig berättat det här för någon men jag måste få veta om det finns någon annan, eller om jag bör söka vård.