Klarar ej av min sambos barn

Jag tror ingen är ute efter sympati, speciellt inte från en person som inte har någon förståelse för situationen i fråga. Varför räcker det inte med de hon ger barnet? Barnet har andra föräldrar som har skyldighet att sörja för barnet, ge den den trygghet och kärlek som alla barn behöver. Varför krysta fram något? Varför så svart eller vitt?

Skillnaden mellan dig och mig är att jag förstår att barnets bästa går först. Ni hittar killar ni blir kära i och kör på, barnet är bara en bieffekt ni får hantera. Tror man att barn inte är extremt känsliga och i alla högsta grad kan känna när de är oönskade och ogillade ska man utbilda sig lite innan man går nära barn. Det räcker inte att man försöker vara hövlig och sköter de fysiska uppgifterna, de förstår skillnaden.

Den biologiska föräldern är precis lika illa om inte värre som låter sitt barn utstå det. Barn måste inte älskas av alla den möter men i hemmet ja där ska det vara ren kärlek. Inget barn ska behöva bo i ett hem där de är oönskade och ogillade.

Som sagt... Väldigt många som inte levt i situationen vet bäst Ingen idé att svara såna, de kan inte se eller ta till sig att det finns andra sätt än deras eget.

Måste säga att det är skönt att fler är i min sits, trots att jag eg önskar att ingen annan är det.

För det är tufft. Jag kämpar med mitt dåliga samvete, med omvärldens förväntningar och åsikter, med hela situationen att tvingas till kontakt med mamman som jag har noll och intet gemensamt med, med min mans mående kring det hela, att balansera så att alla få sitt och att alla mår så bra som möjligt. För närvarande är det bara bonus som mår bra av situationen...

Skillnaden mellan dig och oss är att vi lever i situationen och VET vad vi talar om. Min bonus vet inte att jag helst ser att hen inte är här. Hen har ingen som helst aning utan trivs tvärtom väldigt bra här och det enda hen mår dåligt av, om hen mår dåligt, så är det att hen vill vara här mer.

Jag är också av åsikten att barnets bästa ska stå i centrum, men du och jag verkar ha olika syn på vad som är barnets bästa. Jag tror inte att barnets bästa är att åka mellan två familjer, förhålla sig till olika regler, nya relationer, sakna och känna sig osäker på var hen hör hemma. Men ibland blir det så och vad skälen än må vara så händer det att föräldrar separerar och barn hamnar i kläm. Att försöka göra det bästa av situationen är ju att föredra. Om barnet ska känna 100% kärlek så kan ju föräldrarna (förutsätter alltså att föräldrarna känner så inför sitt barn) leva tillsammans trots att de inte känner kärlek inför varandra. Ett annat alternativ är ju att föräldrarna går isär och hittar kärlek på annat håll, men har kvar kärlek för sitt barn. Även detta innebär 100% kärlek från föräldrarna till barnet. Barnet förlorar därmed ingen kärlek i detta. Det föräldrarna å sin sida vinner är kärlek till en partner, om de hittar en sådan. Jag tycker att det senare alternativet innefattar mycket mer kärlek än det förra. Vad eventuell partner till föräldern har med allt det där att göra, är för mig svårt att förstå. Hur kan jag känna förväntas känna kärlek till ett barn som jag inte har någon anknytning till? Jag accepterar barnets existens och försöker få vår vardag (som är på förhand given att vara problematisk eftersom den inte innefattar  föräldrar och barn i en enhet) att gå ihop. Ibland ryker vi ihop, barnet och jag, sambon och jag och framförallt sambon och barnet. Sedan går det över. Men kärlek? Nej. Försök förstå skillnaden mellan barnets föräldrar och föräldrars partners.

Du har inte nödvändigtvis rätt. Endel kvinnor blir ännu värre mot bonusar om de har egna barn. Det handlar i stor utsträckning om hur man är som person. Sen är det så att jag gjorde en stor tabbe. Borde sett det innan vi flyttade ihop.

Vill inte påstå att det är lätt men man bör kanske göra sitt bästa. Har snackat med polare om det här. Många upplever samma och det sjuka är att vi killar inte har några vidare problem med bonusar. Kan det vara kvinnligt att vilja ha rätten till sin partner. Och se barn som rivaler. Eller vad handlar det om? Skilsmässobarn bor ju sällan heltid.

Jag tror att det handlar om att förväntningarna och kraven på en bonusmamma är så mycket större än vad de är på en bonuspappa.

Aldrig att jag hört att en man fått höra; Men det är ju KLART att du ska ta lika mycket ansvar för barnen när ni bor ihop! Men det får bonusmammor ofta höra.
Traditionellt sett är det kvinnan som har hand om hem och barn och många gånger förväntas det att kvinnan ska ta det extra arbetet som ett bonusbarn innebär också, utan att hon ens tillfrågas.

Min man tex, har ALDRIG behövt kliva in som förälder i nåt. Han väljer ibland att själv skjutsa mina barn osv men det finns inget som helst krav på att han ska det. Han är snäll och rar mot mina barn och kramar dem, retas med dem, visar dem respekt osv men jag tror inte han älskar dem. Att han tycker mycket om dem står helt klart dock.

Absolut, det beror på person och personkemi och allt möjligt. Jag försökte räkna lite här och kom fram till att barnet är hos oss ungefär 90% av tiden, i princip heltid alltså. Men det är säkert 50/50 i andra familjer. Nu är jag inte man så det är svårt för mig att säga, men för egen del spelar det självklart in att han tidigare haft en relation som resulterat i ett barn och att ständigt behöva förhålla sig till barnets mamma som därmed är ett ex till min partner. En sån sak är ju ofta lite känslig. En annan del är veta att så länge jag vill vara med min man så kommer jag att behöva förhålla mig till hans barn, barnets mamma inklusive hennes släkt och familj. Klart det handlar en del om revir och att inte vara den enda vuxna kvinnan i min sambos liv. Mycket handlar också om att det finns en annan vuxen som indirekt (eller direkt) bestämmer hur ens eget liv ska te sig, dvs. när jag har rätt till min partner (hon bestämmer vilka dagar hon kan ta sitt barn) och när vi är själva - helt enkelt en annan person att förhålla sin tid till (och där finns ju också barnet i sig att förhålla sin tid till). Den är svårast, tycker jag. Det är ju en en känsla som inte kommer försvinna tror jag, och en i raden av känslor som det bara gäller att hantera. Huruvida det är kvinnligt eller inte, vet jag inte.

Du måste förklara för din man att att hans barn är HANS yttersta ansvar.
Jag skulle inte skjutsa min mans barn till skolan om det innebar en extra resa utöver den jag tar för att köra min son till dagis. Inte en chans!
Lagar mat, tvättar och plockar gör man ju oftast mer eller mindra ändå, vare sig man har barn eller ej.
Sen tillkommer ju lite mer av allt det när ett barn är inblandat o så länge jag inte behöver göra något med ungen i sig- vabba, torka snor eller rumpan, leka med honom, läsa läxor, packa skolväska osv så funkar det.
O jag förhåller mig numera verkligen till att BARA göra sådant som inte sträcker sig utanför min bekvämlighetszon med hans barn.
Det är inte lätt, samvetet gnager ofta men jag måste... För annars kan man (jag iaf) falla in i rollen som nanny och åläggas mer ansvar och uppgifter samt tvingas sätta sina egna intressen, som man ofta har mkt begränsad tid för åt sidan. Inte en chans att jag gör det efter allt vi har gått igenom med sonen o hans mamma, o med upprepande jämna mellanrum fortfarande går igenom.
Min man har inte de känslorna för sitt barn som jag har för mitt. Det är tydligt.
Relationen med mamman är extremt infekterad och dom tål inte varann. Tyvärr personifierar sonen deras konflikt, både för dem och för mig.
Men jag hoppas att pappan nu med ändrade arbetsförhållanden får mer energi och kan lägga den på sin son. För bådas skull men fr.a för pojkens.
Jag har iaf gett upp efter 3 års kämpande som resulterat i sjukskrivning pga utbrändhet och stress, ångest mm mm

Det är inte värt det när föräldrarna bara motarbetar varann och inte håller överenskommelser.
Då får dom lösa det själva.

Du måste acceptera hans barn och respektera det som en medmänniska med storre behov än en vuxen familjemedlem, ja. Men det är inte ditt ansvar att ta del i läggning, läxor, toalettbestyr, vab, bråk (om det inte är med dig) eller att ens kramas. Jag kramar inte min mans barn. Han petar sig i munnen och näsan, kliar sig i rumpan (innanför kalsongerna) dreglar och har vårtor som han kliar sönder titt som tätt. Jag kan ju säga att jag håller inte hans hand pga detta heller.
Jag har sagt som det är till honom- "att jag inte vill för att..." o berättat varför på ett sätt som förhoppningsvis inte gör honom ledsen. Ibland lyckas det, ibland inte.
Jag bryr mig ärligt talat inte längre..utåt. Men det skär i hjärtat ibland när han blir ledsen och avundsjuk på min son.

Visst är det så? Tror också på att seglivade förväntningar på en persons roll och egenskaper utefter dennes könstillhörighet, har med saken att göra.