Klarar ej av min sambos barn

Du måste förklara för din man att att hans barn är HANS yttersta ansvar.
Jag skulle inte skjutsa min mans barn till skolan om det innebar en extra resa utöver den jag tar för att köra min son till dagis. Inte en chans!
Lagar mat, tvättar och plockar gör man ju oftast mer eller mindra ändå, vare sig man har barn eller ej.
Sen tillkommer ju lite mer av allt det när ett barn är inblandat o så länge jag inte behöver göra något med ungen i sig- vabba, torka snor eller rumpan, leka med honom, läsa läxor, packa skolväska osv så funkar det.
O jag förhåller mig numera verkligen till att BARA göra sådant som inte sträcker sig utanför min bekvämlighetszon med hans barn.
Det är inte lätt, samvetet gnager ofta men jag måste... För annars kan man (jag iaf) falla in i rollen som nanny och åläggas mer ansvar och uppgifter samt tvingas sätta sina egna intressen, som man ofta har mkt begränsad tid för åt sidan. Inte en chans att jag gör det efter allt vi har gått igenom med sonen o hans mamma, o med upprepande jämna mellanrum fortfarande går igenom.
Min man har inte de känslorna för sitt barn som jag har för mitt. Det är tydligt.
Relationen med mamman är extremt infekterad och dom tål inte varann. Tyvärr personifierar sonen deras konflikt, både för dem och för mig.
Men jag hoppas att pappan nu med ändrade arbetsförhållanden får mer energi och kan lägga den på sin son. För bådas skull men fr.a för pojkens.
Jag har iaf gett upp efter 3 års kämpande som resulterat i sjukskrivning pga utbrändhet och stress, ångest mm mm

Det är inte värt det när föräldrarna bara motarbetar varann och inte håller överenskommelser.
Då får dom lösa det själva.

Du måste acceptera hans barn och respektera det som en medmänniska med storre behov än en vuxen familjemedlem, ja. Men det är inte ditt ansvar att ta del i läggning, läxor, toalettbestyr, vab, bråk (om det inte är med dig) eller att ens kramas. Jag kramar inte min mans barn. Han petar sig i munnen och näsan, kliar sig i rumpan (innanför kalsongerna) dreglar och har vårtor som han kliar sönder titt som tätt. Jag kan ju säga att jag håller inte hans hand pga detta heller.
Jag har sagt som det är till honom- "att jag inte vill för att..." o berättat varför på ett sätt som förhoppningsvis inte gör honom ledsen. Ibland lyckas det, ibland inte.
Jag bryr mig ärligt talat inte längre..utåt. Men det skär i hjärtat ibland när han blir ledsen och avundsjuk på min son.

Skillnaden mellan dig och mig är att jag förstår att barnets bästa går först. Ni hittar killar ni blir kära i och kör på, barnet är bara en bieffekt ni får hantera. Tror man att barn inte är extremt känsliga och i alla högsta grad kan känna när de är oönskade och ogillade ska man utbilda sig lite innan man går nära barn. Det räcker inte att man försöker vara hövlig och sköter de fysiska uppgifterna, de förstår skillnaden.

Den biologiska föräldern är precis lika illa om inte värre som låter sitt barn utstå det. Barn måste inte älskas av alla den möter men i hemmet ja där ska det vara ren kärlek. Inget barn ska behöva bo i ett hem där de är oönskade och ogillade.

Absolut, det beror på person och personkemi och allt möjligt. Jag försökte räkna lite här och kom fram till att barnet är hos oss ungefär 90% av tiden, i princip heltid alltså. Men det är säkert 50/50 i andra familjer. Nu är jag inte man så det är svårt för mig att säga, men för egen del spelar det självklart in att han tidigare haft en relation som resulterat i ett barn och att ständigt behöva förhålla sig till barnets mamma som därmed är ett ex till min partner. En sån sak är ju ofta lite känslig. En annan del är veta att så länge jag vill vara med min man så kommer jag att behöva förhålla mig till hans barn, barnets mamma inklusive hennes släkt och familj. Klart det handlar en del om revir och att inte vara den enda vuxna kvinnan i min sambos liv. Mycket handlar också om att det finns en annan vuxen som indirekt (eller direkt) bestämmer hur ens eget liv ska te sig, dvs. när jag har rätt till min partner (hon bestämmer vilka dagar hon kan ta sitt barn) och när vi är själva - helt enkelt en annan person att förhålla sin tid till (och där finns ju också barnet i sig att förhålla sin tid till). Den är svårast, tycker jag. Det är ju en en känsla som inte kommer försvinna tror jag, och en i raden av känslor som det bara gäller att hantera. Huruvida det är kvinnligt eller inte, vet jag inte.

Jag tror att det handlar om att förväntningarna och kraven på en bonusmamma är så mycket större än vad de är på en bonuspappa.

Aldrig att jag hört att en man fått höra; Men det är ju KLART att du ska ta lika mycket ansvar för barnen när ni bor ihop! Men det får bonusmammor ofta höra.

Traditionellt sett är det kvinnan som har hand om hem och barn och många gånger förväntas det att kvinnan ska ta det extra arbetet som ett bonusbarn innebär också, utan att hon ens tillfrågas.

Min man tex, har ALDRIG behövt kliva in som förälder i nåt. Han väljer ibland att själv skjutsa mina barn osv men det finns inget som helst krav på att han ska det. Han är snäll och rar mot mina barn och kramar dem, retas med dem, visar dem respekt osv men jag tror inte han älskar dem. Att han tycker mycket om dem står helt klart dock.

Du måste förklara för din man att att hans barn är HANS yttersta ansvar.

Jag skulle inte skjutsa min mans barn till skolan om det innebar en extra resa utöver den jag tar för att köra min son till dagis. Inte en chans!

Lagar mat, tvättar och plockar gör man ju oftast mer eller mindra ändå, vare sig man har barn eller ej.

Sen tillkommer ju lite mer av allt det när ett barn är inblandat o så länge jag inte behöver göra något med ungen i sig- vabba, torka snor eller rumpan, leka med honom, läsa läxor, packa skolväska osv så funkar det.

O jag förhåller mig numera verkligen till att BARA göra sådant som inte sträcker sig utanför min bekvämlighetszon med hans barn.

Det är inte lätt, samvetet gnager ofta men jag måste... För annars kan man (jag iaf) falla in i rollen som nanny och åläggas mer ansvar och uppgifter samt tvingas sätta sina egna intressen, som man ofta har mkt begränsad tid för åt sidan. Inte en chans att jag gör det efter allt vi har gått igenom med sonen o hans mamma, o med upprepande jämna mellanrum fortfarande går igenom.

Min man har inte de känslorna för sitt barn som jag har för mitt. Det är tydligt.

Relationen med mamman är extremt infekterad och dom tål inte varann. Tyvärr personifierar sonen deras konflikt, både för dem och för mig.

Men jag hoppas att pappan nu med ändrade arbetsförhållanden får mer energi och kan lägga den på sin son. För bådas skull men fr.a för pojkens.

Jag har iaf gett upp efter 3 års kämpande som resulterat i sjukskrivning pga utbrändhet och stress, ångest mm mm

Det är inte värt det när föräldrarna bara motarbetar varann och inte håller överenskommelser.

Då får dom lösa det själva.

Du måste acceptera hans barn och respektera det som en medmänniska med storre behov än en vuxen familjemedlem, ja. Men det är inte ditt ansvar att ta del i läggning, läxor, toalettbestyr, vab, bråk (om det inte är med dig) eller att ens kramas. Jag kramar inte min mans barn. Han petar sig i munnen och näsan, kliar sig i rumpan (innanför kalsongerna) dreglar och har vårtor som han kliar sönder titt som tätt. Jag kan ju säga att jag håller inte hans hand pga detta heller.

Jag har sagt som det är till honom- "att jag inte vill för att..." o berättat varför på ett sätt som förhoppningsvis inte gör honom ledsen. Ibland lyckas det, ibland inte.

Jag bryr mig ärligt talat inte längre..utåt. Men det skär i hjärtat ibland när han blir ledsen och avundsjuk på min son.

Jag mår illa när jag läser det du skriver. Jag jobbar med unga vuxna som har haft dålig uppväxt med mera. Att veta hur dessa barn kommer må i framtiden pga denna psykiska misshandel, usch jag blir så ledsen! Välj en man utan barn eller köp hela paketet! Det är så fruktansvärt hur vuxna människor kan behandla barn så illa. Sen kan de sitta och prata om hur illa det är med mobbnig i skolan när de själva utför det hemma.

Då är det med andra ord kört på kärleksfronten för de flesta ensamstående föräldrar där ute? Eller får man även som förälder acceptera att ingen kan älska sitt barn som en själv, och vara glad ändå och separera sin relation med sin partner, relationen med sitt barn och relationen mellan partern och barnet? Och acceptera att alla relationer ser olika ut? Jag är inte säker på att barnen behöver drabbas så negativt av om en "styvförälder" nödvändigtvis inte älskar dem. I mitt fall har barnet två föräldrar som regelbundet säger till barnet att de älskar barnet. Allt annat över det är väl en bonus, isåfall. Sedan får barnet lära sig att det finns andra personer i barnets närhet, släktingar, eventuella partners till föräldrarna, syskon, vänner, bekanta osv. Måste samtliga av dessa älska barnet villkorslöst för att kunna få vara en del av barnets liv? :)

Nej, tack och lov hade jag föräldrar som var vettiga så den sörjan slapp jag.

Nej, det räcker på långa vägar inte om ni bor ihop och du är en stor del av barnets liv. Det handlar inte om att tvinga något. Älskar gör man naturligt eller inte. Men älskar man inte barnet flyttar man inte in i hens hem.

Vem har sagt något om att du måste älska barnet exakt som honom? Jag sa bara att man måste älska barnet.

Du snackar om att det krävts mycket som om du gjort något rätt och förtjänar en medalj. Det rätta hade varit att aldrig flytta ihop och skaffat barn med honom. Att du ansträngt dig in i absurdum för motsatsen är bara korkat.

Du har själv satt dig i den situationen så tro inte att du får någon sympati från mig.

Skillnaden mellan dig och oss är att vi lever i situationen och VET vad vi talar om. Min bonus vet inte att jag helst ser att hen inte är här. Hen har ingen som helst aning utan trivs tvärtom väldigt bra här och det enda hen mår dåligt av, om hen mår dåligt, så är det att hen vill vara här mer.

Det här var ett av de bästa inläggen jag sett här på FL. Du sa det jag tänkt på länge. Kvinnor och män hittar någon de blir kära i, och sedan är barnen, som du säger "en bieffekt ni får hantera". 

Barn är inte dumma, de förstår när de är oönskade. Barn kan inte välja, men det kan vuxna. Du som vuxen kan välja att avsluta relationen och flytta var du vill. Ett barn måste stanna hos sin förälder och bonusföräldern som hatar hen.