Klarar ej av min sambos barn

men vadå inte öppen för? Om det är enda chansen klara er relation då? Ska han inte testa då och se hur det är?

och en människa som tror att det "bara ska funka" är i så fall osedvanligt korkad. Tror du han är så enkelspårig? Vad ser du i så fall i denne man om det är sant att han är sån?

Nej, ett litet barn vet givetvis själv vad som är bäst och ska därför få diktera familjedynamiken.

Lycka till.

Fast har man ingen rätt att ställa några som helst krav på sitt liv, sin vardag, sin familj och de man delar den med, bara för att man kommer in i ett senare skede än när barnet föddes och är 'styvförälder'? Jag tycker det känns jätteknäppt att det inte är självklart att alla ska anpassa sig efter varandra. Det är orimligt att bara 'styvföräldern' som ska lära sig att passa in. Det kan omöjligt vara för barnets bästa? Det känns som en väldigt trist bild. Hade det varit skillnad om jag och sambon hade skaffat barn, hade jag haft mer rättigheter att bestämma i mitt eget liv då? Jag kan tycka att det är sjukt att det finns idiotiska föräldrar (ditt ordval) som förväntar sig att deras nya partner bara ska svälja allt och leva efter deras devis. Är det kärlek, eller som någon sa tidigare, bekvämlighet?

Det är svårast för dem som inte själva har barn sedan innan. Många känner en typ av ledsenhet över att de inte fick kärnfamiljen, åtminstone en gång i livet. Satsar man på en partner med barn sedan innan och inte själv har några så ger du bort en bit av en dröm. Alla vill kanske inte vara den första i ens liv, men nästan alla vill det.det måste inte bli bra för det. Man kan välja fel. Alla relationer är olika. Därför fattar jag faktiskt inte att det finns kvinnor som ger bort detta. Om man inte kan hitta en lämplig så förstår jag. Men kan aldrig förstå att en en man med barn sedna tidigare blir den första man skaffar barn med.

Min man är ett jättestort stöd i det hela eftersom han ser att jag verkligen gör allt för att barnet ska ha det bra. Jag vill ju barnet väl, men jag känner inget för det. Hade han inte varit det hade jag inte stannat.

Du har nog rätt i att det nog inte spelar så stor roll hur ofta man har barnet, men jag känner  att om barnet skulle komma varannan vecka så vill jag nog bo särbos. Dock tror jag det aldrig blir så mycket då mamman bor på annan ort, ganska långt bort. Det är också delvis därför vi bara har en gång i månaden, resan blir så lång.

Ja, barnet är en riktig gounge, och kanske hade jag hellre kunnat haft hen här på heltid och då kunnat ta till mig barnet tänker jag, det finns nämligen även en rädsla hos mig att ta till mig barnet och sen kanske förlora det i en skilsmässa eller om mamman flyttar längre bort eller något sådant.

Jag vet inte, men det är svårt iaf och som det är nu känns umgänget som om det vore oinbjudna gäster som kommer på besök som man måste anpassa sig efter. Vi har heller inte utrymme för eget rum till barnet, vi letar febrilt efter större bostad men det finns inte ens bostäder att köpa här. De få som kommer ut är alldeles för dyra eller för små. Det innebär ju att barnet sover i vårt sovrum och sällan i egen säng vilket gör att både jag och maken sover uruselt. Det finns liksom inget eget utrymme för mig när bonus är här och jag har stort behov av det.

Hej! Jag starta en nästan samma tråd här på fl för några dagar sen, jävlar med skit jag fick, från folk som inte ens var styvmammor. För dom flesta här på fl får man inte avsky andras barn rent ut sagt. Du kan gå in och läsa min tråd om du vill. Jag är också sambo sen ca 2 år tillbaka och min sambo har en son på 6 år. Jag är i din situation och jag vet hur jobbigt det är. Veckorna barnet är hos sin mamma så är allt kanonbra mellan sambon och mig men sen när barnet kommer igen så blir det bråk och jag blir irriterad, deprimerad, grinig och allt som hör där till.

Känner igen mig när du säger att du har ett stort behov av eget utrymme. Känner likadant och då bor hans barn här i princip hela tiden, det vill säga det är barnets hem. I ert fall så blir det ju mer så att barnet kommer hem till er, just eftersom barnet är hos er så sällan. Då blir det ju ett ännu större intrång på ditt liv. 

Hej! Jag ska in och kolla! Känner du på nåt sätt att det ändå är värt det? Tror du att det kommer bli bättre ? snart?

Drygt.
Kan du inte göra något åt det? Hälften av ditt liv är rätt lång tid att vara deppig.

Enda anledningen till att jag stannar kvar är för att jag älskar min sambo så mycket. Han är perfekt på alla sätt och vis förutom att han har en ryggsäck med sig sen innan. Sen tror jag att det blir bättre ju äldre hans barn blir. Då kommer han sluta sova i vår säng (som för mig är ett stort problem), och man kommer kunna prata med honom och han förstår vad man menar, för nu är det som att prata med en vägg rent ut sagt. Tonårstrots och allt som hör till, ja visst, men det är inte mitt problem. Det får sambon ta hand om. Men just själva relationen till honom tror jag kommer bli bättre.