Anonym (hjälp)

Äldre 6 Oct 20:04

163 svar

Klarar ej av min sambos barn

Hej. Jag är involverad med en man sedan två år tillbaka och vi bor ihop. Han har ett barn som snart fyller fem år. Barnet bor mest hos min sambo och mig. Jag har på alla möjliga sätt försökt men jag klarar inte av hans barn. Jag tycker barnet är jobbigt, verkar ovanligt gnälligt, lyssnar aldrig på någon vuxen och är väldigt girig, gnäller och grinar hela tiden. Detta stör mig något oerhört. Jag älskar min sambo och vill inte lämna relationen då vi fungerar så bra tillsammans. De konflikter vi har rör hans barn och saker kring barnet. När barnet är borta så har vi det så bra. Min fråga till er är hur man ska hantera detta? Är det hållbart att "leva" på de få stunder som vi har själva, och härda ut när hans barn är här? Hur gör ni andra som lever med en partner som har barn sedan innan? Hur förhåller ni er till barnet? Jag vill att detta ska hålla och är själv förvånad hur svårt jag har för barnet. I den bästa av världar hade det inte varit något problem, men att tycka om min partners barn känns väldigt svårt. Jag försöker varje dag.

Sandra8978

Äldre 6 Oct 21:34

#31

Anonym (hjälp) skrev 2015-10-06 21:27:41 följande:

Jag har (alldeles för) lätt att säga vad jag tycker. Jag både ställer krav och kompromissar,

Jag blir varm i hjärtat när jag läser detta.
Fortsätt stå på dig och visa vad du godkänner och inte godkänner.

Jag förstår att det är lätt att ge upp när någon trampar på en gång efter gång.
Tillslut är det upp till dig att välja.

Det är lätt för mig att skriva här, men jag hade aldrig levt med någon som väljer att göra sina barn bortskämda, lika lite som jag hade kunnat välja att leva med ett bortskämt barn (än mindre som det inte är mitt eget).

Min egen bonus är rar och respektfull mot mig och min sambo eftersom vi tycker det är viktigt. Mot sin bio-mamma (som inte ställer krav) är hon en bortskämd skitunge. Bara att välja vad man godkänner. Utan bio-förälderns uppbackning är det så klart dömt att misslyckas.

Sandra8978

Äldre 6 Oct 21:35

#32

Anonym (hjälp) skrev 2015-10-06 21:32:01 följande:

Det var ju lite det jag var ute efter med denna tråd: är jag en udda fågel som har svårt att anknyta till min sambos barn och därmed är en hemsk person som borde lämna illa kvickt innan jag allvarligt skadar ett barn (som absolut inte har några andra problem, typ att mamma och pappa skapar familj och sen bryter upp den), eller är det så pass vanligt att chansen att min sambo i framtiden skulle träffa en kvinna som är superpigg på att leka mamma åt andras avkommor, är ganska liten? ;)

Om ditt bonus-barn betedde sig vettigt hade du inte kännt så här.

Det är helt normalt att reagera negativt när någon inte beter sig rimligt mot en.
I mina ögon är du 100% frisk och reagerar 100% konstruktivt.

Connie07

Äldre 6 Oct 21:36

#33

Fast det är väl lite egoistisk av pappan att förvänta sig allt det där av dig,TS?Tänk om det skulle varit tvärtom,att du skulle haft barn innan,och han skulle älskat och tagit hand om ditt barn automatiskt?

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Äldre 6 Oct 21:36

#34

Anonym (Lotta) skrev 2015-10-06 21:29:15 följande:

Varför i hela världen väljer du en man med barn? Att gilla, passa ihop och vara kär räcker inte. Om du ska ha honom kommer lillen med. Punkt. Du ska in i en redan existerande familj. Vill verkligen inte kritisera dig som person, men vad tänker du med? Här på fl verkar vara ensamma föräldrars mecka och verkar tycka att alla nya relationer är typ en del av livet. Vad hände med ansvar? Om nu inte lillen är så mycket hos sin mamma så sörjer han. Du måste steppa upp och bli den andre föräldern som han saknar. Gör det eller dra. Han behöver EB trygg miljö där han är älskad oavsett. Din snubbe behöver att du tar plats och är den kvinna han vill ha i sitt liv. Köper du inte det så sorry, välj en utan barn. Du verkar under 35. Du har fortfarande tid på dig.

Både barnets mamma och barnets pappa menar på att barnet har allt den behöver, även om jag har mina funderingar till vissa saker. Enligt dem är de fullkomliga och därmed behövs inte en "ny mamma". Det är delvis därför jag inte tagit den rollen. Jag är jättekluven i huruvida barnet saknar en mammafigur eller inte, egentligen tror jag det inte, det verkar inte så. Men jag kan tycka att situationen barnet är i är hemsk. Hade barnets mamma inte över huvud taget varit med i bilden tror jag det hade kunnat vara helt annorlunda, men med denna något oklara bild av läget (och det är jättesvårt att veta hur barnet egentligen har hos sin mamma) så blir allting lite svårt att förhålla sig till, tycker jag.

Sandra8978

Äldre 6 Oct 21:37

#35

Anonym (3) skrev 2015-10-06 21:29:23 följande:

Då får man prata med sin partner om vad som kan göras bättre- och hur! Så gör föräldrar, eller ja, jag o min sambo gör iaf så och det är han som är bonusen av oss två. Han lägger sig i min uppfostran- jämt. Skitbra!!! Vi har mängder av intressanta samtal och utvecklas som par och föräldrar, han får påverka och blir alltid lyssnad på och får givetvis lättare att släppa in mitt barn i hjärtat.

Jag håller med 100%. Min sambo och jag har samma slags relation och det fungerar mycket bra.

SupersurasunkSara

Äldre 6 Oct 21:39

#36

Anonym (Lotta) skrev 2015-10-06 21:29:15 följande:

Varför i hela världen väljer du en man med barn? Att gilla, passa ihop och vara kär räcker inte. Om du ska ha honom kommer lillen med. Punkt. Du ska in i en redan existerande familj. Vill verkligen inte kritisera dig som person, men vad tänker du med? Här på fl verkar vara ensamma föräldrars mecka och verkar tycka att alla nya relationer är typ en del av livet. Vad hände med ansvar? Om nu inte lillen är så mycket hos sin mamma så sörjer han. Du måste steppa upp och bli den andre föräldern som han saknar. Gör det eller dra. Han behöver EB trygg miljö där han är älskad oavsett. Din snubbe behöver att du tar plats och är den kvinna han vill ha i sitt liv. Köper du inte det så sorry, välj en utan barn. Du verkar under 35. Du har fortfarande tid på dig.

Nej, man måste absolut ingenting alls med sina bonusbarn annat än uppföra sig trevligt mot det.

Att pappan tidigare valt en kvinna som inte är lämplig som mamma är inte TS problem. Särskilt inte som det verkar som att mannen kräver att TS bara har skyldigheter men absolut inga rättigheter.

Ärligt talat så kan jag inte se att den här mannen har några kvalitéer som är värda att stanna för. Om TS inte tillåts bli en fullvärdig medlem av familjen, med samma rättigheter som alla andra så är han definitivt inte en drömman, snarare en man på jakt efter en person som gör hans liv mer bekvämt.

TS, om du inte får samma rättigheter som pappan i att uppfostra barnet så ska du heller inte ta några skyldigheter.

Om min man fick för sig något så korkat så vet han var dörren är. Givetvis bestämmer vi gemensamt vad som ska gälla hos oss, men vi har båda samma rättighet att upprätthålla det. Hans son vet mycket väl att både hans pappa och jag bestämmer här, även om han ibland säger att det bara är pappa som bestämmer. Hans pappa stöttar mig om sonen säger sånt och talar om att nej, VI båda vuxna bestämmer här hemma och oavsett vem av oss som säger till så gäller det lika mycket.

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Äldre 6 Oct 21:41

#37

Anonym (3) skrev 2015-10-06 21:29:23 följande:

Folk gör det så krångligt att vara bonus, det behöver inte vara det.

Du måste ju ändå veta hur du skulle vilja att barnet är? Då måste du kanske också ha en känsla för hur barnet ska lära sig att bli så? Då får man prata med sin partner om vad som kan göras bättre- och hur! Så gör föräldrar, eller ja, jag o min sambo gör iaf så och det är han som är bonusen av oss två. Han lägger sig i min uppfostran- jämt. Skitbra!!! Vi har mängder av intressanta samtal och utvecklas som par och föräldrar, han får påverka och blir alltid lyssnad på och får givetvis lättare att släppa in mitt barn i hjärtat. Nu har vi vart ihop i tre år och han ser mitt barn som sitt i princip. Han har sj sagt att gör vi slut någon gång så vill han ha mitt barn varannan helg- minst. Och det engagemanget och den kärleken är precis vad jag vill ha av den person som hjälper mig att fostra mitt barn på heltid. Det har inte vart lätt för sambon som älskar lugn o ro, som har massvis med hobbys som inte innefattar en femåring, som var pedantisk innan han träffade oss ;). Men kärleken till mig blev kärlek till även min son och vi har ett fantastiskt förhållande- alla tre.

Älskar du din sambo så prata med honom om vad som kan förbättras med ER uppfostran till hans barn. Och lägg dig i! Engagera dig, lek, bråka, ta strider! Allt som en förälder gör, det är så man älskar de där jobbiga små glinen ;)

Tror i och för sig att detdär beror väldigt mycket på vilken person föräldern/sambon är och vilken person den nya/partnern är. På det du beskriver tolkar jag det som att ditt barns biologiska pappa inte är särskilt närvarande alls? (Jag kan givetvis tolka fel men jag läste det så.) Jag kan själv tycka att det är lättare att förhålla sig till om det inte är bioföräldrar, nya partners, far-och morföräldrar (+ nya partners far- och morföräldrar). Det blir för många, liksom.
Det låter som ni har det mycket bra iallafall. Kul att höra att det kan funka så bra!

Anonym (viseversa)

Äldre 6 Oct 21:43

#38

Sandra8978 skrev 2015-10-06 21:17:34 följande:

Ja, man kan kräva att ens barn "uppför sig".
Jag ber till gud att jag aldrig behöver träffa dina barn.

Jag skulle aldrig välja en partner som tränger sig på barnets privata sfär så du behöver du inte oroa dig för att mina barn inte skulle uppföra sig exemplariskt gentemot dig om du träffade dem.

Men det finns idiotiska föräldrar som går efter egna känslor och struntar i barnen, och det finns idiotiska nya partners som tror att de kan komma in i en familj och köra sitt eget race. Här skulle det aldrig inträffa.

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Äldre 6 Oct 21:45

#39

Anonym (också styvförälder) skrev 2015-10-06 21:31:48 följande:

Jag är också styvförälder till ett barn som jag inte känslomässigt kan ta till mig. Barnet självt älskar att vara här och älskar mig och sin pappa och alla so ser oss ihop säger alltid att jag är en så fin bonusmamma och vilken tur NN har som har dig i sitt liv. Vi har dock inte barnet mer än på helgumgänge och tom bara en helg i månaden men jag tycker ändå det är superjobbigt och har fler än en gång funderat på särboboende eller tom separation.

Jag känner ingenting för barnet och skulle hen aldrig mer komma hit skulle jag inte känna saknad alls.

Det sägs att det tar två år att klura ut vars och ens plats i en ny familj, men vad gör man sen då? Om man inte alls känner något för barnet utom möjligen irritation?

Min makes barn är dessutom väldigt go och rar. Ibland gnällig och klängig men det finns oftast en orsak, som dålig sömn eller liknande. Vi har varit gifta i 4 år min man och jag, och tillsammans en tid innan det. Barnet minns inget om att mamma och pappa varit ihop utan vet bara detta att pappan och jag är tillsammans och att hen kommer hit på umgänge.

Eftersom detta är FL måste jag väl tala om att umgänget bestämts utefter barnets bästa, de har testat tätare men barnet mår inte bra av det. Framöver kanske det ändras, men just nu är det en helg i månaden som fungerar.

Egentligen tror jag det inte spelar så stor roll hur ofta barnet är hos en. Antingen känns det skit eller så känns det toppen? Får du stöd av din man i det? Så trist också när, som du säger, barnet verkar vara ett väldigt fint barn. Jag tror 'styvföräldrar' bär på väldigt mycket skuldkänslor, skuld för att inte vara den 'riktiga' mamman/pappan, skuld för att ta plats, säga ifrån/inte säga ifrån. Det är så mycket att förhålla sig till som 'styvförälder' (mer än som biologisk förälder, tror jag). Det kräver att ens partner kan vara ett förstående hjälp och stöd i det, annars tror jag det blir jättesvårt. Jag känner inte att min partner (pappan till barnet) är ett bra stöd i de sammanhangen, känner du så med din man?

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Äldre 6 Oct 21:48

#40

Connie07 skrev 2015-10-06 21:36:34 följande:

Fast det är väl lite egoistisk av pappan att förvänta sig allt det där av dig,TS?Tänk om det skulle varit tvärtom,att du skulle haft barn innan,och han skulle älskat och tagit hand om ditt barn automatiskt?

Enligt honom, så hade han det. Jag, å andra sidan, ställer mig en aning tveksam till det. Av förklarliga skäl? ;)

Klarar ej av min sambos barn

INNEHÅLL