Anonym (hjälp)

Äldre 6 Oct 20:04

163 svar

Klarar ej av min sambos barn

Hej. Jag är involverad med en man sedan två år tillbaka och vi bor ihop. Han har ett barn som snart fyller fem år. Barnet bor mest hos min sambo och mig. Jag har på alla möjliga sätt försökt men jag klarar inte av hans barn. Jag tycker barnet är jobbigt, verkar ovanligt gnälligt, lyssnar aldrig på någon vuxen och är väldigt girig, gnäller och grinar hela tiden. Detta stör mig något oerhört. Jag älskar min sambo och vill inte lämna relationen då vi fungerar så bra tillsammans. De konflikter vi har rör hans barn och saker kring barnet. När barnet är borta så har vi det så bra. Min fråga till er är hur man ska hantera detta? Är det hållbart att "leva" på de få stunder som vi har själva, och härda ut när hans barn är här? Hur gör ni andra som lever med en partner som har barn sedan innan? Hur förhåller ni er till barnet? Jag vill att detta ska hålla och är själv förvånad hur svårt jag har för barnet. I den bästa av världar hade det inte varit något problem, men att tycka om min partners barn känns väldigt svårt. Jag försöker varje dag.

Anonym (också styvförälder)

Äldre 6 Oct 22:20

#51

Anonym (hjälp) skrev 2015-10-06 22:09:19 följande:

Känner igen mig när du säger att du har ett stort behov av eget utrymme. Känner likadant och då bor hans barn här i princip hela tiden, det vill säga det är barnets hem. I ert fall så blir det ju mer så att barnet kommer hem till er, just eftersom barnet är hos er så sällan. Då blir det ju ett ännu större intrång på ditt liv.

Ja, kontrasten blir så stor. Hade jag sluppit att inte kunna sova, få flytta ut på soffan eller sova i något av mina barns rum (om de inte är hemma) så vore det mycket vunnet. Där är jag och min man ense, men min man är nästan död på natten så att få honom att förstå att han ska lägga tillbaka barnet i sin egen säng är stört omöjligt. Då väcker jag barnet så det blir så att jag flyttar på mig och sover dåligt. Jag kan själv inte lägga ner bonus i sin säng då jag har en ryggskada, jag kan tappa bonus och det vill jag absolut inte så klart. Att inte sova i min egen säng gör ju också att jag har ont i ryggen sen vilket inte förbättrar det hela.

Det där att jag har egna barn gör att många är ytterst förvånade när jag någon gång vågar yppa att jag inte tagit till mig hans barn alls. Det är som om att man ska älska alla barn villkorslöst bara för att man har egna. Så är det givetvis inte. Mina barn är snart vuxna och bonus är liten och behöver oss på ett annat vis än de gör, jag känner att jag har gjort mitt som småbarnsförälder.

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Äldre 6 Oct 22:21

#52

Anonym (Lotta) skrev 2015-10-06 21:57:09 följande:

Det är svårast för dem som inte själva har barn sedan innan. Många känner en typ av ledsenhet över att de inte fick kärnfamiljen, åtminstone en gång i livet. Satsar man på en partner med barn sedan innan och inte själv har några så ger du bort en bit av en dröm. Alla vill kanske inte vara den första i ens liv, men nästan alla vill det.det måste inte bli bra för det. Man kan välja fel. Alla relationer är olika. Därför fattar jag faktiskt inte att det finns kvinnor som ger bort detta. Om man inte kan hitta en lämplig så förstår jag. Men kan aldrig förstå att en en man med barn sedna tidigare blir den första man skaffar barn med.

Det är absolut en sorg, det håller jag med om. Samtidigt tänker jag att om jag och min sambo skulle få gemensamma barn i framtiden, så skulle jag ändå känna att vi är en familj, jag och han och det nya barnet. Visst skulle det skava att veta att han gått igenom allt allt en gång innan, det kan göra fruktansvärt ont i hjärtat. Man kan inte hjälpa vem som fastnar i ens liv, dock. Tar man det steget att man bildar familj med den mannen, så får man acceptera det.

Anonym (också styvförälder)

Äldre 6 Oct 22:25

#53

Anonym (Co) skrev 2015-10-06 22:18:47 följande:

Enda anledningen till att jag stannar kvar är för att jag älskar min sambo så mycket. Han är perfekt på alla sätt och vis förutom att han har en ryggsäck med sig sen innan. Sen tror jag att det blir bättre ju äldre hans barn blir. Då kommer han sluta sova i vår säng (som för mig är ett stort problem), och man kommer kunna prata med honom och han förstår vad man menar, för nu är det som att prata med en vägg rent ut sagt. Tonårstrots och allt som hör till, ja visst, men det är inte mitt problem. Det får sambon ta hand om. Men just själva relationen till honom tror jag kommer bli bättre.

För mig har det blivit tvärtom. Det var mycket lättare när hen var liten. Nu har hen egna idéer och när hen inte får göra något som hen vill så kommer det alltid: mamma säger att... Trots att hen aldrig kunnat spela ut sin pappa mot sin mamma, eller mig för den delen, så fortsätter hen igen och igen. Detta är dock inget som sker ofta, men de ggr det sker känns ändå som alldeles för många.

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Äldre 6 Oct 22:29

#54

Anonym (också styvförälder) skrev 2015-10-06 22:20:28 följande:

Ja, kontrasten blir så stor. Hade jag sluppit att inte kunna sova, få flytta ut på soffan eller sova i något av mina barns rum (om de inte är hemma) så vore det mycket vunnet. Där är jag och min man ense, men min man är nästan död på natten så att få honom att förstå att han ska lägga tillbaka barnet i sin egen säng är stört omöjligt. Då väcker jag barnet så det blir så att jag flyttar på mig och sover dåligt. Jag kan själv inte lägga ner bonus i sin säng då jag har en ryggskada, jag kan tappa bonus och det vill jag absolut inte så klart. Att inte sova i min egen säng gör ju också att jag har ont i ryggen sen vilket inte förbättrar det hela.

Det där att jag har egna barn gör att många är ytterst förvånade när jag någon gång vågar yppa att jag inte tagit till mig hans barn alls. Det är som om att man ska älska alla barn villkorslöst bara för att man har egna. Så är det givetvis inte. Mina barn är snart vuxna och bonus är liten och behöver oss på ett annat vis än de gör, jag känner att jag har gjort mitt som småbarnsförälder.

Jag må inte ha tolkningsföreträde på alla punkter då jag inte är förälder själv, men jag känner ofta att 'styvföräldrar' har orimliga krav på sig, ofta från personer som själva är föräldrar. Folk har en bild av den perfekta familjen som ska existera oavsett om man lever med barnets andra förälder eller i en ny relation, en typisk "ha kvar kakan och äta den" som finns mer hos biologiska föräldrar (som ej är 'styvföräldrar') än hos 'styvföräldrarna' själva. 'Styvföräldrarna' är ofta mer realistiska, tänker jag. Men det kanske bara är för att jag själv enbart är 'styvförälder'.

Anonym (också styvförälder)

Äldre 6 Oct 22:36

#55

Anonym (hjälp) skrev 2015-10-06 22:29:31 följande:

Jag må inte ha tolkningsföreträde på alla punkter då jag inte är förälder själv, men jag känner ofta att 'styvföräldrar' har orimliga krav på sig, ofta från personer som själva är föräldrar. Folk har en bild av den perfekta familjen som ska existera oavsett om man lever med barnets andra förälder eller i en ny relation, en typisk "ha kvar kakan och äta den" som finns mer hos biologiska föräldrar (som ej är 'styvföräldrar') än hos 'styvföräldrarna' själva. 'Styvföräldrarna' är ofta mer realistiska, tänker jag. Men det kanske bara är för att jag själv enbart är 'styvförälder'.

Nej, du har nog rätt att de som inte själva bara är biologiska föräldrar men inte är styvföräldrar ofta har en åsikt om hur styvfamiljer 'ska' fungera

Det är ju underbart om alla kan fungera som en enda stor härlig familj, men ibland blir det inte så och i ditt fall är det nog tyvärr så att din sambo är boven i dramat.

Jag känner ju själv att det finns stora krav på mig i min roll som biologiskt förälder att se till så att alla i familjen mår bra. Min man ska inte känna sig utesluten men inte heller mina barn Nu är de ju som sagt ganska stora, men ibland behöver de sin mamma och min man tycker inte det är något konstigt. Om han har behov av min uppmärksamhet så får ju han det han med. Om det skulle råka sammanfalla så tar jag den som har störs behov först. (Som ex; Min man har skurit sig i handen rejält och mitt barn vill ha hjälp med att ta fram en skål från översta hyllan = mitt barn får vänta. Om båda dock har skurit sig exakt lika så tar jag mitt barn först

)

Inte alla klarar av den balansgången utan kräver en massa av sin partner kring barnet som faktiskt inte är partnerns skyldighet på något sätt.

mammalovis

Äldre 6 Oct 22:50

#56

Att leva som styvfamilj är inte helt enkelt. På första dejten fick jag reda på att han hade ett barn han inte hade träffat på flera år, så vi började som ett barnlöst par kan man säga. Så småningom kom ett umgänge till stånd varannan söndag. Pojken var jättesnäll och go, om än lite lillgammal som ensambarn. Jag som hade barnlängtan sedan gammalt tyckte dock det var jobbigt när sonen var där, då jag inte kände mig som en del av familjen, pojken var då 8 år. Sedan önskade jag väl att pappan kunde vara mer engagerad i sin son och att vi faktiskt kunde hitta på saker tillsammans som att åka till badhus och liknande, men pappan tyckte inte att tillvaron hos honom skulle vara speciell, så det blev inte så mycket familjekänsla.

Så småningom fick vi ett gemensamt barn och det var lättare då vi hade var sitt barn så att säga. Pappan avskärmade sig dock mer och mer mot dottern och så småningom separerade vi. Nu idag kan jag sakna kontakten med pojken både för min och dotterns del. Hon har en mer sporadisk relation med honom några gånger per år än vad hon har med sin bonussyster, vilket känns tragiskt. Dottern saknar sin bror då och då.

Nu är jag sammanboende med en ny man sedan drygt 3 år och han har en dotter på 11 år och vi har ett gemensamt barn på drygt 2 år. Det jag kan se är att vi nog båda är tuffare mot våra bonusbarn och accepterar mindre hos dem. Sambon tycker inte vi kan ställa krav på att hans dotter ska kunna plocka undan alla sina saker innan hon åker som tvätt och saker de yngre inte borde få tag på, då jag inte ställer det kravet på 4-åringen som bor här på heltid. Sedan tror jag det för min del spelar roll att hon var 8 när hon kom in i bilden och på varannan helg får vi ofta börja om igen. T ex har hon en dålig ovana att ofta tugga med öppen mun så det hörs, vilket inte känns så fräscht. När hon var yngre skärpte hon sig när man sa till henne, men nu verkar minnet inte ens fungera några minuter tyvärr. Om det beror på att hon skiter i det eller att hon är så tankspridd numera vet jag inte. Sedan är hon ganska bortskämd då hennes aktiviteter alltid ska prioriteras oavsett vad resten av familjen gör, så det känns som att det kommer bli skilda regler för barnen framöver vilket inte känns bra. Vi försöker väl hitta liknande gränsdragningar, men det är ändå svårt. Just nu är jag sjukskriven och sambon tar mornarna med båda barnen, men det blir ganska tuffa bud ibland som idag när han har försovit sig och barnen inte var tillräckligt snabba på med kläderna. Min dotter undrade "varför är du så arg pappa?". Inte förklarade han då att HAN försovit sig och att de hade extra bråttom ...

Så i ert fall anser jag att pappan till barnet ställer för stora krav på din del, utan att du har lika stor rätt att vara delaktig i uppfostran. Ensambarn blir oftast mer krävande, då det bara är föräldrarna som kan underhålla dem, i brist på kompisar och syskon. Min dotter har också lätt för att bryta ihop längre stunder medan lillasyster just nu bryter ihop oftare, men är lättare att avleda. De återstår att se hurdan hon blir om 2 år.

Så frågan är om du hade knytit an annorlunda till ett eget barn eller om du har svårt för barn överlag eller detta barn i synnerhet? Ser man då pappans slapphet parallellt med barnets tjurighet är det lätt att det blir en jobbig situation.

mammalovis

Äldre 6 Oct 23:06

#57

Anonym (också styvförälder) skrev 2015-10-06 22:25:56 följande:

För mig har det blivit tvärtom. Det var mycket lättare när hen var liten. Nu har hen egna idéer och när hen inte får göra något som hen vill så kommer det alltid: mamma säger att... Trots att hen aldrig kunnat spela ut sin pappa mot sin mamma, eller mig för den delen, så fortsätter hen igen och igen. Detta är dock inget som sker ofta, men de ggr det sker känns ändå som alldeles för många.

De här jämförelserna får du nog bara acceptera. Min 4,5-åring skulle flytta till pappa och bara bo där, en dag när vi åt renskavsgryta som var nytt för henne och som inte gick hem. Anledningen var att pappa serverade bara barnmat och hon får ofta bestämma vad, d v s 2 gånger per månad ... Jag förklarade för henne att det var inte så enkelt för henne att bara flytta för då skulle hon få bo på nattis den veckan och inte träffa honom så mycket då han jobbar skift.

Så visst får vi höra att hon får bestämma hon sin pappa, åtminstone i hennes värld, men det är ju skillnad på att bara vara där lite grann och föräldern får då mer en lekfarbrorroll än en uppfostrande roll. Där får hon nog se på film och teve hela dagen om hon önskar och hon äter typ alltid rostat bröd och chips mm. Hemma får hon sällan ljust bröd då hon behöver fibrerna för sin mages skull. Så det är bara att säga att ja, så får du kanske göra hos pappa, men här gäller andra regler. Hon åker framåtvänt hos pappa, men inte i min bil, så då är pappas bil bättre o s v. Sedan är det kanske lättare att ta detta för mig som mamma ändå. För din del blir det kanske lite att ert hem inte duger, men försök mer se det som att h*n inser skillnaderna och försöker få behålla gränserna som hon tycker är till hennes fördel. Sedan vågar barnen testa gränserna mest där de är som tryggast, så hemmet får ofta ta mer konflikter än t ex förskolan, så i ett avseende tyder det på att hon är trygg och vågar vara sig själv, även om du upplever henne som ouppfostrad. Både du och hon slappnar ju av i hemmet och när båda är trötta efter en lång dag tillstöter mest konflikter.

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Äldre 6 Oct 23:09

#58

mammalovis skrev 2015-10-06 22:50:55 följande:

Att leva som styvfamilj är inte helt enkelt. På första dejten fick jag reda på att han hade ett barn han inte hade träffat på flera år, så vi började som ett barnlöst par kan man säga. Så småningom kom ett umgänge till stånd varannan söndag. Pojken var jättesnäll och go, om än lite lillgammal som ensambarn. Jag som hade barnlängtan sedan gammalt tyckte dock det var jobbigt när sonen var där, då jag inte kände mig som en del av familjen, pojken var då 8 år. Sedan önskade jag väl att pappan kunde vara mer engagerad i sin son och att vi faktiskt kunde hitta på saker tillsammans som att åka till badhus och liknande, men pappan tyckte inte att tillvaron hos honom skulle vara speciell, så det blev inte så mycket familjekänsla.

Så småningom fick vi ett gemensamt barn och det var lättare då vi hade var sitt barn så att säga. Pappan avskärmade sig dock mer och mer mot dottern och så småningom separerade vi. Nu idag kan jag sakna kontakten med pojken både för min och dotterns del. Hon har en mer sporadisk relation med honom några gånger per år än vad hon har med sin bonussyster, vilket känns tragiskt. Dottern saknar sin bror då och då.

Nu är jag sammanboende med en ny man sedan drygt 3 år och han har en dotter på 11 år och vi har ett gemensamt barn på drygt 2 år. Det jag kan se är att vi nog båda är tuffare mot våra bonusbarn och accepterar mindre hos dem. Sambon tycker inte vi kan ställa krav på att hans dotter ska kunna plocka undan alla sina saker innan hon åker som tvätt och saker de yngre inte borde få tag på, då jag inte ställer det kravet på 4-åringen som bor här på heltid. Sedan tror jag det för min del spelar roll att hon var 8 när hon kom in i bilden och på varannan helg får vi ofta börja om igen. T ex har hon en dålig ovana att ofta tugga med öppen mun så det hörs, vilket inte känns så fräscht. När hon var yngre skärpte hon sig när man sa till henne, men nu verkar minnet inte ens fungera några minuter tyvärr. Om det beror på att hon skiter i det eller att hon är så tankspridd numera vet jag inte. Sedan är hon ganska bortskämd då hennes aktiviteter alltid ska prioriteras oavsett vad resten av familjen gör, så det känns som att det kommer bli skilda regler för barnen framöver vilket inte känns bra. Vi försöker väl hitta liknande gränsdragningar, men det är ändå svårt. Just nu är jag sjukskriven och sambon tar mornarna med båda barnen, men det blir ganska tuffa bud ibland som idag när han har försovit sig och barnen inte var tillräckligt snabba på med kläderna. Min dotter undrade "varför är du så arg pappa?". Inte förklarade han då att HAN försovit sig och att de hade extra bråttom ...

Så i ert fall anser jag att pappan till barnet ställer för stora krav på din del, utan att du har lika stor rätt att vara delaktig i uppfostran. Ensambarn blir oftast mer krävande, då det bara är föräldrarna som kan underhålla dem, i brist på kompisar och syskon. Min dotter har också lätt för att bryta ihop längre stunder medan lillasyster just nu bryter ihop oftare, men är lättare att avleda. De återstår att se hurdan hon blir om 2 år.

Så frågan är om du hade knytit an annorlunda till ett eget barn eller om du har svårt för barn överlag eller detta barn i synnerhet? Ser man då pappans slapphet parallellt med barnets tjurighet är det lätt att det blir en jobbig situation.

Tack för ett intressant inlägg! Intressant att höra att du tror att ni är tuffare mot bonusbarnen än era egna barn. Jag kan tycka att det är rimligt att ställa högre krav på det äldre barnet, men förstår att det kan vara känsligt. Först läste jag det som att hans dotter hade frågat dig varför du var arg, och då identifierade jag det med hur det kan bli i det här huset att hans barn alltid tar honom i försvar och vill skydda honom. Vore jätteintressant att ha mer psykologiska kunskaper och kunna identifiera varför barnet gör så... Jag tycker det lätt känns som att jag som styvförälder används lite som man känner för. Ibland kan man få ta del av allt, ibland ska man hålla sig borta osv. Dock förväntas man alltid acceptera allt. Det är en svår situation helt klart och det verkar som att det är så oavsett om man själv har barn innan eller inte. "Egna barn och andras ungar" verkar vara en realitet, så det hade varit 'kul' att se de som tror att de har alla svar och agerar 'exemplariskt' (såsom min sambo), i en sådan situation. Jag har också funderat på det där kring om jag har svårt för barn generellt eller enbart detta barn. Jag känner ofta att jag tycker om andras barn mer, men antagligen är det för att jag inte behöver leva med vänners barn eller sambons barns kompisar dygnet runt. Jag hade nog med största sannolikhet varit annorlunda mot mitt egna barn, tyvärr.

Tow2Mater

Äldre 6 Oct 23:14

#59

Anonym (viseversa) skrev 2015-10-06 20:59:10 följande:

För barn är det ofta riktigt jobbigt att ha andra än familjen boende i sina hem

Nej, tvärtom! De flesta normala barn är mycket anpassningsbara, mycket mera anpassningsbara än typiska vuxna.

Anonym (viseversa)

Äldre 6 Oct 23:23

#60

Anonym (hjälp) skrev 2015-10-06 21:10:36 följande:

Fast vadå tvingar sig på barnens privata sfär? Ibland förstår jag inte varför andra (speciellt föräldrar) är så oförstående mot "styvfamiljer" och personers känslor i den. Allt i livet handlar inte om barnen och jag tror inte att någon som är förälder är helt oförstående mot andra människors känslor inför andras barn. Som förälder möter du ju ofta andras barn i olika sammanhang. Jag tycker det kan bli lite pretentiöst, som att alla ska leva den perfekta idyllen. I ett samhälle när det är väldigt vanligt att föräldrar bryter upp sina familjer borde det finnas mer förståelse för vilka konflikter som kan ske i de nya konstellationerna som naturligt kommer uppstå förr eller senare. Allt ansvar kan inte ligga på att "den nya" ska acceptera allt, ibland saker som inte ens föräldrarna accepterar, just bara för att de är "den nya". Förväntningarna på "styvföräldrar" har gått helt åt styr, tycker jag. Mer ansvar på de som har brutit upp familjen, tycker jag. Ansvaret får därefter ligga på föräldern att hen gör det bästa för sitt barn, däribland i val av ny partner. Och förståelse.

Tro det eller ej men även 5-åringar har privata sfärer som de kan känna sig obekväma med att dela med andra än sina närmaste. Vissa barn är inte bekväma nog att berätta allt de känner för någon, hur mycket de än älskar sin mamma, pappa, styvmor, styvfar, mor- och farföräldrar osv.

Det är väl ingen som kräver att ni ska leva i en idyll? Du ska respektera att barnet är som barnet är och möta barnet utifrån det, och barnet ska respektera att du är pappas nya kvinna och bemöta dig så väl som barnet kan, och förhoppningsvis få tillräckligt förtroende för dig, för att acceptera att du tillhör den innersta kretsen. Men tar du själv avstånd så når ni aldrig dit. Och då är det även svårt att ta en uppfostrande roll.

Klarar ej av min sambos barn

INNEHÅLL