Klarar ej av min sambos barn

Låt mig försöka förklara: Alla har inte din dröm. Förstår du nu?

Säger du det. Har du läst några bra barnpsykologiforskningar den sista tiden som styrker ditt påstående eller är det bara din egen åsikt?

Jag skulle vilja påstå att det inte blir bättre. Du är antagligen inte en person som passar som bonusmamma. Är väl inget fel med det förvisso. Antingen har man det i sig eller så inte.

Jag är inne på mitt andra förhållande sen vi separerade jag och barnets mamma. Den första tjejen fungerade det inte alls med. Hon sa väl inget direkt men det märktes vad hon tyckte. Jag upplevde henne som svartsjuk på barnet. Grinig så fort jag gjorde något med barnet. Och det spelade ingen roll om man bjöd in henne heller. Det var fel oavsett. Hon började göra egna saker när barnet var hos oss. Det är väl ok men kanske inte hela tiden. Tillsist började hon fräsa åt barnet och irritera sig för bagateller. Tog upp det med henne men hon sa att hon inte höll med. Det avgjorde saken. Bad henne flytta och det ångrar jag inte.

Min nya kvinna är en helt annan människa. Hon hanterar mitt barn på ett ypperligt sätt och har ett eget äldre barn. Hon tar med barnet på saker titt som tätt. Små grejer men verkar betyda mycket för barnet. Sen pratar hon mycket med barnet. Ja jag antar att hon gillar barn på ett annat sätt.

Det behöver inte vara komplicerat. Men som sagt man är olika.

Men om man som 'styvförälder' inte försöker ta sig in i den privata sfären som du talar om, just av den anledningen att det finns en mamma och en pappa? Hur är man en inkräktare då? En styvförälder är inte ett hot mot barnets existens utan har rätt att finnas i "familjen" på samma villkor som alla andra, det är inget som jag anser att styvföräldern ska belastas för enbart av anledningen att styvföräldern existerar som person i samma sammanhang som barnet. En styvförälder ska inte behöva sättas åt sidan till förmån för barnet på ett sådant systematiskt sätt. Och hur tror du barnet blir om man uppfostrar den på det sättet att den har allt att säga till om och andra människor som inte är just mamma eller pappa ska backa, ställa sig åt sidan och bara anpassa sig efter barnets behov och viljor? Barn är inte barn för evigt. Jag har inget behov av att ta mig till barnets "privata sfär" enbart för att göra det, då ska det vara någonting som kommer oss båda naturligt. Är det på bekostnad av att jag ej har rätt att uppfostra barnet, må så vara, men det ska då inte inskränka på min rätt att som en av två vuxna i hushållet bestämma över mitt hem, mitt liv och allt runtomkring det.

Jag håller inte med om att man behöver vara en viss person för att fungera som bonusförälder. Jag tror att alla är olika och att det finns någon för alla. Jag tror att jag och min sambo passar ihop. Vill vi leva tillsammans har vi ett gemensamt ansvar för att det ska fungera. De exemplen som du tar upp visar på att du först valde en kvinna som inte passade dig, dina behov, barnets behov och ert liv. Fel av dig med andra ord. Sedan hittade du en kvinna som passade dig bättre. Och som av en händelse råkar ha barn. Att hon har barn kan visa på att hon har en ökad förståelse för andra barn, hon vet hur det är att sätta andras behov före sina egna och hon har erfarenhet av barn. Som barnlös upplever jag att jag är egoistisk i mitt tänk, just av den anledningen att jag inte vet något annat. Och även om det inte alltid är ett exemplariskt sätt att vara när barn finns med i bilden, så är det så det är och ingen kan kräva av mig att jag ska ha erfarenheter som jag inte har. Min sambo har alltså valt att leva med mig trots att jag inte har barn (och därmed ej kan förväntas veta vad det innebär). Jag har valt att leva med min sambo trots att han har barn, men kan ej förväntas veta vad det innebär att ha barn, annat än att veta hur det är att LEVA med ett barn. Man är olika, som du säger. :)

Många skriver att det är enklare om båda har barn sen innan. Det stämmer inte jämt vill jag påstå.

Mina barn är 26,24 och 20 sambos barn är 13, och jag är innerligt trött på tonåringar. Har gjort mitt med allt som har med barn att göra. Dessutom har sambon och jag lika olika syn på uppfostran som svart och vitt. Jag har helt avsagt mig något som helst ansvar för sambons barn..Dock är det mitt hem också där jag har lika stor rätt som sambon att bestämma.

Jag har valt att leva med min sambo trots han har barn. Han har valt att leva med mig och accepterat att hans barn är hans ansvar.

Jag vill nog påstå att det är förälderns ansvar att kalla alla till familjemöte och tala klarspråk. Så här tycker jag det ska vara när alla bor här. Vad tycker du min son? Vad tycker du min nya sambo? Vad kan vi komma överens om? Hur får vi alla att må bra?

Barn är barn väldigt länge och de kräver föräldrarnas uppmärksamhet och omsorg ända tills de blir vuxna. Är man inte beredd på det så ska man nog fundera om man alls har något där att göra.

Läs rapporten "barn tycker bättre om godis än brockoli".

Jag vill ha lugn och ro efter att jag jobbat.Hade jag bott med min partners barn,så skulle det säkert varit mera jobb med disk,tvätt,matlagning osv.Vill ochså ha det "privata",lägga mig ner i soffan,ha vilka kläder jag vill eller vara naken hemma,utan att behöva tänka på vad bonusbarnen tycker om det.Känns för "närä" att bo med andras barn,för då är ju man en familj.

Publicerad var?