Anonym (Misslyckad bonusmamma!?) skrev 2015-10-07 08:53:28 följande:
Jag förstår precis.
Min bonus har antagligen, eller mer troligen, en diagnos (adhd) och har sedan jag kom in i hens liv (5 år sedan) varit gnällig, kinkig, måååånga utbrott av ilska när hen inte får som hen vill, egoistisk, uppkäftig, ljudvolym uppe i taket jämt, pratar, hoppar, spritter i kroppen hela tiden, skyller ifrån sig-alltid.
Typisk adhd barn med inriktning mot problem med impulskontroll och utbrott.
Mitt barn har fått utstå många smällar, slag, klösningar, bitningar för att nåt inte passat hen just då..
Är det lätt att älska ett sådant barn som får mitt barn att gråta och bli ledsen? Fattar inte hur nån kan kräva det..
Om hen varit "som ett vanligt" barn är jag helt övertygad att mina känslor har kunnat växa fram. Men mina känslor har aldrig fått den chansen pga problematiken med detta barn.
Ungefär som att krama och älska det barn som är dum med ert barn på skolan, fast i detta läge måste ni bo med det barnet..
Hen framkallar inga varma moderskänslor i mig. Jag behandlar hen så klart bra med respekt och är omhändertagande..
Men tror att sambon skulle vilja att jag klev in mer på det mer känslomässiga planet "mammaplanet" där det är varma kramar och mer fysisk kontakt.. Mycket pga bonusens mamma där det finns mycket kvar att önska som mamma.. Hon sätter sig själv först, sina barn kommer sedan..
Men jag klarar inte av det. Jag kan inte tvinga mig själv till att vara nån jag inte är..
Jag bryr mig om bonusen men kommer aldrig att älska hen..
Jag älskar min sambo.
Är jag en hemsk människa pga det?
Jag kan inte på något sätt se att du skulle vara hemsk för det. Jag kan tänka att du är tvunget att leva med högre förväntningar på dig än vad jag har, i och med att du är förälder sedan innan och därmed bara "borde" ta till dig alla andras barn "villkorslöst"? Svår situation kan jag tänka mig, speciellt om partnerns barn är ett barn med särskilda behov som inte är bra för ditt barn. Jag tycker inte det ska finnas någon skuld i det, men jag må vara "partisk" i och med att jag bara är "styvförälder". Att som förälder kräva av någon annat än vara känslomässigt engagerat i ett barn som inte är ens eget är bara trams. Tycker man som "styvförälder" om barnet så finns det ju såklart inte något hinder, men att det ska vara en förutsättning för ens existens med föräldern är ju ett skämt. Har man olika åsikter men ändå lever vidare så utgår jag ifrån att föräldern till barnet accepterar att leva med en person som inte älskar hens barn. Den standarden satte man när man separerade från barnets andra förälder, tänker jag, att man får utgå från att det kommer vara väldigt svårt att hitta en partner som tar föräldrarollen och allt vad det innebär på samma förutsättningar som föräldern själv. (Pratar nu utifrån egen erfarenhet av att leva med en person som är pappa och separerade från barnets mamma som flyttade därifrån och nu inte tar så mycket ansvar som man kan "önska" av en förälder. Har självklart full förståelse för att det finns andra konstellationer där den andra föräldern inte är närvarande alls/inte lever/har missbruk eller dylikt.) Sen har jag ingen erfarenhet av att vara förälder så det jag säger kan mycket väl låta fruktansvärt i andras ögon.
