mammalovis skrev 2015-10-06 23:06:54 följande:
De här jämförelserna får du nog bara acceptera. Min 4,5-åring skulle flytta till pappa och bara bo där, en dag när vi åt renskavsgryta som var nytt för henne och som inte gick hem. Anledningen var att pappa serverade bara barnmat och hon får ofta bestämma vad, d v s 2 gånger per månad ... Jag förklarade för henne att det var inte så enkelt för henne att bara flytta för då skulle hon få bo på nattis den veckan och inte träffa honom så mycket då han jobbar skift.
Så visst får vi höra att hon får bestämma hon sin pappa, åtminstone i hennes värld, men det är ju skillnad på att bara vara där lite grann och föräldern får då mer en lekfarbrorroll än en uppfostrande roll. Där får hon nog se på film och teve hela dagen om hon önskar och hon äter typ alltid rostat bröd och chips mm. Hemma får hon sällan ljust bröd då hon behöver fibrerna för sin mages skull. Så det är bara att säga att ja, så får du kanske göra hos pappa, men här gäller andra regler. Hon åker framåtvänt hos pappa, men inte i min bil, så då är pappas bil bättre o s v. Sedan är det kanske lättare att ta detta för mig som mamma ändå. För din del blir det kanske lite att ert hem inte duger, men försök mer se det som att h*n inser skillnaderna och försöker få behålla gränserna som hon tycker är till hennes fördel. Sedan vågar barnen testa gränserna mest där de är som tryggast, så hemmet får ofta ta mer konflikter än t ex förskolan, så i ett avseende tyder det på att hon är trygg och vågar vara sig själv, även om du upplever henne som ouppfostrad. Både du och hon slappnar ju av i hemmet och när båda är trötta efter en lång dag tillstöter mest konflikter.
Jo, för mig handlar det mest om att jag inte tycker om mamman. Det är en person som jag aldrig hade umgåtts med om hon inte vore mamma till min mans barn. VI hade troligen inte ens pratat med varandra om vi mötts ute, så olika är vi.
Sen så engagerar jag mig mer än mamman i många fall, hon har andra intressen än att ha barn om vi säger så. Hon trodde att hon genom att bli gravid skulle få en familj med min man, men istället så avslutade han deras kk-förhållande.
Det känns drygt ibland att jag gör så mycket för det här barnet, men får så lite tillbaka samtidigt som jag ju inte heller känner kärlek för barnet. Ibland kan hen bli sur och tvär när det är dags att åka hem till mamma igen så jag tror ju hen trivs här och vill vara här, men testar om hen får bestämma i ALLT.
Om mat, tandborstning, läggdags, om vi får pussas eller inte, vad som ska ses på tv osv. Och om hen testar många saker på raken som hen vet att det blir nej på så kan hen bli arg och då kommer det: Mamma säger att... Mamma har tex en rutin vid sänggåendet för att över huvud taget få barnet i säng, vi har inte det problemet och den rutinen fungerar inte här så vi kär inte samma utan kör den rutin vi har haft från start. Då kan hen bli sur och säga att mamma säger att jag ska göra så här när jag går och lägger mig.
Grejen är att om vi gör på mammans vis så finns många möjligheter att löka och förhala sänggåendet och det har hans pappa inte tålamod till. Hos oss gäller tandborstning, dricka vatten, kissa, saga och sen sova. Hen försöker alltid med vatten igen och då har vi vatten redan i ett glas på sängbordet men hen försöker med att det ska vara vatten från kylen osv.
Hen är alltid värre om de av någon anledning blivit sena vid hämtningen, hen hinner inte landa och prata av sig om allt viktigt som hen har att säga.
och sen hoppas på att han förstår allvaret i det hela. Jag känner nämligen att snart klarar jag inte av att vara den där trevliga goa personen längre utan jag kommer att få agg gentemot hans barn, som ju absolut inte gjort något för att förtjäna det och det vill jag inte.