Annak77 skrev 2015-10-08 12:51:55 följande:
Nu har jag inte läst alla kommentarer, men jag känner igen mig i inlägget. Jag separerade i sep förra året, träffade min fösta kärlek och nu bor vi ihop med hans två barn och mina två killar varannan vecka. I början gick det bra, jag började knyta an till hans barn, mina killar älskar min sambo MEN sen vi flyttade ihop går allt åt helvete....... Vi pratar om det så klart och med barnen. Hans barn tål inte att pappa pratar el ser åt något av mina barn. De retas för de vet att min yngsta son blir arg. De lyssnar aldrig på mig, de ska synas och höras mest hela tiden. Och får de inte ( iaf hans dotter ) uppmärksamhet 7/24 av deras pappa så tjuras, skriks och beter sig allmänt illa, de vill gärna ha full uppmärksamhet av tex min mamma och pappa, syster osv. Mina barn knuffar dom gärna undan för att hinna först att säga hej till mormor, morfar osv. Och det gör min yngsta son ledsen. Hans dotter tar gärna saker för min yngsta son och gömmer på sitt rum, eller saker för mig. Sen är det aldrig hon som gjort det. Jag märker att jag förändras när de kommer, tyvärr för jag vill inte det. Men det här tar kål på mig. Vi flyttade till honom, och det är hans barn inte sena att påpeka. vad som är pappas saker, vad pappa hade och vad som var pappas och mammas saker och som vi inte får titta på eller röra. Dock är det ok att hoppa i min soffa jag hade med mig osv. Det tär på mina pojkar och mig. Men vi pratar om det, hur jag känner när det händer osv. Jag hoppas att det nån gång går över. och att jag kommer börja tycka det är ok att ha alla barn här. Och jag vet, jag är VUXEN men barn kan faktiskt göra vuxna illa också. Och tro mig de är medvetna om hur och vad de ska göra. Varken jag eller min sambo tolererar sånt. Men han jobbar lååååånga dagar och jag har barnen mycket själv.
Jag bryr mig om hans barn, jag älskar dom inte.
Jag önskar att jag var en bättre människa som kunde göra det.......
Nu lever du och jag lite olika liv, då jag inte har barn sedan innan och så men jag känner igen mig i delar av din text och kan, utan erfarenhet på alla punkter, känna frustrationen i det. Och framförallt känna för dina barn. Situationen är ju svår för alla inblandade och ni gör bra som pratar mycket om det. Men jag förstår att det är svårt.
Speciellt känner jag igen det där men att de poängterar vad som är deras, vad som mamma och pappa köpte tillsammans och så vidare. Det är så här också då jag flyttade in till min sambo och hans barn, där de hade bott alla tre innan. Dock var det länge sen och hans barn var liten när de separerade så barnet har liksom inget minne av det, inget minne av mamma och pappa tillsammans som par liksom. Ändå ska det sägas "här bodde mamma och pappa", "det här köpte mamma och pappa" osv. Min sambo är bra där när han går in och säger ifrån med att det är han, eller han och jag, som har köpt det och att det faktiskt inte finns något i hemmet som mamma har köpt. Att vi tre lever där tillsammans. Sen kan man ju förstå varför barnet kan har ett behov av att säga såna saker, och det har vi pratat om också alla tre. Men, man skäms när man blir sårad då, man tänker att man som vuxen borde vara större och ha förståelse. Men samtidigt, som du säger, barn kan såra vuxna också, barn kan medvetet vara elaka och vilja frysa ut, och barn kan veta hur de ska göra för att trycka på vissa knappar hos vuxna. Ett sätt att slippa det är ju att flytta till något nytt som är neutral mark för alla, men först och främst är väl det inte något man gör i början av en relation, och hur realistiskt är det. Alla måste få känna sig välkomna och dina barn måste känna att de bor där på samma villkor som hans barn.
