Klarar ej av min sambos barn

Skulle relationen till föräldern ta slut tar ju till stor del även din relation till barnet slut. Som styv-förälder är man alltså utan rättigheter.
Har man mindre rättigheter har man också mindre skyldigheter.

Jag har också tänkt på det, det hade absolut kunnat vara bra att ha någon utomstående. Jag känner dessvärre min sambo väldigt bra, och familjerådgivning är han nog inte öppen för. Han är ganska bestämd av sig, och förväntar sig bara att det ska funka.

Fast din sambo har ju tyvärr valt fel partner och därav får man väl hoppas att han i ser det snarast och separerar från dig!

Sant, han måste hitta någon som ser det som sin plikt att uppskatta dåligt beteende.

Jag har (alldeles för) lätt att säga vad jag tycker. Jag både ställer krav och kompromissar, men ofta faller det platt. Ofta framkommer det att "barnet har rätt att xxx för barnet är ett barn, mitt barn ska inte känna sig begränsad i sitt eget hem" - ofta för saker som i min värld är helt rimliga saker att ställa krav på. Jag tror (nu när du säger det)  att mycket från hans sida handlar om kompensation för det som barnet förlorar pga att barnets föräldrar inte lever tillsammans. Ett (i framtiden) bortskämt barn, helt enkelt. Tror tyvärr inte jag kan göra så mycket åt det, han kommer uppfostra sitt barn som han vill. Dock säger jag till och har åsikter och alla vet vad jag tycker om saken. Ofta framstår man då som en bitter person (och vi vet alla hur lätt det är att kasta skit på 'styvföräldrar', easy targets..).

Varför i hela världen väljer du en man med barn? Att gilla, passa ihop och vara kär räcker inte. Om du ska ha honom kommer lillen med. Punkt. Du ska in i en redan existerande familj. Vill verkligen inte kritisera dig som person, men vad tänker du med? Här på fl verkar vara ensamma föräldrars mecka och verkar tycka att alla nya relationer är typ en del av livet. Vad hände med ansvar? Om nu inte lillen är så mycket hos sin mamma så sörjer han. Du måste steppa upp och bli den andre föräldern som han saknar. Gör det eller dra. Han behöver EB trygg miljö där han är älskad oavsett. Din snubbe behöver att du tar plats och är den kvinna han vill ha i sitt liv. Köper du inte det så sorry, välj en utan barn. Du verkar under 35. Du har fortfarande tid på dig.

Folk gör det så krångligt att vara bonus, det behöver inte vara det.

Du måste ju ändå veta hur du skulle vilja att barnet är? Då måste du kanske också ha en känsla för hur barnet ska lära sig att bli så? Då får man prata med sin partner om vad som kan göras bättre- och hur! Så gör föräldrar, eller ja, jag o min sambo gör iaf så och det är han som är bonusen av oss två. Han lägger sig i min uppfostran- jämt. Skitbra!!! Vi har mängder av intressanta samtal och utvecklas som par och föräldrar, han får påverka och blir alltid lyssnad på och får givetvis lättare att släppa in mitt barn i hjärtat. Nu har vi vart ihop i tre år och han ser mitt barn som sitt i princip. Han har sj sagt att gör vi slut någon gång så vill han ha mitt barn varannan helg- minst. Och det engagemanget och den kärleken är precis vad jag vill ha av den person som hjälper mig att fostra mitt barn på heltid. Det har inte vart lätt för sambon som älskar lugn o ro, som har massvis med hobbys som inte innefattar en femåring, som var pedantisk innan han träffade oss ;). Men kärleken till mig blev kärlek till även min son och vi har ett fantastiskt förhållande- alla tre.

Älskar du din sambo så prata med honom om vad som kan förbättras med ER uppfostran till hans barn. Och lägg dig i! Engagera dig, lek, bråka, ta strider! Allt som en förälder gör, det är så man älskar de där jobbiga små glinen ;)

Jag är också styvförälder till ett barn som jag inte känslomässigt kan ta till mig. Barnet självt älskar att vara här och älskar mig och sin pappa och alla so ser oss ihop säger alltid att jag är en så fin bonusmamma och vilken tur NN har som har dig i sitt liv. Vi har dock inte barnet mer än på helgumgänge och tom bara en helg i månaden men jag tycker ändå det är superjobbigt och har fler än en gång funderat på särboboende eller tom separation.

Jag känner ingenting för barnet och skulle hen aldrig mer komma hit skulle jag inte känna saknad alls.

Det sägs att det tar två år att klura ut vars och ens plats i en ny familj, men vad gör man sen då? Om man inte alls känner något för barnet utom möjligen irritation?

Min makes barn är dessutom väldigt go och rar. Ibland gnällig och klängig men det finns oftast en orsak, som dålig sömn eller liknande. Vi har varit gifta i 4 år min man och jag, och tillsammans en tid innan det. Barnet minns inget om att mamma och pappa varit ihop utan vet bara detta att pappan och jag är tillsammans och att hen kommer hit på umgänge.

Eftersom detta är FL måste jag väl tala om att umgänget bestämts utefter barnets bästa, de har testat tätare men barnet mår inte bra av det. Framöver kanske det ändras, men just nu är det en helg i månaden som fungerar.

Det var ju lite det jag var ute efter med denna tråd: är jag en udda fågel som har svårt att anknyta till min sambos barn och därmed är en hemsk person som borde lämna illa kvickt innan jag allvarligt skadar ett barn (som absolut inte har några andra problem, typ att mamma och pappa skapar familj och sen bryter upp den), eller är det så pass vanligt att chansen att min sambo i framtiden skulle träffa en kvinna som är superpigg på att leka mamma åt andras avkommor, är ganska liten? ;)

Och