Hatar min bonus

Tycker du att de ska behandla bonusbarnet som en vuxen och kräva att bonusbarnet tar vuxenansvar för sina handlingar och relationer?

Personligen tror jag att de kommer få vänta i all evighet på en förbättring över familjesituationen om de lägger det ansvaret på barnet och förväntar sig att barnet ska ta ansvar och skärpa sig.

Tror pappan och ts är lika stora kålsupare båda två.

Ts misslyckas ju med det mest grundläggande för att få en relation att fungera - att sätta gränser för sin egen person och att kommunicera.

Ts kan inte förvänta sig att andra ska vara tankeläsare eller ta ansvar för henne som för ett barn. Det bästa vore om hon kunde kommunicera till sin partner om hur hon upplever situationen och hur hon skulle vilja ha det istället. Och att hon satte gränser för pappan och flickan om sånt som hon inte är okej med.

Varför i hela fridens namn kör hon ungen till skolan när hon egentligen inte vill?? Och gnäller över det efteråt. Gillar hon att ha på sig offerkoftan eller? Och varför säger hon inte bara till ungen att deras sovrum är deras rum och att hon snällt får vänta på paddan när hon ligger där inne och vilar.

Barn känner av vibbar. Och hatar falska människor. Mycket bättre att ts är ärlig. Då finns det åtminstone något att bygga vidare på.

Tror ts och sambon behöver familjerådgivning för att förbättra situationen.

Nej jag tycker att dom ska sätta upp gränser och regler som man gör för barn. Dottern behöver inte alls vara i de vuxnas sovrum. Är batteriet i ipaden slut, kan man säga: Den får ladda nu så får du ta den sen och titta på en stund. Man ska inte behöva acceptera att ett barn säger att maten är äcklig utan att ens smaka på den. Vill barnet inte ha mat, behöver barnet bara säga det och sen gå där ifrån utan att säga något negativt. Barnet är 7 år, det är dags att sätta lite gränser.

Nej jag tycker att dom ska sätta upp gränser och regler som man gör för barn. Dottern behöver inte alls vara i de vuxnas sovrum. Är batteriet i ipaden slut, kan man säga: Den får ladda nu så får du ta den sen och titta på en stund. Man ska inte behöva acceptera att ett barn säger att maten är äcklig utan att ens smaka på den. Vill barnet inte ha mat, behöver barnet bara säga det och sen gå där ifrån utan att säga något negativt. Barnet är 7 år, det är dags att sätta lite gränser.

Var skriver hon att hon egentligen inte ville köra flickan till skolan? Var gnäller hon över den uppgiften?

Barnets beteende var det som utlöste ts negativa känslor, inte tvärtom. Hon har alltså inte varit falsk, men däremot troligtvis brustit i kommunikation.

Familjerådgivning tror jag också är ett mycket bra förslag.

Hur blir barnet misshandlat när ts drar sig undan? Laddsladdens placering var pappans beslut förstod jag det som.

För att få bo ihop med sin partner så behövde hon byta stad ja. Hennes sambo kunde inte flytta då barnets mamma fanns på den orten han befann sig i. Hur är det en vanföreställning?

Barnets känslor började inte med ts, som det tydligt framgår i trådstarten. Min gissning är att pappans oförmåga att tillgodose flickans behov och att guida henne i den nya familjesituationen, skapade känslor hos flickan som hon hade svårt att hantera och lät gå ut över bonusmamman. Utan stöttning och vägledning från honom så eskalerade givetvis situationen till det den är idag.

Så oavsett om ts väljer att avsluta relationen och flytta ut eller inte, så kvarstår det faktum att flickan behöver en pappa som är engagerad, intresserad, pedagogisk och inkännande.

Det brukar bli fel när man försöker sätta gränser för andra. Däremot brukar det bli hur bra som helst när man sätter gränser för sig själv.

Några exempel på vad ts kan säga:

- Du får ladda paddan här i vårt rum men du får inte vara här. Du får komma och hämta den när den laddat klart. Jag kan ropa på dig när det är färdigladdat.

- Älskling, jag vill att vårt rum ska vara vårt rum. Jag behöver ha någonstans att dra mig undan och bara vara. Därför vill jag att vi köper "lisa" en egen laddare så att hon kan ladda paddan någon annanstans än i vårt sovrum.

- Du behöver inte äta mat du inte tycker om men du kan inte veta hur maten smakar innan du smakat på den. Nästa gång vill jag därför att du åtminstone smakar på den innan du bestämmer dig.

Fast jag tycker nog att det är pappans jobb att sätta gränserna i samråd med ts, som hon sedan kan upprätthålla när dottern och hon är ensamma. Utan uppbackning är ts tandlös. Särskilt då relationen fortfarande är relativt ny.

Ni säger ju i princip samma sak, vem av er ska ödmjuka sig först och erkänna det?

Jag? :)