BF Januari 2017
För alla oss som har BF i januari 2017!
-
-
Svar på tråden BF Januari 2017
-
Men fy vad trist :( du får försöka se de positiva i de hela, att du vet hur du själv aldrig ska bete dig mot ditt barn..tuuli skrev 2016-09-09 11:15:15 följande:
Träffade mina föräldrar häromdagen, herregud.. jag visste ju att de inte direkt brinner av intresse för det här barnet men det hade varit schysst att ställa NÅN fråga när jag är i vecka 22. Tidigare kan jag fatta att det kanske var lite känsligare med NIPT osv. De pratade i 20 minuter om sopsorteringen i min stad, att den är sååå dålig, och när jag försökte byta ämne till att vi köpt vagn, att jag varit och lyssnat på hjärtat med doppler, att svärföräldrarna kommer ner med bebikläder osv så var deras ansiktsuttryck ungefär som när någon berättar lite väl mycket i detalj om sin katt. Så snart jag avslutat meningen bytte de ämne till vad grannarna håller på med och hur tvättstugan i mammas nya hyreshus ser ut.
Jag ger upp. Jag är fascinerad och avundsjuk på tjejer som vill ha med sin mamma under förlossningen, själv hade jag hellre tagit valfri person i väntrummet på BB. När någon har ont eller behöver stöd så blir min mamma arg och otålig och ger upp direkt, kastar upp händerna i luften, går iväg och vill ha en klapp på axeln för att hon är ett jättebra stöd egentligen, bara det att alla är för otacksamma.
Pappa förutsätter att vi ska ge barnet hans mellannamn, för att fyra generationer i hans släkt heter samma. Han är också oproportionerligt glad att det blir en pojke, vilket är irriterande då detta verkligen inte spelar någon roll för oss. Det är som att han tror att det ska bli HANS barn för att det är en pojke "äntligen". Som att mina brorsdöttrar inte riktigt räknas, och med andra ord räknas inte jag heller lika mycket som min bror. Så nej, barnet kommer inte att heta som pappa eller bror eller farfar eller farfarsfar.
-
Åh, så hinla tråkigt :( jag känner tyvärr igen mig mycket, inte allt men stora delar. Skulle aldrig ha med mamma, hellre än främling. Hon ger oftast motsatsen till stöd och vill gärna också ha den där klappen på axeln för att hon egentligen är ett bra stöd om bara alla andra hade bitit ihop lite. Men hon pratar i alla fall om graviditeten, eller ja, om min mage. Att den är stor. Det är det enda hon säger både denna graviditet och förra. Och hon säger det varje gång vi ses (en gång i veckan minst pga hämtar sonen). Min syster hatade att hon håller på så (min syster har två barn och fick samma kommentarer om magen).tuuli skrev 2016-09-09 11:15:15 följande:
Träffade mina föräldrar häromdagen, herregud.. jag visste ju att de inte direkt brinner av intresse för det här barnet men det hade varit schysst att ställa NÅN fråga när jag är i vecka 22. Tidigare kan jag fatta att det kanske var lite känsligare med NIPT osv. De pratade i 20 minuter om sopsorteringen i min stad, att den är sååå dålig, och när jag försökte byta ämne till att vi köpt vagn, att jag varit och lyssnat på hjärtat med doppler, att svärföräldrarna kommer ner med bebikläder osv så var deras ansiktsuttryck ungefär som när någon berättar lite väl mycket i detalj om sin katt. Så snart jag avslutat meningen bytte de ämne till vad grannarna håller på med och hur tvättstugan i mammas nya hyreshus ser ut.
Jag ger upp. Jag är fascinerad och avundsjuk på tjejer som vill ha med sin mamma under förlossningen, själv hade jag hellre tagit valfri person i väntrummet på BB. När någon har ont eller behöver stöd så blir min mamma arg och otålig och ger upp direkt, kastar upp händerna i luften, går iväg och vill ha en klapp på axeln för att hon är ett jättebra stöd egentligen, bara det att alla är för otacksamma.
Pappa förutsätter att vi ska ge barnet hans mellannamn, för att fyra generationer i hans släkt heter samma. Han är också oproportionerligt glad att det blir en pojke, vilket är irriterande då detta verkligen inte spelar någon roll för oss. Det är som att han tror att det ska bli HANS barn för att det är en pojke "äntligen". Som att mina brorsdöttrar inte riktigt räknas, och med andra ord räknas inte jag heller lika mycket som min bror. Så nej, barnet kommer inte att heta som pappa eller bror eller farfar eller farfarsfar.
Svärmor är dock helt ointresserad. Fick en chock när hon sade "tack för barnbarnet" på BB haha (med första barnet alltså).
Så sambon, Familjeliv och vänner är de som jag delar graviditeten med :)
Är dock väääldigt glad över att ingen verkar lägga någon vikt vid kön, känns superbra. Eller ja, mamma är glad över en tjej som barnbarn (hon har tre grabbar till barnbarn nu :P). -
Jag är i v24 (v23+2). En bekant till mig födde sitt barn i v24 förra året i oktober. Barnet klarade sig med har behövts opereras lite under året. Hur som helst, blir så verkligt när bebisen där inne i magen faktiskt skulle kunna överleva nu. Känns så skumt.
-
Ja exakt, tyvärr har jag många gånger mina föräldrar som anti-exempel.. sen har de bra egenskaper också, men kanske mer som människor än som föräldrar om man ska vara lite krass.Sagan12345 skrev 2016-09-09 22:27:39 följande:Men fy vad trist :( du får försöka se de positiva i de hela, att du vet hur du själv aldrig ska bete dig mot ditt barn..Så märkligt att bara kommentera om magen, jag kan fatta att din syrra blev sur för det, hade jag nog också blivit. Men bra att er mamma öht nämner något antar jag? "Tack för barnbarnet" var ju en lite lustig formulering från svärmor onekligen..Kmora skrev 2016-09-09 22:32:10 följande:Åh, så hinla tråkigt :( jag känner tyvärr igen mig mycket, inte allt men stora delar. Skulle aldrig ha med mamma, hellre än främling. Hon ger oftast motsatsen till stöd och vill gärna också ha den där klappen på axeln för att hon egentligen är ett bra stöd om bara alla andra hade bitit ihop lite. Men hon pratar i alla fall om graviditeten, eller ja, om min mage. Att den är stor. Det är det enda hon säger både denna graviditet och förra. Och hon säger det varje gång vi ses (en gång i veckan minst pga hämtar sonen). Min syster hatade att hon håller på så (min syster har två barn och fick samma kommentarer om magen).
Svärmor är dock helt ointresserad. Fick en chock när hon sade "tack för barnbarnet" på BB haha (med första barnet alltså).
Så sambon, Familjeliv och vänner är de som jag delar graviditeten med :)
Är dock väääldigt glad över att ingen verkar lägga någon vikt vid kön, känns superbra. Eller ja, mamma är glad över en tjej som barnbarn (hon har tre grabbar till barnbarn nu :P).
Ja, alltså jag trodde ju pappa skulle kunna lägga locket på sin entusiasm över att det blir en kille litegrann, jag misstänkte att det var mer värt för honom men det börjar kännas inte speciellt kul nu med alla påpekanden om just det. Klart det kan vara kul att ha både och, men så big deal är det väl inte.
Apropå totala motsatsen så är mina svärföräldrar här i helgen.. min svärmor hade med sig ungefär en miljon bodies och andra kläder från vinden och Myrorna, en del var väldigt gulligt och annat inte, men hur som helst snällt att tänka på oss. Allt gick smärtfritt i ett dygn tills hon insisterade på att få se mig i profil (min mage är inte så jättestor än och ser mest lite fet ut) och jag sa "nä men sluta" för jag är inte så bekväm med att nån ber mig visa upp mig sådär. Då slutade hon liksom inte utan JAGADE mig genom lägenheten när jag gick undan. Rätt obehagligt faktiskt och jag blev sur och lite ledsen. Vi skulle gå ut och äta nu på kvällen allihop men jag hade ingen lust att följa med längre. Svärmor och jag har en lite ansträngd relation redan, för jag är rätt privat av mig och hon är en sån som lägger sig i och alltid ska säga vad hon tycker när ingen frågat. Kanske överdrivet av mig att bli så sur att jag stannade hemma ikväll, men jag tycker att den magen som syns i kläder när jag sitter och står vanligt är den som folk får se - det är inte okej att be om en privat visning! Speciellt inte att insistera JO MEN JAG VILL SE, som en liten unge, när jag säger nej?? Det är min kropp! Jag blev på dåligt humör och hade ingen lust att sitta och småprata som om inget hänt efteråt.
-
Usch vad jobbigt några av er verkar ha med föräldrar och svärföräldrar. Själv har jag inga såna problem alls och det är skönt. . Min svärmor frågade här om dagen om jag fundera något på hur jag vill föda.. och jag svarade att jag antar det blir på samma vis som med min son..halvt sittandes vaginalt förlossning utan smärtlindring. Men att jag inte riktigt tänkt på det än.. hon svarade att hon tyckte att det var intressant å ville bara kolla så jag känner mig trygg. Hon klappade försiktigt på magen och sa.. ohh du är så fin med din mage.. och vad det än är vilken tid på dygnet det än är så finns jag här om du behöver mig ???? och mina föräldrar är lika omtänksam. .pappa vill se till så jag får i mig viktiga vitaminer och kommer med tipps och min mamma sparar bebis grejer och längtar. Och båda säger att det bara är tips och inget måste..att jag gör som jag känner för endå men att dom gärna vill komma med idéer ????
-
Hej!
Får jag hoppa in här?
Är gravid med nr 2, i vecka 22+3. Ska bli så spännande med ett litet syskon.
Jag undrar (har inte orkat plöja igenom hela tråden) om det är någon här som har karpaltunnelsyndrom? Misstänker att jag har fått det, och undrar om ni har några tips på hur man helst får dessa domningar i händerna att försvinna?
-
Välkommen hit och grattis till bebis. Ang karpaltunnel så skulle jag rekommendera skenor. . Du kan få specialanpassade från sjukhuset eller så köper du på apoteket.. det ska vara med metall skena i så handleden inte kan böjassommarbär skrev 2016-09-11 02:51:44 följande:
Hej!
Får jag hoppa in här? Är gravid med nr 2, i vecka 22+3. Ska bli så spännande med ett litet syskon.
Jag undrar (har inte orkat plöja igenom hela tråden) om det är någon här som har karpaltunnelsyndrom? Misstänker att jag har fått det, och undrar om ni har några tips på hur man helst får dessa domningar i händerna att försvinna?
-
Hej och välkommen :)sommarbär skrev 2016-09-11 02:51:44 följande:
Hej!
Får jag hoppa in här?
Är gravid med nr 2, i vecka 22+3. Ska bli så spännande med ett litet syskon.
Jag undrar (har inte orkat plöja igenom hela tråden) om det är någon här som har karpaltunnelsyndrom? Misstänker att jag har fått det, och undrar om ni har några tips på hur man helst får dessa domningar i händerna att försvinna?
Hur gammalt är första barnet? jag väntar och nr 2 och är i vecka 21 (20+0) idag.
Hade problem med karpaltunnelsyndrom i båda händerna förra graviditeten (2013/2014) då använde jag först stödlindor med inbyggd metallskena från Apoteket men de var inte tillräckliga utan sedan fick jag pröva ut skenor i hårdplast hos vårdcentralen som jag var tvungen att ha under nätterna (hårdplasten gjorde så jag inte kunde böja handlederna), tyvärr hjälpte inte det heller speciellt utan jag hade ont och problem med stelhet i händerna från vecka 20 tills några veckor efter förlossningen (har även haft lättare att få domningar i händerna efter graviditeten).
för min del berodde det på vätskeansamling så är det därför du har fått det så är ju tipsen att man ska dricka mycket och försöka röra sig (så att kroppen inte vill lagra på sig vätska ), hjälpte inte för mig men kanske kan funka för dig :)
Får du mycket ont gå till läkare för då kan det vara aktuellt med operation. Får jag lika ont och mycket problem denna gång kommer jag försöka få op för nerverna kan ta skada av att vara utsatt för tryck under längre tid och då blir det kroniskt :/ -
Hej allihopa!
Längesedan jag var inne här nu.
Ska ha en liten pojke den 24 januari och det hade varit så himla roligt att få kontakt med andra blivande mammor i Skåne, gärna i Malmö eller Vellinge kommun som skall ha ungefär samtidigt.
För övrigt så har jag mått väldigt bra än så länge, i alla fall fysiskt.
Psykiskt så har det varit tufft och är fortfarande jobbigt stundtals. Tror att jag är extremt känslig för alla hormoner. Varit extremt nedstämd och ledsen, på gränsen till olycklig. Vilket har varit konstigt då jag verkligen vill ha barn och vi har dessutom haft missfall tidigare så graviditeten var extremt välkommen!
Det har blivit bättre senaste veckorna dock.
Någon som känner igen detta?
KRAMAR -
Grattis till bebisen <3Bebis2017 skrev 2016-09-12 12:15:36 följande:
Hej allihopa!
Längesedan jag var inne här nu.
Ska ha en liten pojke den 24 januari och det hade varit så himla roligt att få kontakt med andra blivande mammor i Skåne, gärna i Malmö eller Vellinge kommun som skall ha ungefär samtidigt.
För övrigt så har jag mått väldigt bra än så länge, i alla fall fysiskt.
Psykiskt så har det varit tufft och är fortfarande jobbigt stundtals. Tror att jag är extremt känslig för alla hormoner. Varit extremt nedstämd och ledsen, på gränsen till olycklig. Vilket har varit konstigt då jag verkligen vill ha barn och vi har dessutom haft missfall tidigare så graviditeten var extremt välkommen!
Det har blivit bättre senaste veckorna dock.
Någon som känner igen detta?
KRAMAR
Jag mådde rätt dåligt för någon månad sen, mycket för jag var orolig för att bebisen inte skulle leva
Jag hade ett ma förra året, och det var jobbigt speciellt då min sambo inte förstod mig.
Klart han också var ledsen, men jag tog det nog hårdare..
Men nu känns det lite bättre efter vi varit på rutinul..
Kram