BF Januari 2017

Jag var på mvc idag och tänkte passa på att prata lite om hur det var på spec, min oro för att föda ett stort barn och så. Trodde att hon skulle vara mycket mer stöttande, men upplevde inget stöd alls. "Tänk positivt annars går det aldrig" var det enda hon sa, och att jag kunde få gå på samtal om förlossningsrädsla om jag ville. Men eftersom jag redan har en riskgraviditet så är jag så mycket på sjukhuset ändå att jag ärligt talat inte har lust att gå dit för terapi dessutom. Plus att jag känner lite att skräcken för att föda ett normalstort barn kan man kanske samtala bort, men en 5-kilosbebis kan bryta nyckelbenet när det föds och speciellt en förstagångsföderska är nästan garanterad en lång och jävlig förlossning - det går liksom inte att prata bort. Jag skulle vilja att ordinarie personalen tog min oro på allvar istället för att dumpa "problemet" på en kurator. 

Hade det varit tidigare i graviditeten så hade jag nog bytt barnmorska efter det bemötandet ärligt talat men i vecka 34 orkar jag bara inte ta tag i den biten utöver allt annat man måste orka. Växlar mellan att känna mig helt avtrubbad och inte bry mig alls om fostret eller vad som händer, och att bara gråta. 

Det värsta var att hon sa att jag led av duktig flicka-syndrom och att det var mitt eget fel och att ingen lagt den pressen på mig utifrån. Va? Det är ju skitmycket press på gravida att äta rätt, inte göra det ena och det andra, och det är ännu mer press när man har risker. Man ska lära sig allting om vad det innebär att bli förälder samtidigt som man ska äta si och så mycket protein, kolhydrat, kalcium, järn, etc etc, man ska motionera när man är jättetrött och har foglossning, man ska lära sig profylaxandning och helst gå på gravidyoga dessutom. Samtidigt som man jobbar, kanske redan har andra barn, ska sköta hemmet någorlunda och ha nån form av socialt liv utöver det. Nej, det är ju ingen press alls att vara gravid! Allt är bara inbillning från min sida! 

Sammanfattningsvis: inte bara hade hon inget uppmuntrande att säga, utan det var dessutom mitt eget fel att jag känner så här. Det var väl inte riktigt det bemötandet jag hade hoppats på, och det fick mig inte att känna att YES jag kan föda den här ungen, det kommer att gå som smort! Snarare som att jag är beredd att bara lägga mig ner och totalvägra på förlossningsdagen. 

Skrev brev med min första dotter. Jag var riktigt rädd för förlossningen då å gick på Aurorasamtal mm. Så var noga med att skriva med det å min rädsla. Sedan också att ja inte ville ha några studenter med. Vilket jag kände var viktigt att de fick veta. Ju mindre personer desto bättre.

Men allt sket sig med brevet. Hade ju mer eller mindre öppen dörr för folk att komma in kändes det som! Så där hade de tyvärr inte engagerat sig så i brevet...

Vaccinet skippar jag också. Nu håller jag bara tummarna att jag slipper magsjuka som barnen har.

Ja det är väl barnmorskans jobb att stötta en och försöka uppmuntra en?

Inte bara ta prover och sådant..

Känns som fel person på fel plats om man inte är empatisk och så?

Min barnmorska försöker uppmuntra mig med att andra förlossningen brukar gå snabbare och lättare än första när jag har nämnt att jag är orolig för att det ska ta lång tid och vara skitjobbigt denna gången med..