BF Januari 2017

Jag var just på tillväxtultraljud i vecka 32+3 och bebin är en jätte! Han väger redan 2,6 kilo om man får tro ultraljudet och är storleksmässigt i vecka 36+4, så nu var det tal om att jag eventuellt måste ta ut honom tidigare för att inte föda en 5-kilosbebis. :( Jag känner mig jätteledsen och vill absolut inte bli igångsatt, och vill heller inte göra något innan nyår för jag tycker det känns helt snett att medvetet plocka ut ett barn som inte är färdigt, oavsett hur tjock han nu är. Jag fick ingen chans att berätta hur jag känner heller för specmödravården vill inte ens diskutera "hypotetiska scenarion" utan tycker att vi bara ska avvakta till nästa TUL 13 dec. Lätt för dem att säga, de kan ju ta ett beslut som passar dem bäst på stående fot, men det är min kropp och min förlossning. 

Nu måste jag göra ännu en glukosbelastning för att de ska vara helt säkra på att jag inte har graviddiabetes, vilket känns hyfsat onödigt när jag redan fått jättebra resultat på förra. Då frågade jag också barnmorskan som gjorde belastningen om det fanns risk att utveckla diabetes efter belastningen, och hon sa att det hinner du inte, man behöver bara göra en belastning. Jaha? Värdelös info eller? Efter TUL stack de mig dessutom i fingret för att snabbkolla sockret, och det låg på 4,8. Risken att jag skulle ha diabetes med det blodsockret är nog inte så stor! 

Jag är så himla trött och ledsen på allting just nu, har lite högt blodtryck ibland också och det känns som om vårdpersonalen anklagar mig för det trots att jag absolut inte kan göra något åt det. De säger att jag ska ta det lugnt och inte oroa mig men det är inte direkt lätt just nu, eftersom ingen har sagt att det kommer att gå bra! Det är lätt att säga att "ut kommer han alltid", men det ska helst kännas ok för mig med. Hade varit värre om han var tillväxthämmad självklart men jag känner mig så anklagad i det här, som om jag tryckt i mig socker hela graviditeten, vilket jag absolut inte har gjort. Ofta har vi inte ens ätit sött på helgen, bara för att jag varit så nojig för att få en för stor bebis. Min sambo köpte hem alkoholfri glögg och jag ville absolut inte ha nån pga sockernoja. Så blir han så där stor ändå. :( 

Hur ska jag ta mig igenom julen på en sockerfri diet undrar jag.. alla vill ju fika nu också för att hinna titta på magen och jag bara knaprar på en halv bullkant och skyller på liten gravidmagsäck (visserligen sant, pallar inte äta mycket just nu men vore ju kul att kunna äta en kanelbulle!). Känns så meningslöst för båda mina föräldrar vägde ca 5 kilo vid födseln och min bror vägde 4,2, så jag vet inte om jag kan göra något åt det egentligen. 

Jag var just på tillväxtultraljud i vecka 32+3 och bebin är en jätte! Han väger redan 2,6 kilo om man får tro ultraljudet och är storleksmässigt i vecka 36+4, så nu var det tal om att jag eventuellt måste ta ut honom tidigare för att inte föda en 5-kilosbebis. :( Jag känner mig jätteledsen och vill absolut inte bli igångsatt, och vill heller inte göra något innan nyår för jag tycker det känns helt snett att medvetet plocka ut ett barn som inte är färdigt, oavsett hur tjock han nu är. Jag fick ingen chans att berätta hur jag känner heller för specmödravården vill inte ens diskutera "hypotetiska scenarion" utan tycker att vi bara ska avvakta till nästa TUL 13 dec. Lätt för dem att säga, de kan ju ta ett beslut som passar dem bäst på stående fot, men det är min kropp och min förlossning. 

Nu måste jag göra ännu en glukosbelastning för att de ska vara helt säkra på att jag inte har graviddiabetes, vilket känns hyfsat onödigt när jag redan fått jättebra resultat på förra. Då frågade jag också barnmorskan som gjorde belastningen om det fanns risk att utveckla diabetes efter belastningen, och hon sa att det hinner du inte, man behöver bara göra en belastning. Jaha? Värdelös info eller? Efter TUL stack de mig dessutom i fingret för att snabbkolla sockret, och det låg på 4,8. Risken att jag skulle ha diabetes med det blodsockret är nog inte så stor! 

Jag är så himla trött och ledsen på allting just nu, har lite högt blodtryck ibland också och det känns som om vårdpersonalen anklagar mig för det trots att jag absolut inte kan göra något åt det. De säger att jag ska ta det lugnt och inte oroa mig men det är inte direkt lätt just nu, eftersom ingen har sagt att det kommer att gå bra! Det är lätt att säga att "ut kommer han alltid", men det ska helst kännas ok för mig med. Hade varit värre om han var tillväxthämmad självklart men jag känner mig så anklagad i det här, som om jag tryckt i mig socker hela graviditeten, vilket jag absolut inte har gjort. Ofta har vi inte ens ätit sött på helgen, bara för att jag varit så nojig för att få en för stor bebis. Min sambo köpte hem alkoholfri glögg och jag ville absolut inte ha nån pga sockernoja. Så blir han så där stor ändå. :( 

Hur ska jag ta mig igenom julen på en sockerfri diet undrar jag.. alla vill ju fika nu också för att hinna titta på magen och jag bara knaprar på en halv bullkant och skyller på liten gravidmagsäck (visserligen sant, pallar inte äta mycket just nu men vore ju kul att kunna äta en kanelbulle!). Känns så meningslöst för båda mina föräldrar vägde ca 5 kilo vid födseln och min bror vägde 4,2, så jag vet inte om jag kan göra något åt det egentligen.