Värsta dramat- gift och nykär

Asterix366

Äldre 4 Jun 00:11
164 svar

Citera Visa endast Anmäl

Värsta dramat- gift och nykär

Har varit gift i 20 lyckliga år. Tre skolbarn och en fin man som är bara bäst. Snäll, snygg, smart och passionerad. Har aldrig känt att jag saknat ngt, vi trodde att vi var lyckliga . Men jag blev kär, riktigt kär. I en arbetskollega som jag känt i många år , som jag alltid uppskattat, men sen helt plötsligt så började vi bekräfta varandra mer och mer, för varje dag, under ett års tid. När jag till sist frågade lite på skoj, lm vi flörtar med varandra, så blev svaret långt. Han har alltid haft " ett gott öga för mig", tyckt massa trevliga saker om mig ( lång lista och "dessvärre så är du väldigt attraktiv också"... Värsta romansen med det mesta man kan tänka sig- fast utan sex. Vi kom aldrig så långt... Min man kände att ngt var på gång och anlitade detektivbyrå . De kom åt mail, sms osv. Jag blev till sist tvungen att sluta på mitt jobb och avbryta all kontakt med min kollega. Vi saknar varandra, har pratat några gånger i telefon och sms:at men vi har inte setts på månader. Jag älskar min man och vill vara med honom och barnen, men kan inte glömma passionen, attraktionen, kemin , the connection och allt annat jag hade med den andra mannen. Så underbart magisk, tänk om jag aldrig får uppleva det igen? Han säger att han kan inte vara lösningen på mina äktenskapliga utmaningar och att det mest" kärleksfulla handlingen " han kan göra för mig är att låta mig vara ifred så jag kan ta hand om min realtion på hemmaplan. Han är särbo i dagsläget, skild sen innan. Han vill gärna träffa mig men är "rädd" för vad det kan leda till, eftersom det är en sån galen stark attraktion mellan oss. Han vill inte heller att jag skall vara "the other women", då han menar på att jag är " för perfekt" för att vara det. Så kluven och så svårt att förstå vad som händer. Någon i liknande situation?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-06-04 08:45
tillägg- inte gift i 20 år, utan tillsammans i 20 år...Vi är båda i 40-års åldern, och den andra mannen är tio år äldre...
- «
- ‹
- Sida 11 av 16
- 4
- 5
- 6
- 7
- 8
- 9
- 10
- 11
- 12
- 13
- 14
- 15
- 16
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Värsta dramat- gift och nykär
S c h n a

Äldre 7 Jun 23:42

#102

Citera Visa endast Anmäl

Isabellisen skrev 2016-06-07 22:35:59 följande:
Tack! Jag blottlägger min själ och du pratar om en maträtt. Det var djupsinnigt av dig.

Blottlägger din själ?
Asterix366

Äldre 7 Jun 23:44

#103

Citera Visa endast Anmäl

Svar till dem som förtjänar det, dvs inte till trollen som spökar.

Det är sex månader sedan jag och den andra mannen hånglade sist, alltså vääääldigt länge. Jag tänker inte lämna min man så länge han älskar mig och vill ha mig - vi har ändå ett sexliv som funkar, ett fantastiskt bra liv som vi byggt tillsammans- vi har roligt, trevligt, mysigt på alla sätt. Speciellt nu när allt har "lagt" sig och vi försöker komma tillbaka till det jag kallar ett normalt liv. Så var det inte under den perioden jag jobbade med mannen som jag blev kär i. De två åren var min man konstant misstänksam, missnöjd, tråkig, jag gillade inte honom. Han kvävde mig med sin kärlek- ju mer han ville vara med mig ( typ hela tiden) , desto mer ville jag fly. Ju mer misstänksam han blev ang min idyll, desto mer rebellisk blev jag. Jobbiga år, dessutom små barn hemma som är extrem krävande.Klart att vardagen på jobbet var mkt roliga och givande- på alla sätt.

Jag vet inte heller vad den andre mannen känner egentligen. Hade han visat mig mer, så hade jag kanske tänkt annorlunda. Att han vill ha mig- ja,det vet jag. Men jag tror (tyvärr måste jag nog säga!)att de flesta män kan känna åtrå utan kärlek.....Vi kvinnor går in i det med allt vad vi har, men männen ...de kan skilja på dessa två....
molly50

Äldre 7 Jun 23:51

#104

Citera Visa endast Anmäl

Asterix366 skrev 2016-06-07 23:44:50 följande:
Svar till dem som förtjänar det, dvs inte till trollen som spökar.

Det är sex månader sedan jag och den andra mannen hånglade sist, alltså vääääldigt länge. Jag tänker inte lämna min man så länge han älskar mig och vill ha mig - vi har ändå ett sexliv som funkar, ett fantastiskt bra liv som vi byggt tillsammans- vi har roligt, trevligt, mysigt på alla sätt. Speciellt nu när allt har "lagt" sig och vi försöker komma tillbaka till det jag kallar ett normalt liv. Så var det inte under den perioden jag jobbade med mannen som jag blev kär i. De två åren var min man konstant misstänksam, missnöjd, tråkig, jag gillade inte honom. Han kvävde mig med sin kärlek- ju mer han ville vara med mig ( typ hela tiden) , desto mer ville jag fly. Ju mer misstänksam han blev ang min idyll, desto mer rebellisk blev jag. Jobbiga år, dessutom små barn hemma som är extrem krävande.Klart att vardagen på jobbet var mkt roliga och givande- på alla sätt.

Jag vet inte heller vad den andre mannen känner egentligen. Hade han visat mig mer, så hade jag kanske tänkt annorlunda. Att han vill ha mig- ja,det vet jag. Men jag tror (tyvärr måste jag nog säga!)att de flesta män kan känna åtrå utan kärlek.....Vi kvinnor går in i det med allt vad vi har, men männen ...de kan skilja på dessa två....

Jag tycker du ska fråga dig om du älskar din man?
För om du inte gör det så är det ojuste emot honom om du stannar kvar i ert förhållande enbart pga hans känslor för dig och för att den andre mannen kanske bara har sexuella känslor för dig.
Det är inte heller juste emot era barn.
Barn är inte dumma utan de märker om den ena eller båda föräldrarna mår dåligt.
Som sagt,terapi vore kanske bra för er för att få hjälp med att lösa era problem.
Mattias och Hannah.
Asterix366

Äldre 8 Jun 00:00

#105

Citera Visa endast Anmäl

molly50 skrev 2016-06-07 23:51:06 följande:
Jag tycker du ska fråga dig om du älskar din man?
För om du inte gör det så är det ojuste emot honom om du stannar kvar i ert förhållande enbart pga hans känslor för dig och för att den andre mannen kanske bara har sexuella känslor för dig.
Det är inte heller juste emot era barn.
Barn är inte dumma utan de märker om den ena eller båda föräldrarna mår dåligt.
Som sagt,terapi vore kanske bra för er för att få hjälp med att lösa era problem.
Tack, jag inser såklart detta och såklart älskar jag min man, men inte på samma sätt som innan. Men jag vill tro att när förälskelsen har lagt sig så kommer det bli bra igen, vi kommer nog att hitta tillbaka till varandra. Vi går i terapi både tillsammans och jag går själv...

Det finns nog väldigt få barn som upplever så mkt kärlek hemma som våra barn. vi pussas alltid när vi ses/skiljs åt, kramas,tar hand om varandra, dansar, busar och har många mysiga stunder tillsammans. Men detta är som det är just NU. det har inte varit så under de månaderna som han hade detektivbyrån på mig och det går ju mkt upp och ner ,men kommer det att bli som det är nu så kan det nog finnas chans att vi står kvar som man &b hustru 20 år till.

Mitt problem är att jag är bara intresserad av den andre mannen, inte av andra män. Jag vill inte ha någon annan, jag är inte intresserad av att dejta, vara singel, festa, "prova på" och annat trams. Så livet bredvid min man och mina barn är det enda jag kan tänka mig, så länge mannen jag blivit kär i inte vågar ta några chanser. Jag vet att det är fel att tänka så , men nu gör jag det tyvärr. Har inte gjort det i 20 år, men nu hände det. Var inte alls förbered på det , så jag vet därför inte riktigt hur jag skall hantera det, mer än att försöka fokusera på det jag har och inte tänka så mkt på det jag vill ha.
Asterix366

Äldre 8 Jun 00:10

#106

Citera Visa endast Anmäl

Isabellisen skrev 2016-06-07 22:12:00 följande:
Nej, det var bara första stycket relaterat till det du skrev.

Ok! Ja, alla är vi olika. Jag har bara så svårt att förstå det där, hur man kan känna åtrå utan kärlek då det ena inte kan existera utan det andra, för mig. Åtrån uppstår ur kärleken. Men tydligen inte för alla, konstigt.
Jag vill så gärna hålla med dig, fast jag har för lite erfarenhet av det där....Men jag har aldrig känt sån åtrå för någon, som för den andre mannen.Då varje cell i kroppen bara skriker efter att få vara med honom. Jag träffade min man när jag var väldigt ung , lite mer av en tonåring än vuxen kvinna så det är väldigt annorlunda .... Mannen jag blev (vad jag tror) förälskad i har alltid sagt att han känner extrem stark åtrå när han är i min närhet, "you're toxic" kind of thing ...Han har skrivit "love" istället för puss i ett sms men när vi sen pratade om det så menade han att det var inte "I'm in love" han menade, utan "love" mer som "ta hand om dig, tänker på dig, kram på dig" och han sa också att det där med "åtrå med eller utan känslor..det är nog en fråga som Venus/Mars styr över"- dvs, som jag tolkar det, det är skillnad mellan hur män och kvinnor upplever åtrå - MAO- vi kvinnor kan inte älska utan känslor medan män kan mkt väl ha en passionerad ligg utan att det finns en "känslomässig relation". Min tolkning! Grrrrrrrrrrrrrrrrrrr
Asterix366

Äldre 8 Jun 00:16

#107

Citera Visa endast Anmäl

Isabellisen skrev 2016-06-07 21:55:11 följande:
För mig så är det ena beroende av det andra dvs ingen sex, kåthet, passion och åtrå utan kärlek. Om man inte känner åtrå och passion är det alltså något som saknas i det man tror är kärlek.

Förstår inte hur människor väljer att leva i något halvbra eller något som duger, jag skulle aldrig nöja mig utan att känna och få allt.

Jag tror säkert att gräset kan vara grönare på andra sidan, men inte alltid. Det är inte alltid bättre att stanna bara för att. Men ibland målar man också upp en bild av en annan människa som inte är så som man trott från början, när verkligheten faller på efter förälskelsen. Men ibland varar den förälskelsen för alltid.

Det finns inga rätta svar, bara att det inte alltid är så enkelt och att TS måste ta ett beslut, hon kan inte välja båda, och göra det på ett sådant sätt att hon sårar så lite som är möjligt. Samtidigt inte dra ut på det, då det oftast leder till att livet väljer åt henne istället.
Jag varit kär i min man i nästan 20 år - med kåthet och passion och allt det där vad jag trodde var perfekt. Emellanåt så var det tråkigt och jobbigt, tre barn på raken med traumatiska förlossningar mm, har lämnat sitt spår. 10 år av våra 20 år tillsammans har bara handlat om att FÅ barn, vara gravid, föda, amma, ta hand om barnen, vara den mamman jag ville vara. Där fanns det inte tid och lust för passion, kåthet och annat trevligt. Så tar vardagen över för många av oss,hade varit trevligt om flera som känner igen sig i den beskrivningen kunde skriva här i tråden som man inte kände sig helt ensam i det .....

Det har inte varit halvbra, utan det bästa som kunde bli med tanke på det jag skrev ovan. Det är så jättesvårt att ta ett sådant beslut, baserat enbart på vad man känner utifrån kroppen och känslorna- klart att hjärnan säger en sak och kroppen en annan. Livskris - utan tvekan!
Asterix366

Äldre 8 Jun 00:26

#108

Citera Visa endast Anmäl

och ja - som svar för några av er som ifrågasätter eller undrar vad jag håller på med - jag har fortfarande ett stort behov av att förstå mannen som jag blev kär i och hans sätt att hantera det hela. Det sista jag fick veta var att " viljan av att inte såra dig eller någon annan i min eller din närhet (han är också i en relation) är just nu starkare än viljan av att utforska oss vidare". men ändå suckar han varje gång han hör min röst....
Anonym (Moa)

Äldre 8 Jun 01:35

#109

Citera Visa endast Anmäl

Asterix366 skrev 2016-06-07 23:44:50 följande:
Svar till dem som förtjänar det, dvs inte till trollen som spökar.

Det är sex månader sedan jag och den andra mannen hånglade sist, alltså vääääldigt länge. Jag tänker inte lämna min man så länge han älskar mig och vill ha mig - vi har ändå ett sexliv som funkar, ett fantastiskt bra liv som vi byggt tillsammans- vi har roligt, trevligt, mysigt på alla sätt. Speciellt nu när allt har "lagt" sig och vi försöker komma tillbaka till det jag kallar ett normalt liv. Så var det inte under den perioden jag jobbade med mannen som jag blev kär i. De två åren var min man konstant misstänksam, missnöjd, tråkig, jag gillade inte honom. Han kvävde mig med sin kärlek- ju mer han ville vara med mig ( typ hela tiden) , desto mer ville jag fly. Ju mer misstänksam han blev ang min idyll, desto mer rebellisk blev jag. Jobbiga år, dessutom små barn hemma som är extrem krävande.Klart att vardagen på jobbet var mkt roliga och givande- på alla sätt.

Jag vet inte heller vad den andre mannen känner egentligen. Hade han visat mig mer, så hade jag kanske tänkt annorlunda. Att han vill ha mig- ja,det vet jag. Men jag tror (tyvärr måste jag nog säga!)att de flesta män kan känna åtrå utan kärlek.....Vi kvinnor går in i det med allt vad vi har, men männen ...de kan skilja på dessa två....
Oj så ni hånglade. Det missade jag...
Anonym (Moa)

Äldre 8 Jun 01:39

#110

Citera Visa endast Anmäl

Asterix366 skrev 2016-06-08 00:26:17 följande:
och ja - som svar för några av er som ifrågasätter eller undrar vad jag håller på med - jag har fortfarande ett stort behov av att förstå mannen som jag blev kär i och hans sätt att hantera det hela. Det sista jag fick veta var att " viljan av att inte såra dig eller någon annan i min eller din närhet (han är också i en relation) är just nu starkare än viljan av att utforska oss vidare". men ändå suckar han varje gång han hör min röst....
Det låter ju tyvärr som om han bara flirtat med dig och att det kanske varit roligt för honom för du verkar ju totalt svältfödd på uppmärksamhet, en enkel person att flirta med om man är lagd åt det hållet och det verkar ju gamlingen vara. Hur gammal var han nu igen?
Anonym (C)

Äldre 8 Jun 01:55

#111

Citera Visa endast Anmäl

Jag har inte orkat kämpa mig igenom hela tråden, men jag känner igen mig i så mycket av det du skriver. Av dina senaste inlägg är det framför allt det här:

Asterix366 skrev 2016-06-08 00:00:27 följande:
Mitt problem är att jag är bara intresserad av den andre mannen, inte av andra män. Jag vill inte ha någon annan, jag är inte intresserad av att dejta, vara singel, festa, "prova på" och annat trams. Så livet bredvid min man och mina barn är det enda jag kan tänka mig, så länge mannen jag blivit kär i inte vågar ta några chanser. Jag vet att det är fel att tänka så , men nu gör jag det tyvärr. Har inte gjort det i 20 år, men nu hände det. Var inte alls förbered på det , så jag vet därför inte riktigt hur jag skall hantera det, mer än att försöka fokusera på det jag har och inte tänka så mkt på det jag vill ha.
Har varit i en relation bara några få år kortare än du, träffades några få år efter ni verkar ha träffats, vilket borde göra oss ungefär jämngamla. Jag funderar på om det är nån sorts medelålderskris! Min man är underbar - men inte utan fel och brister (lika lite som jag, den andre eller nån annan). Men jag känner att jag inte längre utvecklas i relationen så mycket som jag skulle vilja. Skulle vilja utvecklas mer och åt ett håll som min man inte kan erbjuda, men som "den andre" kan med den han är. Men han verkar inte vilja ha nåt annat än en affär. Jag är säker på att jag är viktig för honom på fler sätt än själva åtrån, men jag är inte nummer ett. Det som gör allt så jobbigt är att jag fortfarande älskar min man och jag kan se oss som ett par när vi är gamla, när jag vill ta det lugnare och är tillfreds med andra saker. Det är just nu det är fel på. Det är säkert så att även "den andre" fortfarande älskar sin fru på liknande sätt som jag. Jag är inte intresserad av att träffa andra eller av att vara singel. Jag har inte varit intresserad av någon annan under de nästan 20 åren jag och min man varit ihop heller. Det är i så fall "den andre" jag vill ha. Hade han velat, hade jag nog lämnat min man trots att jag inte vet om det hade hållit i längden, men han verkar inte vilja. Därför arbetar jag på min relation till min man. Går i terapi. Försöker att hitta ett sätt att kunna utvecklas tillsammans med honom så att det passar oss båda och försöker låta bli att tänka på vad det hade kunnat bli mellan mig och den andre. Ibland går det bättre och ibland sämre.

«
‹
Sida 11 av 16
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Värsta dramat- gift och nykär

Värsta dramat- gift och nykär

INNEHÅLL