• Anonym (Vera81)

    Min son dödade...

    Jag måste få lite råd.

    Min son var hos sin pappa, vi har delad vårdnad m veckovis boende.

    När han var hos grannen o lekte gick han in hos dem, medans alla andra var kvar ute. Detta är inte ovanligt på deras gata, många av barnen är jämngamla o springer ut o in i varandras hem som om dom bodde där.

    Nåväl, han gick in hos grannen o lekte med sina leksaker/mjukisdjur han hade med sig. Efter en stund gick han upp på kompisens rum o tittade på dennes hamster.

    Han släppte ut den för att klappa den men den var så snabb o sprang ut, mot leksakerna han hade med sig. Sonen ville inte att den skulle "ta hans leksaker" så han tog upp dem o började baklänges gå därifrån, hamstern följde efter. Jag tror att han sedan blivit stressad av att inte kunna hejda den varpå han trampade ihjäl den. "Den blödde jättemycket så jag bar upp den till buren igen" berättade han...

    Jag är helt förskräckt av detta. Har ALLTID påtalat och varit såååå noga med att pränta in att man är snäll mot djur och bebisar. Andra barn o vuxna med såklart men i synnerhet mot dem som är mindre eller djur. ALLTID.

    Dock är jag även väldigt noga med att aldrig lämna honom själv tsm ens med mina egna hundar. Inte ens med sniglar o insekter som han samlar på sig emellanåt lämnar jag honom själv med.

    Det var jätteviktigt i mina ögon att han fick stå till svars inför kompisen o dennes föräldrar o fick berätta vad som hände och varför. Samt be om ursäkt förstås.

    Kan någon förklara detta för mig?

    Behöver jag vara orolig över honom? Pappan har bokat tid på BUP för utredning, vilket jag inte alls upplever att det föreligger orsak till, men efter det här så blir jag såklart orolig....

  • Svar på tråden Min son dödade...
  • Anonym (Mumin)

    Låter knappast som en olyckshändelse. Hade han ramlat och satt sig på hamstern hade det varit en olycka, nu stampade han medvetet på den för att skydda sina leksaker. Eftersom den dog krävdes det troligtvis viss kraft. Jag hade absolut kontaktat BUP.

  • Anonym (jjj)

    Det är nästan beklämmande att så många skriver om "onormalt", "empatistörning" och psykologkontakt.

    Det tar tid för empatin att utvecklas helt i hjärnan, faktum är att det är ett av de områden som utvecklas sist. Barn, precis som vuxna, kan vara elaka utan att det är något onormalt.

    Jag minns när jag var i ungefär samma ålder och vi barn på gården satt och hackade ihjäl ett mindre djur (typ nyckelpiga) bara för att vi ville få leka begravning. Jag är helt normal idag!

    Det låter ju lite som att sonen ville avvärja en olycka (hamstern försvinner och han får skulden / den skadar honom eller sakerna) eller liknande. Instinktivt trampar han till på den. Ungefär som många gör med en spindel på golvet.

    Tror inte att ordet "empatistörning" är relevant. Kanske har han bara inte lärt sig att det är en social skillnad på att döda små eller stora djur, husdjur eller vilt / jaktbyten?

  • seriösanvändare

    Men alltså, trampande han medvetet på hamstern, eller råkade han bara trampa på den för att han blev stressad och den kom springande?

    Det spelar ju jättestor roll, oavsett sonens ålder. (Jag förutsätter att han är minst 6-7 år, dvs stor nog att gå in till grannen själv, leka själv osv).

    Om han medvetet trampade på hamstern så har ni problem. Om inte så var det en olycka - om än hemsk sådan - och inget han ska lastas för. Visst, han borde inte ha tagit ut hamstern osv, men barn agerar ibland impulsivt och gör misstag. Inget BUP-ärende.


    Om du alltid är seriös, lever du bara ditt liv till hälften.
  • seriösanvändare

    Dock är det lite oroväckande att du inte vågar lämna sonen ensam med något djur, inte ens sniglar osv. Varför? Har han ofta bristande impulskontroll? Har han tidigare gjort illa djur medvetet eller för att han blir arg, trots att du försöker pränta in i honom att man inte gör så?

    Och jag förutsätter att han inte bara är 2 år eller dyl (i den åldern måste man hålla koll, på alla barn), utan äldre.


    Om du alltid är seriös, lever du bara ditt liv till hälften.
  • Anonym (Vera81)

    Sonen är 5 år.

  • Anonym (Vera81)
    Anonym (Oj) skrev 2016-06-26 07:20:54 följande:

    Eftersom han var stor nog att lämnas utan tillsyn tycker jag definitivt att BUP är ett krav!

    Du vågar ju inte lämna honom med sina egna hundar. Kanske någon empatistörning?


    Jag lämnar honom inte ensam med djur för jag vet hur barn kan vara. O vill inte riskera att något sådant här händer.

    Han är 5 år.

    Har drillat honom i djurvett hela hans liv men är medveten om vårt, de vuxnas ansvar i alla samspel med djur. Så därför lämnar jag honom inte själv m mina hundar. Inte för att han BRUKAR vara dum utan för att han bara är 5 år o olyckor händer så lätt. Vill inte utsätta varken honom eller djuren för missförstånd.
  • Anonym (Oj)
    Anonym (jjj) skrev 2016-06-26 09:18:09 följande:

    Det är nästan beklämmande att så många skriver om "onormalt", "empatistörning" och psykologkontakt.

    Det tar tid för empatin att utvecklas helt i hjärnan, faktum är att det är ett av de områden som utvecklas sist. Barn, precis som vuxna, kan vara elaka utan att det är något onormalt.

    Jag minns när jag var i ungefär samma ålder och vi barn på gården satt och hackade ihjäl ett mindre djur (typ nyckelpiga) bara för att vi ville få leka begravning. Jag är helt normal idag!

    Det låter ju lite som att sonen ville avvärja en olycka (hamstern försvinner och han får skulden / den skadar honom eller sakerna) eller liknande. Instinktivt trampar han till på den. Ungefär som många gör med en spindel på golvet.

    Tror inte att ordet "empatistörning" är relevant. Kanske har han bara inte lärt sig att det är en social skillnad på att döda små eller stora djur, husdjur eller vilt / jaktbyten?


  • Anonym (Oj)
    Anonym (jjj) skrev 2016-06-26 09:18:09 följande:

    Det är nästan beklämmande att så många skriver om "onormalt", "empatistörning" och psykologkontakt.

    Det tar tid för empatin att utvecklas helt i hjärnan, faktum är att det är ett av de områden som utvecklas sist. Barn, precis som vuxna, kan vara elaka utan att det är något onormalt.

    Jag minns när jag var i ungefär samma ålder och vi barn på gården satt och hackade ihjäl ett mindre djur (typ nyckelpiga) bara för att vi ville få leka begravning. Jag är helt normal idag!

    Det låter ju lite som att sonen ville avvärja en olycka (hamstern försvinner och han får skulden / den skadar honom eller sakerna) eller liknande. Instinktivt trampar han till på den. Ungefär som många gör med en spindel på golvet.

    Tror inte att ordet "empatistörning" är relevant. Kanske har han bara inte lärt sig att det är en social skillnad på att döda små eller stora djur, husdjur eller vilt / jaktbyten?


    Ungefär samma ålder???
  • Anonym (99)

    var han alltså helt ensam i grannens hus? Var det ingen där som såg att han gick in i kompisens rum? 
    Att han ens öppnade hamsterns bur är ett "nono" redan där. Även en 5-åring bör veta att man inte grejar med andras saker hur som helst, speciellt när inte kompisen ens var där. Det normala borde ha varit att han gick ut för att titta efter någon i familjen och fråga om han fick klappa hamstern. 

    Nåt är inte helt rätt här, det förstår jag. 

  • Anonym (S.E.)

    Finns det någon som någonsin hört om något annat barn som "råkat" trampa ihjäl en hamster?

Svar på tråden Min son dödade...