Min son dödade...

var han alltså helt ensam i grannens hus? Var det ingen där som såg att han gick in i kompisens rum? 

Att han ens öppnade hamsterns bur är ett "nono" redan där. Även en 5-åring bör veta att man inte grejar med andras saker hur som helst, speciellt när inte kompisen ens var där. Det normala borde ha varit att han gick ut för att titta efter någon i familjen och fråga om han fick klappa hamstern. 

Nåt är inte helt rätt här, det förstår jag. 

Alltså...

Varför skulle han ens trampat på den med flit?

En hamster är snabb och liten och det är inte helt ovanligt att dessa smådjur råkar bli trampade på av misstag.

Att lägga in den i buren igen är ingen konstig reaktion, det var ju där den bodde och killen är bara 5år!

Att däremot behöva stå och ensam få berätta en sån sak, efter hans egen traumatiska händelse, är väl det som kan ge honom men för livet. Nästa gång något händer ska ni nog inte se det som självklart att han berättar om det.

Det är ju ett jättetrauma från start till mål. Att den smet, skräcken att den tog leksakerna, och sedan blodet och att bära hem den till buren. Hade det vart "fel" på honom hade han aldrig berättat. Han berättade för att det blev traumatiskt.  Att sedan utsättas för en situation att berätta allt på kommando en gång till, 5år gammal, för en kompis som garanterat blev jätteledsen och grät. Det hade funnits snyggare sätt att hantera det på.

Alla ungar på gatan springer ut o in hos varann där. O min son har länge sagt att han vill ha en hamster, han älskar djur.

Jag kan inte svara för om det är rätt el fel då jag inte bor där längre. JAG skulle inte låta grannskapets ungar komma o gå i mitt hus som dom gör där men...

Jag tycker att det är hans pappas ansvar att veta vart han är o att han slappnar av lite för mkt i att alla har koll på alla ungar där men...

De andra barnen var ute o lekte o de vuxna "firade midsommar".

Min son BRUKAR inte vara elak med djur men han är fortf ett barn o jag har aldrig kunnat föreställa mig att han ska skada eller DÖDA ett såhär. Syftar då på tidigare kommentarer om att "min (ålder):ing skulle ALDRIG göra nåt sånt"

Det skulle inte min 5-åring gjort heller. Inte k mina ögon. Not on my watch åtminstone.

Han är väldigt ångerfull o blir ledsen när vi pratar om det.

Just nu, när det kommer upp berömmer jag honom för att han berättat för mig o för pojkens familj hur det gått till o varför o för att han sa förlåt. Jag tror att det kan skapa en trygghet i att kunna berätta om detta som ju är ett trauma för honom oxå.

Är jag helt fel ute i den tankegången?

Vad sa föräldrarna? Har ni ersatt hamstern med en ny?

Vad sa barnen som förlorat sitt älskade husdjur?

Är ungen välkommen till den familjen igen?

Pappan tog det bra som vill kontakta BUP. Troligen har han sett andra problem hos er unge?!

Pojken sa att det var ok för att min son sa förlåt.

Dom är kompisar o min son är fortsatt välkommen dit. Föräldrarna tyckte såklart det var väldigt tråkigt hur det gått till men uppskattade att vi kom dit och pratade om vad som hänt.

Vi erbjöd oss att ge dem ett presentkort så dom kunde köpa en ny men föräldrarna var mest "glada att slippa hamstern" som pojken fått av en släkting utan att dom blev tillfrågade först.

Pappan misstänker ADHD men jag som lever med en bonus med det ser INGA som helst likheter beteendemässigt.

Det är nästan beklämmande att så många skriver om "onormalt", "empatistörning" och psykologkontakt.

Jag tycker det är beklämmande, för att inte säga skrämmande, att så många så lättsamt viftar bort det som en olycka som kan hända vem som helst. Det är inte normalt för en 5-åring att trampa ihjäl en hamster, sin kompis husdjur. Det är stor skillnad på det och att mosa en insekt. Kanske är BUP överdrivet (om det är det enda som inträffat), men det är absolut något allvarligt och jag hade varit rejält bekymrad om jag var TS.