Behöver tid UTAN hans barn!

Jag skulle säkerligen inte gilla om min man bestämde sig för att bli en egoistisk skit som inte kan ta sitt ansvar för sina barn.

MEN, jag skulle ALDRIG sjunka till samma nivå. Mina barn skulle vara välkomna här i sitt egna hem, dygnet runt 365 dagar om året. Det är en ganska kort tid som de behöver oss föräldrar, så ja, de åren det gäller hade jag bestämt mig för att acceptera läget helt enkelt.

Tänk om ts mans ex bestämmer sig för att överge sina barn helt. Eller dör. Då skulle möjligheterna till romantiska vuxenresor försvinna helt...

Jag tycker att ger man sig in i en relation med någon som har små barn så bör man tänka att 100% barn är referensramarna. Allt annat är en 'bonus'. Varje natt barnen sover nån annanstans, varje eftermiddag de hämtas av någon annan, varje morgon någon annan väcker, klär på, gör frukost, varje träning någon annan skjutsar osv är en chans till egentid som väldigt många inte har.

Att som förälder 'missa' hälften av allt detta för att man skiljt sig, kan både upplevas som en lyx och som en sorg. Bara för att man försöker se positivt på sin tillvaro och väljer att se det som en lyx, så kan man ändå uppskatta att plötsligt få några extra oplanerade dagar med sina barn. Framför allt kan man välja att ta emot sina barn med öppna armar oavsett anledning till att de dyker upp.

Om några år är problemet ur världen oavsett hur biomamman väljer att bete sig.

Men då kan han ju lika gärna ha sagt ok till mamman o tagit för givet att ts inte hade nått emot det o sen inte kunde ta sig ur det

Givetvis hade det bästa för barnen varit att känna att de har två föräldrar som gör allt för dem, och som ser barnens närvaro och tillhörighet i familjen som en självklarhet. Men om biomamman nu inte kan eller väljer att inte göra så, så blir det kanske ännu viktigare att inte pappan beter sig likadant.

Och visst kan det bli så att mamman fortsätter göra så här. Tråkigt för barnen, men då får man ju åtminstone hoppas att de inte har en pappa som också är beredda att svika dem.

Troligen!

Å då slutar det med att barnen bor på heltid hos sin pappa då han är mera trygghet o det kanske vore det bästa för barnen

Här är en som inte hört samtalen (det gick att höra på andra sidan köket) när exet hotade med enskild vårfnad in sambon inte bytte helger efter hennes nyck.

Jag lovar. En del gör allt för att styra (efter en vända samarbetssamtal så blev det bättre då hon fick klart för sig att man inte kan ändra schema efter val av nya karlar)

Bioföräldrarna verkar ju vara riktigt dåliga föräldrar som inte klarar att lära ungarna grundläggande saker och lämpar över ansvaret för dem på utomstående. Jag håller med den som skrev att soc borde kopplas in.

Men jösses, hon har gått in i barnets familj frivilligt, då hjälps man åt!!!!

Att hjälpa en åttaåring med toalettbesök är inget man kan kräva av förälderns nya partner. Hon är inte barnens mamma eller personliga assistent.

Är helst oförstående kring hur folk här ovan har en så inskränkt syn.

Ingen tid för romantiska resor under småbarnsår säger någon. I nästa andetag åker mamman till barnen iväg på resor utan barn. Går ju jättebra uppenbarligen.

Ni får ta med barnen säger någon. Men inget krav ställs på mamman att hon skulle ta med barnen ens på de veckor som hon egentligen skulle ha dem. Men ts ska förstå att hon absolut får räkna med att ta med barnen på resa. 

I en familj får man hjälpas åt, oavsett vems barnen är, säger någon annan. Men hur är det mer ok att mamman lever loppan medan styvmamman blir förbisedd?

Jag vill ogärna sjuka till den nivån att jag vill åberopa orättvisa, men någon måtta får det vara. jag fattar inte. jag gör verkligen inte det. Hur kan man mena, oavsett hur ok pappan sa till mamman att det var (vad hade han för val i situationen, vi vet ingenting om någonting egentligen), att en styvmamma ska ställa upp på allt och ge upp allt - när inte ens den biologiska mamman kan tänka sig att göra det. Klar det blir slitningar i en sån här situation. 

Förstår inte varför ni är så hårda mot ts, och mot "styvmammor". Vad man än säger så får man höra att hon skulle tänkt på det innan, hon får räkna med det, hon borde det osv osv. Men på riktigt.. hur trevligt det än kan vara att umgås med barnen så är det väl inte mer än mänskligt att bli otroligt less, sårad, besviken och ledsen när situationer som dessa uppstår.

Och det är, trots allt, inte ts huvudansvar att se till detta. Det ska vara helt ok för henne att vilja göra något på tu man hand med sin sambo, som att åka på en resa bara de två när barnen ändå är hos mamman.. Det är så otroligt oförståeligt hur det inte kan vara en självklarhet.