Tatuering på händerna!

Jag tänker: Usch! Varför väljer man att förstöra sina händer! De kommer tidsnog bli fula ändå, utan tatueringar.

Känslan jag får är: sorg. Tatueringar = se mig, uppmärksamma mig m m

Jag förstår inte varför man vill täcka sin kropp med tatueringar.

Jo men är den inte tatuerare så blir det inte bra. Jag vet ingen som har mycket tatueringar, som inte en riktig tatuerare har gjort. Men visst kan man få det billigare om man har vänner som jobbar med sånt.

Nej det är svårt att förstå att smaken är olika.

Jag tycker tex det är extremt fult med piketröjor, men förstår att andra kan tycka annorlunda.

Jag tänkte mest att en person som anses trashig också har trashiga hemmagjorda tatueringar - att det är en del av trashigheten. Jag har en bild av en lite nedgången krake med tovigt hår, smutsiga jeans och hemmagjorda blåa tatueringar.

Nja, jag har inte så svårt att förstå att smaken är olika. Det är fenomenet att vilja göra något så definitivt på sin kropp som man ska gilla hela sitt liv. Man utvecklas hela livet. Erfarenheter i livet som gör att man ändrar värderingar och smak.

Jag som tycker att det är fint med pikétröjor är ändå glad att de inte sitter fast på kroppen så att man kan byta till andra tröjor om man skulle ändra värderingar och smak...

Det är skitfult med tatueringar som täcker en större del av kroppen, bålen, ryggen eller armarna. Mitt intryck av dem är att de har för mycket pengar, för mycket fritid och för stort behov av uppmärksamhet.

En diskret tatuering på en kvinna kan vara snyggt. På män är det bara trashigt, signalerar motorcykelgäng, kriminalitet eller missbruk. Eller allt på en gång.
Zlatan passar in i missbruksdelen. svårt beroende av uppmärksamhet.

Ja kanske det. Men stor skillnad på välgjorda tatueringar och hemmagjorda.

Jag tänker - hur fin kommer tatueringen att vara på en skrynklig, pigmentfläckig hand? Det känns kortsiktigt. På andra delar av kroppen, typ skuldran förändras väl huden inte lika mycket som på händerna?

Och jag är glad att mina tatueringar sitter fast på kroppen. Känns som jag. Naket på ett obehagligt sätt utan dom. Den smaken har jag haft så länge jag kan minnas. Jag vet vem jag är och vad jag tycker om.

Jag tycker definitivt inte om att synas, ser det inte som att jag syns mer pga det. Det skulle väl vara på min 90åriga farmors kafferep isåfall, där kan dom nog tycka att jag sticker ut.

Ja alla har vi olika syn på saken.
Själv är jag en väldigt lycklig person. Jag har allt jag drömt om, har upplevt en massa saker i mitt liv och känner mig så otroligt harmonisk och tillfreds inombords. Trots det har jag tatueringar och de gjordes båda under glada dagar.  

Varför? jo för att jag genuint tycker om mina motiv. Det tog mig 15 års funderingar och överläggningar med mig själv innan jag gjorde min första. Den andra gjordes 4 år senare. Så man måste alltså inte nödvändigtvis vara trasig och miserabel bara för att man har utsmyckat sin kropp. 

Sen behöver du såklart inte förstå. Bara du respekterar personens beslut.