Anonym (Ps) skrev 2025-06-06 18:10:01 följande:
Skitsnack. Jobbar du i kvinnodominerade akademiska yrken, vilket blir fler och fler eftersom pojkar misslyckas i dagens feminiserade skola, så kommer du att motarbetas, ofta med allehanda feministiska skitargument som är helt irrelevanta i dagens kontext. Det enda som talar för dig i detta läge är då att du ofta är betydligt mer produktiv än dina kvinnliga kollegor vilket gör det svårare för dina kvinnliga chefer att öppet diskriminera dig.
Sedan kan du väl svara på vad alla kvinnliga grovarbetare finns som jobbar i fysiskt krävande yrken och som utsätts för diskriminering? Av någon anledning syns ni aldrig på byggen, vägarbeten, i sopbilar osv. Om nu män är "förfördelade" borde vi väl se er i dessa slitsamma yrken där man får jobba i sitt anletes svett men av någon anledning överlämnar ni alltid skitarbetena till männen?
Har du som man jobbat som tjänsteman i ett yrke där det idag finns fler kvinnor än män?
Om det är som du säger, hur kommer det sig att män oftare är högre chefer inom de områdena? Om män skulle vara motarbetade på alla sätt?
Sedan finns det forskning som visar att kvinnor inom byggbranschen ofta utsätts för trakasserier och diskriminering.
När Sverige var en mer renodlad industrination så gjordes undersökningar som visar att männen nästan alltid hade fått de lite bättre betalda arbetsuppgifterna på de olika arbetsplatserna.
En undersökning gjordes för ett 15-tal år sedan visade att en undersköterska gjorde fler lyft och tunga arbetsuppgifter än man gör i många s.k. tunga manligt dominerade arbetaryrken. Och byggstäd och trappstäd är riktigt fysiskt påfrestande.
Varför skulle högpresterande kvinnliga studenter plötsligt lägga sig platta och sluta prestera när de kommer ut på en arbetsplats. Genomgår de en plötslig personlighetsförändring?
Det är möjligt att en del män är mer karriärssugna och vill bli högre chefer, men kvinnor är ofta ansvarstagande och noggranna, fyller de krav som ställs och mer därtill.
Blir utbrända när målen är jättehöga, medan medlen för att nå målen inte räcker till. Vanligt inom den offentliga sektorn och den privata välfärdssektorn. Mycket samvetsstress kommer ur det.