Han mörkade asperger

Du det märks att du är ytterligare en sådan där mamma med barn med diagnos, där ingenting beror på diagnosen.

Är det något som ställer problem så är det alla andra människor. Deras fördomar och okunskap.

Jo, jo du verkar inte vilja lyfta blicken och se hur stackars Ts har det. Utan du försöker få det till att hennes sambo handlat helt rätt som inte berättade om sin funktionsstörning. Han har ett handikapp som han dolt för TS och det tycker du är helt okej.

Jag har en sån mamma i bekantskapskretsen. Hennes son har asperger och vi är alla väldigt snälla och förmanar våra barn att de måste vara snälla och visa förståelse för hennes son. Men allt den mamman gör är att trumpeta om att ingen anpassar sig tillräckligt och att måste visas mer hänsyn mot hennes son. Samtidigt så påstår hon att diagnosen inte är några som helst problem.

Öh, visst, varenda barnkalas bland kompisar det senaste året har handlat om att våra barn har fått agera övningsmaterial för hennes son. De andra barnen tycker det är skittråkigt när de för femtielfte gången ska ställa upp på att ingå i hennes sons betendeövningar och försöka lära honom turtagning m m.

Den mamman saknar också insikt om hur vi andra uppfattar situationen.

Hennes son talar på det där typiska aspigasättet, som många av våra barn faktiskt tycker är lite läskigt. De säger att han låter som en robot. och att de blir rädda när han bara maler på och maler på om något som ingen annan är intresserad av. Men denna mamma säger precis som du att oj, han är så charmig och annorlunda och klok.Hon pratar gärna om att han är så stilig för han är ovanligt lång för sin ålder.

Ja, vi säger inte emot henne för att vara artiga och för att vi tycker synd om henne, men sinsemellan så undrar vi ju att ser hon verkligen inte vad alla vi andra ser. Att pojken är skitirriterande, egoistisk och inte alls charmig.

Han är väldigt förtjust i min dotter och hans mamma kallar henne för hans lilla flickvän. Min dotter tycker det är läskigt. Jag har försökt få hans mamma att sluta att säga så, men hon blir så sårad för det är ju så charmigt att hennes lilla son har en crush.

Men din oförmåga att se perspektiv som mamma till ett barn med asperger, gör faktiskt att jag börjar undra om det inte är dags att säga upp bekantskapen med den här mamman och hennes son. För det verkar inte som att föräldrar till barn med asperger kan ta in diagnosens implikationer.

Och TS lämna din sambo. Han verkar inte klok.

Du det märks att du är ytterligare en sådan där mamma med barn med diagnos, där ingenting beror på diagnosen. Är det något som ställer problem så är det alla andra människor. Deras fördomar och okunskap. Jo, jo du verkar inte vilja lyfta blicken och se hur stackars Ts har det. Utan du försöker få det till att hennes sambo handlat helt rätt som inte berättade om sin funktionsstörning. Han har ett handikapp som han dolt för TS och det tycker du är helt okej. Jag har en sån mamma i bekantskapskretsen. Hennes son har asperger och vi är alla väldigt snälla och förmanar våra barn att de måste vara snälla och visa förståelse för hennes son. Men allt den mamman gör är att trumpeta om att ingen anpassar sig tillräckligt och att måste visas mer hänsyn mot hennes son. Samtidigt så påstår hon att diagnosen inte är några som helst problem. Öh, visst, varenda barnkalas bland kompisar det senaste året har handlat om att våra barn har fått agera övningsmaterial för hennes son. De andra barnen tycker det är skittråkigt när de för femtielfte gången ska ställa upp på att ingå i hennes sons betendeövningar och försöka lära honom turtagning m m. Den mamman saknar också insikt om hur vi andra uppfattar situationen. Hennes son talar på det där typiska aspigasättet, som många av våra barn faktiskt tycker är lite läskigt. De säger att han låter som en robot. och att de blir rädda när han bara maler på och maler på om något som ingen annan är intresserad av. Men denna mamma säger precis som du att oj, han är så charmig och annorlunda och klok.Hon pratar gärna om att han är så stilig för han är ovanligt lång för sin ålder. Ja, vi säger inte emot henne för att vara artiga och för att vi tycker synd om henne, men sinsemellan så undrar vi ju att ser hon verkligen inte vad alla vi andra ser. Att pojken är skitirriterande, egoistisk och inte alls charmig. Han är väldigt förtjust i min dotter och hans mamma kallar henne för hans lilla flickvän. Min dotter tycker det är läskigt. Jag har försökt få hans mamma att sluta att säga så, men hon blir så sårad för det är ju så charmigt att hennes lilla son har en crush. Men din oförmåga att se perspektiv som mamma till ett barn med asperger, gör faktiskt att jag börjar undra om det inte är dags att säga upp bekantskapen med den här mamman och hennes son. För det verkar inte som att föräldrar till barn med asperger kan ta in diagnosens implikationer. Och TS lämna din sambo. Han verkar inte klok.

Du det märks att du är ytterligare en sådan där mamma med barn med diagnos, där ingenting beror på diagnosen. Är det något som ställer problem så är det alla andra människor. Deras fördomar och okunskap. Jo, jo du verkar inte vilja lyfta blicken och se hur stackars Ts har det. Utan du försöker få det till att hennes sambo handlat helt rätt som inte berättade om sin funktionsstörning. Han har ett handikapp som han dolt för TS och det tycker du är helt okej. Jag har en sån mamma i bekantskapskretsen. Hennes son har asperger och vi är alla väldigt snälla och förmanar våra barn att de måste vara snälla och visa förståelse för hennes son. Men allt den mamman gör är att trumpeta om att ingen anpassar sig tillräckligt och att måste visas mer hänsyn mot hennes son. Samtidigt så påstår hon att diagnosen inte är några som helst problem. Öh, visst, varenda barnkalas bland kompisar det senaste året har handlat om att våra barn har fått agera övningsmaterial för hennes son. De andra barnen tycker det är skittråkigt när de för femtielfte gången ska ställa upp på att ingå i hennes sons betendeövningar och försöka lära honom turtagning m m. Den mamman saknar också insikt om hur vi andra uppfattar situationen. Hennes son talar på det där typiska aspigasättet, som många av våra barn faktiskt tycker är lite läskigt. De säger att han låter som en robot. och att de blir rädda när han bara maler på och maler på om något som ingen annan är intresserad av. Men denna mamma säger precis som du att oj, han är så charmig och annorlunda och klok.Hon pratar gärna om att han är så stilig för han är ovanligt lång för sin ålder. Ja, vi säger inte emot henne för att vara artiga och för att vi tycker synd om henne, men sinsemellan så undrar vi ju att ser hon verkligen inte vad alla vi andra ser. Att pojken är skitirriterande, egoistisk och inte alls charmig. Han är väldigt förtjust i min dotter och hans mamma kallar henne för hans lilla flickvän. Min dotter tycker det är läskigt. Jag har försökt få hans mamma att sluta att säga så, men hon blir så sårad för det är ju så charmigt att hennes lilla son har en crush. Men din oförmåga att se perspektiv som mamma till ett barn med asperger, gör faktiskt att jag börjar undra om det inte är dags att säga upp bekantskapen med den här mamman och hennes son. För det verkar inte som att föräldrar till barn med asperger kan ta in diagnosens implikationer. Och TS lämna din sambo. Han verkar inte klok.

Pojken är som han är och till viss del får omgivningen anpassa sig, men inte om det leder till att någon far illa. Det är ju liksom där gränsen går, det var så jag menade med mitt föregående inlägg. Och varför fortsätta bjuda honom på alla barnkalas om ingen egentligen gillar honom?

Men varför låter ni dem hållas? Varför fortsätter du låta din dotter träffa en pojke hon tycker är läskig? Sluta vara så jäkla artiga och mesiga! Säg ifrån!

Antagligen för att vi är artiga och att vi blir itutad ett mantra om att man ska vara tolerant intill självutplåningens gräns.

Se på den här tråden här är väldigt få som kan se situationen ur TS synvinkel utan det kommer bara mängder med bortförklaringar syftandes till att sambon minsann hade all rätt i världen att inte berätta om sin diagnos och att det inte alls behöver bero på aspergern att han beter som so han gjort och egentligen så är det TS som är dum och ytlig. Det är märkligt att folk med dessa diagnoser eller barn med dessa diagnoser aldrig kan se sin egen roll i problemen.

För allting landar i ett enda stort MEN, ett men som går ut på att vi måste förstå att egentligen är det mest synd om personen med asperger aldrig förståelse för de som  blir utsatta för aspergarens egenheter och faktiskt elakheter.

Jag tycker jäkligt synd om TS och tycker folk i tråden tär riktigt otrevliga och oempatiska mot henne.