Han mörkade asperger

Eller så är jag inte ensam om min upplevelse.

Jag kan förstå hans mamma hon är jättetrevlig och har varit väldigt gullig.

Hon känner det som att hon för sa sig verkar det som.

Jag vet inte om han spelade men jag fattar inte den ENORMA SKILLNADEN?.

Den gör mig förtvivlad och jag vet inte hur jag ska förklara för alla avfärdar det med att alla slappnar av när förälskelsen lägger sig. Ja men alla börjar inte bete sig som om de var nerdrogade eller djup deprimerade och tappar lusten till allt de tidigare ville göra. Det kan inte vara normalt.

Vad ska jag göra för att han ska bli som vanligt? som han var i början? Om han tyckte det var roligt att göra saker och prata då måste han ju kunna tycka det igen om han inte bara lurat mig och spelat en roll som han inte vill spela längre.

Jag menade inte att ifrågasätta sanningshalten i tråden tidigare, jag tycker bara att jag har läst nästan exakt samma historia flera gånger förr här? Särskilt de senaste månaderna.

En Asperger-kille som inte berättar att han har Asperger samt "spelar" trevlig och social i början. Den stackars tjejen luras in i ett förhållande med honom och sedan kommer hans rätta jag (och hans diagnos) fram.

En överbeskyddande mamma till killen som uttryckligen hoppas att tjejen ska stanna och stå ut med hans later, brukar också finnas med i bilden.

Det underliggande budskapet i alla dessa trådar verkar vara att Aspergare bör undvikas och skys som pesten.

Jag vet inte om han spelade men jag fattar inte den ENORMA SKILLNADEN?. Den gör mig förtvivlad och jag vet inte hur jag ska förklara för alla avfärdar det med att alla slappnar av när förälskelsen lägger sig. Ja men alla börjar inte bete sig som om de var nerdrogade eller djup deprimerade och tappar lusten till allt de tidigare ville göra. Det kan inte vara normalt.

Blir lite beklämd av den här tråden. Håller med om att han inte kommer anse att han ljugit. För det har han inte. Men så mycket självinsikt har han inte heller. Har han en historia av korta förhållanden hade det varit smidigt att visa sina quirks tidigt. Jag fattar att det inte är så kul när sambon visar sig ha annan personlighet egentligen. Gör slut för bådas skull om du verkligen tycker han är hopplös. Men dokumentärer är faktiskt en chans att lära sig något lite djupare än fredagsmysprogram :)

Jag tycker han förtjänar någon som älskar honom som han egentligen är. Annars blir han snart utbränd. Det gör du också TS men om dokumentärer och egentid är jordens svek så uppskattar jag min egen fru lite extra.

Egentligen vill jag be dig lära dig mer om aspies - de är ibland värda sin vikt i guld om man orkar med dem och får till en fungerande kommunikation. Men av det du skriver låter det som han väntade sig att fasen med ytliga nöjen skulle gå över och du att det var en livsstil.

I vår familj kör vi adhd, autism, ocd, tourettes, utbrändhet mm. Det är inte för alla. Jag kan önska att vi hade ett vanligt obekymrat svenssonliv ibland, men sedan kommer jag ihåg att jag föraktar ytlighet :)

Ta dig en funderare när chocken lagt sig TS. Prata med honom om du älskar honom och se om han kan berätta sina egentliga behov. Gillar han att mysa i soffan onsdag och fredag om han får göra sitt andra dagar eller finns det inget ni faktiskt kan mötas om?

DU kan inte ändra på honom, han kan bara ändra sig om han vill göra det.

Antingen stannar du och ser tiden an. Ställer lite krav på honom och ser vad som händer.

Eller så gör du slut.

Eller så stannar du och gillar läget.

Jag skulle rekommendera alternativ 1 eller 2. inte 3.

Blir lite beklämd av den här tråden. Håller med om att han inte kommer anse att han ljugit. För det har han inte. Men så mycket självinsikt har han inte heller. Har han en historia av korta förhållanden hade det varit smidigt att visa sina quirks tidigt. Jag fattar att det inte är så kul när sambon visar sig ha annan personlighet egentligen. Gör slut för bådas skull om du verkligen tycker han är hopplös. Men dokumentärer är faktiskt en chans att lära sig något lite djupare än fredagsmysprogram :)

Jag tycker han förtjänar någon som älskar honom som han egentligen är. Annars blir han snart utbränd. Det gör du också TS men om dokumentärer och egentid är jordens svek så uppskattar jag min egen fru lite extra.

Egentligen vill jag be dig lära dig mer om aspies - de är ibland värda sin vikt i guld om man orkar med dem och får till en fungerande kommunikation. Men av det du skriver låter det som han väntade sig att fasen med ytliga nöjen skulle gå över och du att det var en livsstil.

I vår familj kör vi adhd, autism, ocd, tourettes, utbrändhet mm. Det är inte för alla. Jag kan önska att vi hade ett vanligt obekymrat svenssonliv ibland, men sedan kommer jag ihåg att jag föraktar ytlighet :)

Ta dig en funderare när chocken lagt sig TS. Prata med honom om du älskar honom och se om han kan berätta sina egentliga behov. Gillar han att mysa i soffan onsdag och fredag om han får göra sitt andra dagar eller finns det inget ni faktiskt kan mötas om?

Har levt med en man med asperger. Han kunde vara hur trevlig som helt på sitt arbete och så och även när vi först träffades. Allt efter hand så förändrades han

och vårt liv blev precis som du säger väldigt grått och trist.

Han sitter mest framför sina skärmar. Vill jag att han ska göra något  eller följa med på något så måste jag säga till honom i förväg.

Ofta gör jag listor på max tre punkter som jag lägger på hans dator när jag vill ha något fixat. Typ kör bilen till verkstaden och ta med vinterdäcken så att de kan byta.....Eller om jag vill att han ska göra något under helgen så listar jag det, ta in trädgårdsmöblerna i garaget, klipp rosorna framför huset, de gula inte de röda.

Det är viktigt att vara precis annars blir det lätt missförstånd och han hade klipp alla rosorna, även de helt nyplanterade....och han hade bara sagt ja men du sa...

Jo då jag förstår absolut att du tycker att din sambo ljög. Det tycker jag också att han gjorde. Men min man hade inte tyckt det. Han hade resonerat som flera här (undrar om de också har asperger förresten, tycker mig känna igen resonemangens haltande logik, fast de kommer att hävda att de är så logiska), nå ja min hade resonerat som så att det ä r inte en lögn för din sambo sa inte något som inte var sant. Men hade din sambo sagt att han INTE hade asperger hade det varit en lögn. Hajar du hur jag menar....vi andra normala tolkar det liksom inte fullt så ordboksaktigt. Men det gör en aspergare.

Vad du ska göra? Nja, jag skulle inte rekommendera någon att gå in i ett förhållande någon med asperger.

Helt krasst jag hade gärna lämnat min man, men i hans fall finns det förmildrande omständigheter ärvda pengar och ett familjeföretag. Det är en liten kompensation.

En annan är att du blir i stor utsträckning fri att leva ditt eget liv. Det gör jag min man är mestadels i sitt rum och så jobbar, jobbar, jobbar han. När han är hemma så är han trött och jag låter honom sitta och titta på sina skärmar. Han gillar den mest avskyvärda exprimentella jazz som finns, som jag inte orkar lyssna på så jag brukar be honom ta på hörlurar, eller när jag är snäll så tar jag ett par öronproppar så jag slipper höra eländet.

Jag har mina väninnor, jag reser själv eller med vänner, jag jobbar,jag går kurser, jag shoppar och eftersom min man inte bryr sig så mycket om vad jag gör, bara jag är där hemma då och då så har jag skaffat mig en älskare. Det är kul och vi reser en massa tillsammans.

Men nej, det är inte en lösning jag hade valt om jag skulle börja om. Men ibland får man se vilka nackdelar man kan vända till fördelar. Du kan få ett mycket självständigt liv utan krav.

När man slappnar av så blir man den man är i grunden, i de flesta fall innebär inte det en soffbunden, dokumentärtittande pizzaätare, men i hans fall är det så. Han är ju inte normal. Han har aspergers. Det kan iofs hända att han även har en depression. Det är en rätt vanlig kombination. Man blir inte så munter av att vara udda.

Om det du skriver är sant så får du kanske se dig om efter en ny man. Du är ganska specifik och om han skulle läsa nån gång är han nog inte så sugen på att dela med sig av dina "privilegier" mer utan hittar nån som uppskattar musik, lugn och ro och som respekterar honom.

Tja, då har jag kanske tur och kommer oss och kan leva med min älskare.

Det gäller helt enkelt att hitta alternativa livsstilar om man skall leva med någon med asperger. Givandet att man skall uppskatta någon kan inte bara gå i en riktning.

Jag finns där för min man, jag och barnen har varit hans normala fasad utåt under många år. Jag sköter de flesta av hans sociala kontakter.

Så nej jag har inte dåligt samvete, jag ser till att jag får min sociala och sexuella behov tillfredsställda diskret utan att belasta honom. Han är som många aspergare inte särskilt social och han är i princip asexuell och det häger också ofta samman med diagnosen.

Och han har aldrig frågat mig om jag har någon annan så jag har aldrig ljugit....precis som TS sambo inte heller har ljugit