Anonym (Lurad)

Äldre 5 Oct 16:15

316 svar

Han mörkade asperger

Min sambo sedan knappt ett år har inte berättat för mig att han har asperger.

Vi var hemma på middag hos hans mamma för någon dags sedan och hon undrade hur allt är och då sa jag att det mesta hade blivit lite väl trist och hennes son inte vill göra någonting mer än typ sitta och titta på olika dokumentärer på sin dator och jag undrar om han kanske är deprimerad.

Hon sa då att hon mer tror att det är hans asperger. Att han var sådan när han bodde hemma att han mest höll på med datorn och sällan ville följa med familjen på någonting och att hon varit så förvånad över att han blommat upp när han träffade mig.

När vi kom hem frågade jag sambon varför han aldrig berättat att han har asperger. Han blev arg och smällde i dörrar och slog med knytnäven i diskbänken och satte sig sedan vid sin dator. Jag tyckte det var obehagligt och gick och la mig.

Har frågat honom igen varför han ljugit och inte berättat och då fick han utbrott och skrek på mig så nära mitt ansikte att jag fick spott på mig att han inte ljugit. Han har bara inte sagt något om det därför det inte spelar någon roll. När jag fortsatte att fråga ut honom och sa att om det inte spelade någon roll kunde han ju berättat var han väldigt irriterad och sa till slut att om han berättat hade jag inte velat bli tillsammans med honom.

Det kan han ha rätt i för så som han varit de senaste månaderna är det inte roligt. Han är inte alls på samma sätt som han var i början när vi träffades. När vi började dejta och sedan flyttade ihop var han glad och pigg på att göra saker. Vi gick på stan, shoppade, var ute och åt eller tog en öl med kompisar. Vi träffade mina föräldrar och min bror och hans tjej. Vi till och med reste med dem och det var jättekul. Nu när jag föreslår något säger han bara att han inte orkar. Han vill inte göra någonting längre. Han bara kommer hem från jobbet, har köpt med sig någon snabbmat och dunsar ner framför datorn. Han sitter där hela kvällarna och ser mest en massa dokumentärer om krig och naturfilmer. Själv orkar jag inte titta på det varje kväll, så jag går oftast och lägger mig i sovrummet, läser en bok eller ser på TV där. Föreslår jag att vi ska se en komedi eller deckare tillsammans som vi gjorde i början så säger han att han inte tycker de är bra. Men det gjorde han ju när vi började träffas. jag har sagt till honom att jag tycker det är tråkigt och att jag känner mig ensam men han tycker att vi har det bra och att det är väl mysigt och räcker att "där är någon hemma", att då är man ju två.

Jag förstår inte hur han kan ha förändrats så. Kan han ha spelat en roll för att lura mig eller vad har hänt? Vet inte vad jag ska göra. Som det är nu så känns det väldigt trist och innehållslöst.

Anonym (Sina)

Äldre 8 Oct 14:34

#301

Konfliktnojig skrev 2016-10-08 14:19:42 följande:

Det är lätt att säga så, men vi ser också att många som blir misshandlade eller lever med en alkoholist t ex har mycket svårt att lämna. Att man blir nedbruten stegvis och förlorar sin fria vilja och sitt självförtroende.

Flera här har talat om Cassandra fenomenet. Du kanske ska läsa lite om det så kan du möjligen känna mer empati för den situationen som "svärmor" ser att hennes dotter befinner sig i. Det finns forskning som visar det kan ge upphov till att under lång tid lev med någon med asperger och inte få sina emotionella behov tillgodosedda.theneurotypical.com/cassandra_phenomenon.html

www.faaas.org/otrscp.html

psychcentral.com/lib/feeling-invisible-in-the-asperger-world/

Varför får vi inte prata om hur det är att vara närstående till en vuxen person med asperger?

Varför väcker det så tor ilska?

Nja, men nu är det nog en stor skillnad mellan att leva med en alkoholist eller att leva med någon som har diagnosen ASP?
Personligen tror jag inte att det väcker någon stor ilska att prata om ett liv med någon som har ASP. Däremot upplever jag personligen en stor ilska när minst 90 % av alla som inte fungerar som vanligt i en relation ska ha den diagnosen. Bara att läsa här på familjeliv. Alla som lämnat resp är otrevliga mot sina partners har diagnosen asperger här.
Än en gång. Inte någon kan dölja någon autismspektrumstörning i ett helt år om inte den andra parten också har någon diagnos.

Konfliktnojig

Äldre 8 Oct 14:49

#302

Anonym (Sina) skrev 2016-10-08 14:34:37 följande:

Nja, men nu är det nog en stor skillnad mellan att leva med en alkoholist eller att leva med någon som har diagnosen ASP?
Personligen tror jag inte att det väcker någon stor ilska att prata om ett liv med någon som har ASP. Däremot upplever jag personligen en stor ilska när minst 90 % av alla som inte fungerar som vanligt i en relation ska ha den diagnosen. Bara att läsa här på familjeliv. Alla som lämnat resp är otrevliga mot sina partners har diagnosen asperger här.
Än en gång. Inte någon kan dölja någon autismspektrumstörning i ett helt år om inte den andra parten också har någon diagnos.

Nu skjuter du väldigt brett. och överdriver. Du kan inte lasta TS för hur du upplever andra trådar på familjeliv. Har du förresten tänkt på att om det är många trådar där folk uttrycker frustration över att deras partner har asperger eller liknande störning, så är det kanske för att det är så, att förhållanden med personer med asperger inte är helt lätta?

Om många skriver trådar om svåra förlossningar, reagerar du då också för att du anser att förlossningar visst inte är så svåra. För att dina eller dina var lätta?

Vad ger dig rätt att avgöra att det här är ett icke-problem?

Jo då man kan visst dölja asperger under både ett och två och flera år. Jag har själv blivit utredd asperger och jag har vuxit upp med en far med asperger. Min far har klarat att dölja sin asperger mycket väl på arbete, grannar och till och med släktingar.

Konfliktnojig

Äldre 8 Oct 15:07

#304

Svikernar skrev 2016-10-07 14:50:19 följande:

Jag säger också: dra. Jag är själv gift med en man med lättare autistiska drag - problemen har blommat upp efter att vi fått barn - och det är ingen picknick. Min man är fantastisk på många vis, men han har extremt låg stresströskel och just när jag behöver ha extra stöttning, blir sjuk eller deppig, ja - då faller han ihop. Det är alltid mest synd om honom. Det är alltid hans behov som går först. Och stöd för anhöriga finns typ inte, bara för föräldrar. Man förväntas som neurotypisk partner klara allt, vara positiv glad stark jämt.

Vi har oftast en trevlig tillvaro men det bygger på att jag låter honom få sovmorgnar, egentid, att jag fixar, organiserar, lugnar... jag vänder ut och in på mig själv. Skaffa dig inte en sådan tillvaro om du inte är superkär och beredd på stora uppoffringar.

Känner igen det så väl. Min mor gjorde nästan allt som skulle göras hemma. Ovanpå det hade min far mage att kritisera henne för att hon inte gjorde det på det sätt som i hans huvud var "rätt" och för att hon inte följde hans regler till punkt och pricka.

Det var en jättejobbig uppväxt och den har satt spår i mig och min syster, tycker du ska tänka efter hur du vill att dina barn ska växa upp, här en länk om hur det kan vara att växa upp med en förälder med asperger, utomlands finns det ofta stödgrupper för barn till aspergerföräldrar. När jag var liten fanns inte det i Sverige, tror inte att det finns idag heller. Men det hade behövts. psychcentral.com/lib/feeling-invisible-in-the-asperger-world/

Anonym (kvinna)

Äldre 10 Oct 07:45

#304

Konfliktnojig skrev 2016-10-08 14:19:42 följande:

Det är lätt att säga så, men vi ser också att många som blir misshandlade eller lever med en alkoholist t ex har mycket svårt att lämna. Att man blir nedbruten stegvis och förlorar sin fria vilja och sitt självförtroende.

Flera här har talat om Cassandra fenomenet. Du kanske ska läsa lite om det så kan du möjligen känna mer empati för den situationen som "svärmor" ser att hennes dotter befinner sig i. Det finns forskning som visar det kan ge upphov till att under lång tid lev med någon med asperger och inte få sina emotionella behov tillgodosedda.theneurotypical.com/cassandra_phenomenon.html

www.faaas.org/otrscp.html

psychcentral.com/lib/feeling-invisible-in-the-asperger-world/

Varför får vi inte prata om hur det är att vara närstående till en vuxen person med asperger?

Varför väcker det så tor ilska?

För mig väcker det ingen ilska alls och det va just det jag sa, i alla destruktiva relationer kan det vara svårt att lämna men man har ett eget ansvar.

Att stanna och må dåligt och sedan skylla det på partnerns asperger, ja då får man skylla sig själv.

Tillsammans med en kvinna med asperger så jag vet vad jag pratar om.

Regndamen

Äldre 10 Oct 08:42

#305

Konfliktnojig skrev 2016-10-08 14:19:42 följande:

Det är lätt att säga så, men vi ser också att många som blir misshandlade eller lever med en alkoholist t ex har mycket svårt att lämna. Att man blir nedbruten stegvis och förlorar sin fria vilja och sitt självförtroende.

Flera här har talat om Cassandra fenomenet. Du kanske ska läsa lite om det så kan du möjligen känna mer empati för den situationen som "svärmor" ser att hennes dotter befinner sig i. Det finns forskning som visar det kan ge upphov till att under lång tid lev med någon med asperger och inte få sina emotionella behov tillgodosedda.theneurotypical.com/cassandra_phenomenon.html

www.faaas.org/otrscp.html

psychcentral.com/lib/feeling-invisible-in-the-asperger-world/

Varför får vi inte prata om hur det är att vara närstående till en vuxen person med asperger?

Varför väcker det så tor ilska?

Men menar du alla närstående till någon med asperger, eller alla närstående? Du uttrycker dig som om du pratar om alla med asperger, och att de är på ett sätt, enbart. Det är många som inte känner igen sig själva, eller sina partners, i sättet du beskriver saker på.

anonymäz

Äldre 11 Oct 15:44

#306

Gör slut då. Suta gnäll och prata skit om honom bakom ryggen.
Att du ens skriver en tråd om honom utan att vilja förstå hans synsätt är bara puckat.
Du är minst lika egoistisk som han är.

anonymäz

Äldre 11 Oct 15:48

#307

Fattar inte vad du vill ha ut av tråden? Folk har gett dig tips och du har inte tagit in ett skit...
Men du vill väl bara höra att folk är på din sida?
Vad är syftet?

Jag ville personligen hjälpa dig först men nu har jag läst alla dina inlägg vilket visar tydligt att du bara säger skit om din partner och spyr galla över honom...

Det är bara att göra slut. Fattar inte ditt problem?

Det hade varit en annan sak (som jag först trodde) Om du ville ha förståelse kring hans beteende och iaf försöka sätta in dig i hans situation.

Men nej inget går in i ditt huvud.

GÖR SLUT OCH SLUTA KLAGA.
DET BORDE ALLA GÖRA SOM INTE TRIVS I SINA FÖRHÅLLANDEN.

anonymäz

Äldre 11 Oct 15:52

#308

Sen är det också så att folk bara tar in din version. Din kille har inte berättat hur han känner osv.. Vilket ger fel bild....

Beskrivningen du ger är så som du uppfattar det hela. Din kille el ja ditt hatobjekt får inte beskriva hans sida av saken.

Hur kan man ens skriva att sin partner är så jävla egoistisk och att man blir äcklad av honom?!!

Dumpa din jävla idiot.

lotus76

Äldre 11 Oct 19:19

#309

Problemet är att det - åtminstone i Sverige - har fokuserats mycket på hur personer med autistiska drag mår (vilket är bra och behövligt), men alldeles för lite på hur anhöriga till dessa personer egentligen mår. Hur mycket de ofta får ställa upp eller stå tillbaka.

Nu är det ju skillnad på att ha en partner med autistiska drag, och att ha ett barn eller ett syskon med autistiska drag. En partner kan man välja bort, det kan man inte på samma sätt med ett barn eller ett syskon.

Men ofta blir problemen inte tydliga förrän en bit in i relationen, eller efter att paret fått barn. Många med autistiska drag anpassar sig på ytan. (Det är en myt att de inte kan anpassa sig, det är bara väldigt ansträngande för dem att göra det och därför faller det efter ett tag, särskilt i hemmets trygga vrå). Dvs de kan verka "normala" i början, annars skulle de knappast ens få en relation med någon utan dessa drag.

Svårigheterna blir märkbara stegvis, när de slappnar av i relationen. Det är sällan så dramatiskt som TS beskriver, och hon är ju inte fast än med hus och barn, så hon borde definitivt lämna. Men för par med långvariga problem sker förändringen ofta mer subtilt.

Detta gör det också svårt för partnern att förstå vad som är fel. Kanske vet inte ens den med autistiska drag det. (Alla är inte utredda). Dvs det tar tid innan man får rätt stöd och hjälp. Och ibland räcker inte det och då får man separera. Men det behövs definitivt en mer öppen diskussion om de här sakerna. Inte att alla med autistiska drag är si eller så, men att det kan uppstå problem, särskilt i nära relationer.

lollip0p

Äldre 11 Oct 21:09

#310

lotus76 skrev 2016-10-11 19:19:13 följande:

Problemet är att det - åtminstone i Sverige - har fokuserats mycket på hur personer med autistiska drag mår (vilket är bra och behövligt), men alldeles för lite på hur anhöriga till dessa personer egentligen mår. Hur mycket de ofta får ställa upp eller stå tillbaka.

Nu är det ju skillnad på att ha en partner med autistiska drag, och att ha ett barn eller ett syskon med autistiska drag. En partner kan man välja bort, det kan man inte på samma sätt med ett barn eller ett syskon.

Men ofta blir problemen inte tydliga förrän en bit in i relationen, eller efter att paret fått barn. Många med autistiska drag anpassar sig på ytan. (Det är en myt att de inte kan anpassa sig, det är bara väldigt ansträngande för dem att göra det och därför faller det efter ett tag, särskilt i hemmets trygga vrå). Dvs de kan verka "normala" i början, annars skulle de knappast ens få en relation med någon utan dessa drag.

Svårigheterna blir märkbara stegvis, när de slappnar av i relationen. Det är sällan så dramatiskt som TS beskriver, och hon är ju inte fast än med hus och barn, så hon borde definitivt lämna. Men för par med långvariga problem sker förändringen ofta mer subtilt.

Detta gör det också svårt för partnern att förstå vad som är fel. Kanske vet inte ens den med autistiska drag det. (Alla är inte utredda). Dvs det tar tid innan man får rätt stöd och hjälp. Och ibland räcker inte det och då får man separera. Men det behövs definitivt en mer öppen diskussion om de här sakerna. Inte att alla med autistiska drag är si eller så, men att det kan uppstå problem, särskilt i nära relationer.

"Dvs de kan verka "normala" i början, annars skulle de knappast ens få en relation med någon utan dessa drag."

Nej, för ingen skulle ju kunna älska någon med autistiska drag för den person denne egentligen är. Wow...

Anonym (Tuva)

Äldre 11 Oct 22:09

#311

lollip0p skrev 2016-10-11 21:09:32 följande:

"Dvs de kan verka "normala" i början, annars skulle de knappast ens få en relation med någon utan dessa drag."

Nej, för ingen skulle ju kunna älska någon med autistiska drag för den person denne egentligen är. Wow...

Det finns ju en del som känner så själva och dessutom är sådana som tror att alla tänker och känner som de gör. Folk säger allt möjligt naivt, som att ingen gillar korta män, mulliga tjejer, alltför manliga män, alltför kvinnliga män, tjejer som är blonderade, killar/tjejer som är "för på", glasögon, nördar, muskliga tjejer etc. Och det är dumheter. Men det gör världen lättare för dem att hantera då den blir mer svart-vit. Man kommer aldrig fram hos en människa som är svart-vit.

Jag tänker att de här idéerna, och drömmen om perfekthet är en av de största problemen i många förhållandena. Man ska kunna kräva en viss nivå på saker i ett förhållande, absolut, och man ska också förstå att man alltid kan lämna när man inte är beredd att undersöka eventuella lösningar. Men: Om man ser sig omkring så är förhållanden alltid något bräckligt i dagens samhälle. Idéerna vi har om varann kan bli en av vår tids största handikapp och gör att folk gärna slår ifrån sig den egna skulden när förhållandena sviktar. Och det drabbar såklart personer med Asperger med, utöver de nedsättningar som just den personen har med sig.

Förhoppningsvis kommer en generation snart som lär sig ta hand om sig själva på bästa sätt emotionellt och som lär sig respektera andra, när så är möjligt. Om man strävar efter att varenda kotte ska få med sig detta kommer också de allra flesta klara det bra, även de med valfri funktionsvariation. Jag börjar med att förmedla den hållningen till mina barn och andra barn jag har inverkan på!

Anonym (Sun)

Äldre 11 Oct 22:59

#312

Anonym (Tuva) skrev 2016-10-11 22:09:35 följande:

Det finns ju en del som känner så själva och dessutom är sådana som tror att alla tänker och känner som de gör. Folk säger allt möjligt naivt, som att ingen gillar korta män, mulliga tjejer, alltför manliga män, alltför kvinnliga män, tjejer som är blonderade, killar/tjejer som är "för på", glasögon, nördar, muskliga tjejer etc. Och det är dumheter. Men det gör världen lättare för dem att hantera då den blir mer svart-vit. Man kommer aldrig fram hos en människa som är svart-vit.

Jag tänker att de här idéerna, och drömmen om perfekthet är en av de största problemen i många förhållandena. Man ska kunna kräva en viss nivå på saker i ett förhållande, absolut, och man ska också förstå att man alltid kan lämna när man inte är beredd att undersöka eventuella lösningar. Men: Om man ser sig omkring så är förhållanden alltid något bräckligt i dagens samhälle. Idéerna vi har om varann kan bli en av vår tids största handikapp och gör att folk gärna slår ifrån sig den egna skulden när förhållandena sviktar. Och det drabbar såklart personer med Asperger med, utöver de nedsättningar som just den personen har med sig.

Förhoppningsvis kommer en generation snart som lär sig ta hand om sig själva på bästa sätt emotionellt och som lär sig respektera andra, när så är möjligt. Om man strävar efter att varenda kotte ska få med sig detta kommer också de allra flesta klara det bra, även de med valfri funktionsvariation. Jag börjar med att förmedla den hållningen till mina barn och andra barn jag har inverkan på!

Tack! Tyvärr tror jag att det där var för intelligent för en hel del i den här tråden.

lollip0p

Äldre 12 Oct 09:31

#314

Phalaenopsis skrev 2016-10-11 23:31:08 följande:

Klart man kan älska någon med autistiska drag, men att skaffa familj med en sådan är tungt, mycket tungt.

Trots allt är det ganska få som med öppna ögon går in i en relation medvetna om att partnern aldrig kommer att fylla deras känslomässiga behov. Och de själva behöva ta hand om i princip allt arbete med hem och familj på egen hand. Där aspberger-partnerns behov alltid, alltid kommer att prioriteras framför ens egna.

Det har inget med perfekthet att göra. Det handlar om att få ge och ta i en relation. Istället för att ge, ge och åter ge.

Jag vet inte ens vad jag ska svara när det generaliseras på den här nivån. Självklart finns det verkligt lyckliga förhållanden där ena parten har AS/autistiska drag, där båda parterna ger och tar, där bådas känslomässiga behov blir mötta och bådas intressen ses som lika viktiga.

Att det finns olyckliga förhållanden där alla/några av dessa delar saknas gör inte de lyckliga förhållandena mindre verkliga. Det måste inte alltid vara tungt.

Jag slutar här, andra har redan sagt det mesta jag skulle vilja säga längre bak i tråden.

Anonym (Se sammanhanget!)

Äldre 13 Oct 11:35

#314

Hur har det gått TS? Måste vara svår situation för dig hoppas att du har orkat lämna.

Anonym (Aspergerfru)

Wed 27 Jul 2022 02:42

#315

Nu har många år gått sedan du skrev tråden TS, men hur gick det för dig (er)? Jag är i exakt samma sits som du. På pricken. Kunde skrivit ditt inlägg själv, då det är EXAKT på pricken som mitt förhållande med min Aspergerman är. Gissar att du gick vidare?

Anonym (Ingen mänsklig rättighet)

Wed 27 Jul 2022 02:50

#316

Anonym (Lurad) skrev 2016-10-05 16:15:58 följande:

Han mörkade asperger

Min sambo sedan knappt ett år har inte berättat för mig att han har asperger.

Vi var hemma på middag hos hans mamma för någon dags sedan och hon undrade hur allt är och då sa jag att det mesta hade blivit lite väl trist och hennes son inte vill göra någonting mer än typ sitta och titta på olika dokumentärer på sin dator och jag undrar om han kanske är deprimerad.

Hon sa då att hon mer tror att det är hans asperger. Att han var sådan när han bodde hemma att han mest höll på med datorn och sällan ville följa med familjen på någonting och att hon varit så förvånad över att han blommat upp när han träffade mig.

När vi kom hem frågade jag sambon varför han aldrig berättat att han har asperger. Han blev arg och smällde i dörrar och slog med knytnäven i diskbänken och satte sig sedan vid sin dator. Jag tyckte det var obehagligt och gick och la mig.

Har frågat honom igen varför han ljugit och inte berättat och då fick han utbrott och skrek på mig så nära mitt ansikte att jag fick spott på mig att han inte ljugit. Han har bara inte sagt något om det därför det inte spelar någon roll. När jag fortsatte att fråga ut honom och sa att om det inte spelade någon roll kunde han ju berättat var han väldigt irriterad och sa till slut att om han berättat hade jag inte velat bli tillsammans med honom.

Det kan han ha rätt i för så som han varit de senaste månaderna är det inte roligt. Han är inte alls på samma sätt som han var i början när vi träffades. När vi började dejta och sedan flyttade ihop var han glad och pigg på att göra saker. Vi gick på stan, shoppade, var ute och åt eller tog en öl med kompisar. Vi träffade mina föräldrar och min bror och hans tjej. Vi till och med reste med dem och det var jättekul. Nu när jag föreslår något säger han bara att han inte orkar. Han vill inte göra någonting längre. Han bara kommer hem från jobbet, har köpt med sig någon snabbmat och dunsar ner framför datorn. Han sitter där hela kvällarna och ser mest en massa dokumentärer om krig och naturfilmer. Själv orkar jag inte titta på det varje kväll, så jag går oftast och lägger mig i sovrummet, läser en bok eller ser på TV där. Föreslår jag att vi ska se en komedi eller deckare tillsammans som vi gjorde i början så säger han att han inte tycker de är bra. Men det gjorde han ju när vi började träffas. jag har sagt till honom att jag tycker det är tråkigt och att jag känner mig ensam men han tycker att vi har det bra och att det är väl mysigt och räcker att "där är någon hemma", att då är man ju två.

Jag förstår inte hur han kan ha förändrats så. Kan han ha spelat en roll för att lura mig eller vad har hänt? Vet inte vad jag ska göra. Som det är nu så känns det väldigt trist och innehållslöst.

Det är ingen mänsklig rättighet till ett förhållande.
Du har inte förlorat något

Han mörkade asperger

INNEHÅLL