• Anonym (Lurad)

    Han mörkade asperger

    Min sambo sedan knappt ett år har inte berättat för mig att han har asperger.


    Vi var hemma på middag hos hans mamma för någon dags sedan och hon undrade hur allt är och då sa jag att det mesta hade blivit lite väl trist och hennes son inte vill göra någonting mer än typ sitta och titta på olika dokumentärer på sin dator och jag undrar om han kanske är deprimerad.


    Hon sa då att hon mer tror att det är hans asperger. Att han var sådan när han bodde hemma att han mest höll på med datorn och sällan ville följa med familjen på någonting och att hon varit så förvånad över att han blommat upp när han träffade mig.


    När vi kom hem frågade jag sambon varför han aldrig berättat att han har asperger. Han blev arg och smällde i dörrar och slog med knytnäven i diskbänken och satte sig sedan vid sin dator. Jag tyckte det var obehagligt och gick och la mig.


    Har frågat honom igen varför han ljugit och inte berättat och då fick han utbrott och skrek på mig så nära mitt ansikte att jag fick spott på mig att han inte ljugit. Han har bara inte sagt något om det därför det inte spelar någon roll. När jag fortsatte att fråga ut honom och sa att om det inte spelade någon roll kunde han ju berättat var han väldigt irriterad och sa till slut att om han berättat hade jag inte velat bli tillsammans med honom.


    Det kan han ha rätt i för så som han varit de senaste månaderna är det inte roligt. Han är inte alls på samma sätt som han var i början när vi träffades. När vi började dejta och sedan flyttade ihop var han glad och pigg på att göra saker. Vi gick på stan, shoppade, var ute och åt eller tog en öl med kompisar. Vi träffade mina föräldrar och min bror och hans tjej. Vi till och med reste med dem och det var jättekul. Nu när jag föreslår något säger han bara att han inte orkar. Han vill inte göra någonting längre. Han bara kommer hem från jobbet, har köpt med sig någon snabbmat och dunsar ner framför datorn. Han sitter där hela kvällarna och ser mest en massa dokumentärer om krig och naturfilmer. Själv orkar jag inte titta på det varje kväll, så jag går oftast och lägger mig i sovrummet, läser en bok eller ser på TV där. Föreslår jag att vi ska se en komedi eller deckare tillsammans som vi gjorde i början så säger han att han inte tycker de är bra. Men det gjorde han ju när vi började träffas. jag har sagt till honom att jag tycker det är tråkigt och att jag känner mig ensam men han tycker att vi har det bra och att det är väl mysigt och räcker att "där är någon hemma", att då är man ju två.


    Jag förstår inte hur han kan ha förändrats så. Kan han ha spelat en roll för att lura mig eller vad har hänt? Vet inte vad jag ska göra. Som det är nu så känns det väldigt trist och innehållslöst.


     


     

  • Svar på tråden Han mörkade asperger
  • Anonym (Sun)
    Anonym (Lurad) skrev 2016-10-06 15:48:48 följande:

    Tack. Jag har börjat tro att flera i tråden själva har några diagnoser eftersom det verkar vara väldigt svårt att ta in helheten. Det är den totala förändringen som skrämmer mig. Det är nivåerna som är långtifrån lite udda, till helt ja,jag vet inte jag orkar inte förklara längre, det är så totalt hopplöst att se en människa som är så avstängd som min sambo är, det är inte normalt. Nu har jag dessutom fått förklaringen på varför han är som han är. Han har asperger.


     


    Och vad har du för diagnos tro? Borderline?
  • Anonym (Men vaff....)

    Har varenda människa en diagnos nu för tiden??? Hur kan det blivit så här?

    TS, om du inte gillar det din sambo blivit så separera. Du behöver inte ens förklara dig. Livet är för kort. 

  • Regndamen
    Anonym (Lurad) skrev 2016-10-06 15:45:16 följande:

    Solen hoppas att du inte jobbar med folk som har den diagnos min sambo har. För du verkar inte ta in allvaret i att ha asperger. Du har skrivit ner mig i alla dina inlägg och inte visat någon som helst sympati.

    Du försöker få det till att jag ä fördomsfull, men du verkar inte kunna ta in hela bilden. Hur sambon har förändrats. Hur han inte någon som helst likhet med den person han utgav sig för att vara. Hur han faktiskt har skapat långa listor hela manualer för hur skulle vara och agera för att fånga mig.

    Vi är på ett forum det är inte att smutskasta någon att skriva anonymt där för att få ventilera.

    Så lägg av med att försöka lägga någon skuld på mig. Jag har INGEN som helst skuld i det här.


    Det kvittar vad han har för diagnoser. Han vill uppenbarligen inte leva samma typ av liv som du vill. Varför diskuterar du saken? Har du lämnat honom än?
  • pyssel
    Anonym (Solen) skrev 2016-10-06 15:28:16 följande:

    Haha. Ja det är ju så :) Faktim är att jag på allvar funderade på att "go lesbisk" under en period eftersom jag har viss dragning till tjejer men det räckte inte hela vägen... Vi får aldrig veta om ts senare kommer skriva en tråd där hon gråter för att hennes nya hellre är ute och svirar (och kanske tittar för mycket på andras bröst), men det känns liksom inte omöjligt.


    Varför raljerar du över TS i inlägg efter inlägg? Anhörigperspektivet som partner eller syskon är betydligt mer negligerat än som förälder. Varför är det tabu att lyfta just autism? Det är ingen picknick att ha en partner med autism, om än självvalt. Generaliseringar är inte alltid av ondo utan en självklar del av kategorisering inom psykiatrin.
    Alla hästar hemma
  • Anonym (Solen)
    Anonym (Lurad) skrev 2016-10-06 15:45:16 följande:

    Solen hoppas att du inte jobbar med folk som har den diagnos min sambo har. För du verkar inte ta in allvaret i att ha asperger. Du har skrivit ner mig i alla dina inlägg och inte visat någon som helst sympati.

    Du försöker få det till att jag ä fördomsfull, men du verkar inte kunna ta in hela bilden. Hur sambon har förändrats. Hur han inte någon som helst likhet med den person han utgav sig för att vara. Hur han faktiskt har skapat långa listor hela manualer för hur skulle vara och agera för att fånga mig.

    Vi är på ett forum det är inte att smutskasta någon att skriva anonymt där för att få ventilera.

    Så lägg av med att försöka lägga någon skuld på mig. Jag har INGEN som helst skuld i det här.


    Din situation är helt säkert så jobbig för dig som du skriver, det finns ingen anledning att tveka på och kanske beror det på din sambos Asperger. Om du inte vill att folk ska reagera på det du skriver så är mitt tips att du undviker att generalisera kring något som kanske inte ens är anledningen till ditt problem. Du vet ju inte om han till exempel är deprimerad, vilket du varit inne på. Och även om det var svart på vitt att det i ert fall är hans Asperger som yttrar sig på ett sätt som "äcklar dig" så är det samma saker du måste ta ställning till om du vill leva med.

    Det är bevisat att kvinnor har vissa fysiska skillnader jämfört med män, och vissa skillnader skämtar man i termer av att vi exempelvis är från olika planeter. Att gå därifrån till att säga att jag hatar män och att deras personlighet äcklar mig blir absurt, även om man FÅR tänka så. Det leder bara till bitterhet hos en själv och att folk tycker man är stelbent och har svårt att se individen. Med rätta. Kvinnan i traktorn är lika "rätt" som läkaren med Asperger. För att just de är den de är.

    Det är inte min avsikt att få dig att känna dig misstrodd i vad du känner gentemot din partner.
  • Anonym (många män har aspergers)
    Anonym (Lurad) skrev 2016-10-06 15:48:48 följande:

    Tack. Jag har börjat tro att flera i tråden själva har några diagnoser eftersom det verkar vara väldigt svårt att ta in helheten. Det är den totala förändringen som skrämmer mig. Det är nivåerna som är långtifrån lite udda, till helt ja,jag vet inte jag orkar inte förklara längre, det är så totalt hopplöst att se en människa som är så avstängd som min sambo är, det är inte normalt. Nu har jag dessutom fått förklaringen på varför han är som han är. Han har asperger.


     


    Jag förstår att det känns konstigt med den totala förändringen. Det som jag retar mig på är att vissa vill få det till att det endast är aspergers som beter sig så. Många killar/män visar upp sina bästa sidor (ja faktiskt även kvinnor) i början av ett förhållande för att c.a ett år i i förhållandet. då det känna tryggare visa sitt riktiga jag. Ingen anklagar dessa för att ljuga eller att det är p.g.a en diagnos, 


    Nu är det visserligen en rätt drastisk förändring för din del. Men jag kan säga att det blir en liknande drastisk förändring när en man är otrogen eller helt enkelt slutar visa respekt för att han tar en kvinna för given. När jag läste ditt inlägg skulle det kunnat handla om precis vilken man som helst . Vissa män som är otrogna bryr sig inte om att engagera sig i sin kvinnas liv/intressen och blir dessutom iskalla och känslomässigt personlighetsförändrade. Säkert otaliga män som beter sig så när deras intressen blir viktigare än kvinnan i deras liv. När de tar kvinnan helt för given och bekvämligheten tar över. Utan att ha en diagnos.

    En del blir trötta av sina arbeten, utarbetade, depressioner m.m utan att ha en diagnos i bakgrunden. 


    Jag har hört så många klaga på att deras män som var så perfekta i början har blivit så dåliga på det ena och det andra, därmed mitt svar om att många män måste ha aspergers. Tycker det är tråkigt att dåliga eller förändrade beteenden alltid ska förknippas med diagnoser. Alldeles för många verkar få det beteendet att inte orka med att gå ut och socialisera på sin kvinnas villkor/eller följa med på sina kvinnors intressen i längden utan att ha en diagnos i bakgrunden. 

    Det enda man kan göra är att försöka kompromissa eller lämna om man har så olika intressen så att det inte fungerar. Det jag har lite svårt att förstå är dock varför man är så beroende av att hela tiden ha med sin man/kvinna och inte kan utöva sina intressen på egen hand? Därav inte sagt att man aldrig ska göra saker tillsammans eller umgås med varandra i hemmet. Min sambo vill inte följa med på allt jag vill göra, han avskyr att shoppa och fika men vi går på bio tillsammans och i sällsyntare fall festar vi ihop. Men jag får även följa med på hans intressen som jag inte är särskilt road av.


    Det enda sättet är att kompromissa eller lämna. Kan du tänka dig att se på dokumentärer med honom om han gör något motsvarande för din skull? Om du nu inte tänkt att lämna honom d.v.s.

  • Anonym (Solen)
    pyssel skrev 2016-10-06 16:15:18 följande:

    Varför raljerar du över TS i inlägg efter inlägg? Anhörigperspektivet som partner eller syskon är betydligt mer negligerat än som förälder. Varför är det tabu att lyfta just autism? Det är ingen picknick att ha en partner med autism, om än självvalt. Generaliseringar är inte alltid av ondo utan en självklar del av kategorisering inom psykiatrin.


    Att kategorisera gör man för att kunna avgöra på vilka punkter en patient behöver insatser, och för att se just hur många/svåra problemområden är, inte för att kunna trakassera ;)

    Och jag raljerar inte, det är ett viktigt ämne som berörs.

    Det finns däremot inget som hindrar en partner från att fråga om man får läsa (delar av) en utredning om man behöver förstå hur denne fungerar, få personer har en "manual" över sina brister. Bara man har förmågan att tolka det man läser.
  • Anonym (L)
    Anonym (Solen) skrev 2016-10-06 16:41:23 följande:

    Att kategorisera gör man för att kunna avgöra på vilka punkter en patient behöver insatser, och för att se just hur många/svåra problemområden är, inte för att kunna trakassera ;)

    Och jag raljerar inte, det är ett viktigt ämne som berörs.

    Det finns däremot inget som hindrar en partner från att fråga om man får läsa (delar av) en utredning om man behöver förstå hur denne fungerar, få personer har en "manual" över sina brister. Bara man har förmågan att tolka det man läser.


    När det gäller funktionsnedsättningar fungerar det inte att kategorisera,då var person med funktionsnedsättning är unik.

    Hjälpbehovet avgörs från fall till fall.
  • Anonym (Solen)
    Anonym (L) skrev 2016-10-06 16:49:41 följande:

    När det gäller funktionsnedsättningar fungerar det inte att kategorisera,då var person med funktionsnedsättning är unik.

    Hjälpbehovet avgörs från fall till fall.


    Precis min tanke. Vi kanske tänker olika om begreppet kategorisera. Man kan givetvis inte peka ut någon enskild svårighet hos en person med spektrumsvårigheter.
  • pyssel
    Anonym (Solen) skrev 2016-10-06 16:41:23 följande:

    Att kategorisera gör man för att kunna avgöra på vilka punkter en patient behöver insatser, och för att se just hur många/svåra problemområden är, inte för att kunna trakassera ;)

    Och jag raljerar inte, det är ett viktigt ämne som berörs.

    Det finns däremot inget som hindrar en partner från att fråga om man får läsa (delar av) en utredning om man behöver förstå hur denne fungerar, få personer har en "manual" över sina brister. Bara man har förmågan att tolka det man läser.


    Att lufta och lyfta frustration kallar jag inte att "trakassera". Jag har inga problem att förstå att "huvudpersoner" i trådar har olika nyanser i det de uttrycker om personliga förhållanden, men många verkar ha svårt för det. Jag lever självvalt med en man med både autism och annat och det är förenat med en hel del svårigheter. Det diskussionen ofta handlar om: Jag tror få anhöriga sväljer att autism "bara" är en "funktionsvariant" som empowermentrörelsen gärna hävdar (för alla oss med NPF). Mina egna svårigheters effekt på en partner eller barn kan heller inte reduceras till en liten spännande betraktelse över personlighetstyper (har ADHD). Och jag ger mina diagnosfränder samma invändningar när de ojar sig på forum och fb-grupper. Det är ju löjligt att vi ska ha diagnoser som renderar stöd och behandling samtidigt som vi ska kräva att alla beskrivningar av funktionshindret ska kläs i positiva ord.
    Alla hästar hemma
Svar på tråden Han mörkade asperger