Han mörkade asperger

Jo om diagnosen kan påverka förhållandet så tycker jag faktiskt att man har det.

Ju mer jag nu läser om asperger så inser jag att i allra högsta grad påverkar en relation.

Jag har Asperger och är 27 år. 

Väldigt trist att han inte berättade för dig om sin diagnos, det skulle varit bra för både honom själv och dig om han hade berättat och varit öppen från början. 
Många killar funkar sådär. De förstår inte varför man ska berätta om diagnoser och ser det som oväsentligt. Det är samma sak med min kille och min bror. (Fast då gäller det allmänheten och "vanliga" vänner. Att de inte berättar handlar nog också om att många människor dömer diagnosen, de tror att diagnosen Asperger betyder grav Autism.De tycker reaktioner är jobbiga. Den delen förstår jag givetvis.
Jag är väldigt öppen med min diagnos eftersom jag är öppen som person och jag ser ingen anledning till att "dölja" vem jag är. Diagnosen är en del av vem jag är. Jag känner att jag får bättre förståelse av att berätta i de flesta fall... Sen är det alltid folk som inte förstår och en del har tom sagt att jag skyller på min Asperger och använder diagnosen som en form av ursäkt, vilket inte är fallet. Mycket trist och irriterande. -.- 

Din kille fick meltdown. Antaglugen för att hans energi var maxad, vilket innebar att han inte klarade av mer. Meltdowns kan visa sig på olika sätt genom utbrott, blockering, ångest eller gråt.

En del personer med diagnosen kan haka upp sig på ord. Lögn för din kille innebär att man ljuger och inte att man inte berättar.
När det blir jobbig stämning/ energi och när man inte förstår vad den andra personen menar är det vanligt med irritation. Om irritationen inte försvinner och samtalsämnet istället mals på går det lätt över till aggressions utbrott,  så kallad meltdown. 

Kan beskriva hur det känns för mig när jag får meltdown.
Det känns som man inte orkar mer och bara måste komma därifrån. Skulle kunna beskriva det som att det känns som ett fruktansvärt oljud som man inte blir av med och som sitter fast i huvet. Man bara måste därifrån eller fokusera på något annat för att man inte ska "explodera." (Det är inget påhittat högt ljud jag hör men kan inte förklara det på annat sätt så du ska förstå.) Oftast får jag detta pga stress, oväntade händelser eller samtalsämnen som berör min själ djupt. Mina sinnesintryck blir mkt mkt värre. Det känns som man dragit upp stereon på högsta volym. Jag kan bli väldigt upprörd vilket märks verbalt och på min ton, kan också bli ledsen och få som panik känslor. (Beroende på situation) 

Min kille och min bror har mer problem med aggressions utbrott när de får meltdown. Tror det är vanligare bland män. När de för dessa utbrott handlar de om att de inte förstår vad den andra personen menar och pga stress eller oförståelse från omgivningen. 

Det kan hända att din kille såg det som att du och hans mamma snackat skit om honom bakom hans rygg. Att han är känslig för när andra pratar om honom. Eller så kan det handla om att han blev besviken på sig själv men jag tror att det handlar om oförståelsen mellan er. 

Jag förstår dig här. Om han är stängd eller inte så öppen och inte alltid orkar prata om jobbiga känslor osv är det mkt viktigt att han förstår att du har det behovet. Jag behöver prata om saker, det är inte lika dant för min kille. Han vet om att jag kan prata om honom när han blir arg eller när det blir missförstånd.. (Då behöver min kille ha det tyst. Han blir väldigt ignorerande för stunden och om han å jag då fortsätter prata blir det bara värre.) Så han vet om att jag ibland har skrivit med hans mamma under hans utbrott eller pratat med någon annan nära vän. Han accepterar det och har förstått mitt behov. Om jag arg eller inte förstår varför en människa gör si eller så, kan jag inte bara sluta prata om det utan jag behöver ta itu med det på en gång och det är därför jag varit öppen och sagt att jag kan behöva prata ut mina känslor då med någon annan.

Jag hoppas att din kille förstår att du inte gjort något fel och att ni har olika typer av behov. Var tydlig mot honom vad som är viktigt för dig och vad du behöver och så är det viktigt att han berättar detsamma för dig.

Att han var mer social osv i början har antagligen med att göra att han pressade sig själv för att göra dessa saker.. Att han inte orkar det i vanliga fall.. Synd att han gjorde så för det är viktigt att man är sig själv och öppen från start. 
Sen kan man också vara mer social i perioder men jag skulle tro att det handlar om att han ville visa sin bästa sida och på det sättet dålde lite vem  han egentligen var, även fast det säkerligen inte var menat så från hans sida. 

Jag fungerar absolut inte så. Jag är alltid mig själv. Förr däremot kunde jag anpassa mig mkt mer efter mina "vanliga" vänner och kunde då utsätta mig för saker som jag inte tycke om, pga dem. Jag ville vara en bra vän... Men jag mådde så pass dåligt av alla dessa sociala saker hela tiden så jag insåg att det inte var bra för mig. Därför har jag slutat att göra saker som jag inte vill eller klarar av. Anpassade mig mer efter andra förr men det var för jag inte hade kunskap om diagnosen och tillräcklig kunskap om mig själv. Jag kunde gå med på saker pga jat från tidigare vänner och det skulle jag aldrig utsätta mig för idag... Jag kunde vara ute och festa, åka kryssningar osv... Och jag mådde så dåligt! Framförallt efteråt... Blev sängliggandes och slut på energi i flera dagar... Jag gjorde dessa saker enbart för deras skull och vissa vänner utnyttjade mig. De ville använda mig som sitt stöd eftersom jag var väldigt omtänksam sen känns det som de utnyttjade mina svårigheter. Hade svårt förr framförallt att förstå andras avsikter... 

Det är mkt viktigt att du och din kille pratar ut om detta. Jag vet inte när men när ni båda är lugna och öppna. Lyssnar och förstår varandra.. Han behöver antagligen tid på sig men jag hoppas att han förstår att det är viktigt för dig. Han förstår antagligen inte att du inte fungerar som honom och har därför svårt att förstå ditt behov och varför det är så viktigt för dig... 

Jag hoppas han har kunskap om sin diagnos och att du är villig att hjälpa honom. Det är viktigt att ni båda vet hur ni fungerar.

Om du har några frågor om diagnosen eller så är det bara att skriva till mig. Jag ställer mer än gärna upp.

Mvh. 

Det beror ju på. Aspergers är liksom inget man kan stänga av och sätta igång igen utan det finns där hela tiden. Hade det handlat bara om Aspergers så hade du märkt det långt långt innan. Däremot är det ju inte helt ovanligt att killar efter ett tag bara går in för sig och sina intressen ovh glömmer sin partner. Tycker man hör om såna förhållanden hela tiden.

Alla med diagnosen är olika men kan skriva upp saker som brukar stämma på de flesta. 

Man har sociala svårigheter som kan visa sig på olika sätt, kommer till detta. En del vill umgås med människor medans andra inte har det behovet i överhuvudtaget. 
En del människor uppfattar mig som social, jag håller dock verkligen inte med. Däremot har jag lätt för att prata och jag kan umgås ibland när jag känner för det. Men det är stor skillnad på mitt sociala behov och de vänner jag har utan diagnos. De kan umgås med folk varje dag, det pallar inte jag. Ibland kan jag känna för att umgås med en nära vän. 
Min kille vill inte umgås med folk alls. För han räcker det med att spela datorspel och prata med folk via datorn. Han har inte det sociala behovet i överhuvudtaget. 
Man kan ha svårt att sätta sig in i andra människors situation om man inte själv kan relatera till det eller om man inte får det tydligt förklarat. Man kan ha svårt att läsa av kroppsspråk och ansiktsuttryck, speciellt mildare uttryck. 
Om en människa är trött kan jag tro att den är sur tex. 
Om en människa verkar negativ kan jag tror att det har med mig att göra tex. 
Man brukar hata socialt småprat. 
Man föredrar intressen framförmänniskor.
Man har hellre några nära vänner än många bekanta. 
Man kommer lättare överens med människor som fungerar på ett liknande sätt som en själv eller som delar sina intressen. 
Man kan ha svårt att förstå mainstream saker och man går inte på grupptryck. Det man gör ska ha ett syfte, man gör det inte bara för att alla andra gör det tex... 
Man kan ogilla att prata i telefonen eller när det ringer på dörren. Jag och min kille har tagit bort ringklockan för vi blev så stressade av det jävla ljudet.
Man har mkt svårt för krav och stress. Man hatar när andra människor lägger sig i. 
Man föredrar lättsamma, accepterande människor. 
Man är väldigt logisk och ärlig som person. Många kan tycka man är för ärlig och rak. 
Det är vanligt att man känner oerhört mkt känslor, man kan däremot ha svårt att visa dem, el visa känslor på samma sätt som andra brukar. 
Man har svårt för att växla mellan aktiviteter. Jag själv tex har väldigt svårt för att varva ner innan jag ska sova. Har svårt för att bara gå och lägga mig. Innan jag ska sova behöver jag tid på mig för att varva ner i flera timmar. Samma sak på morgonen. När jag ska gå från vila till aktivitet. Jag behöver ha det väldigt lugnt på morgonen. Orkar inge tjat, drama eller stress.... Jag är mkt känsligare för intryck på morgonen. Min kille och min bror behöver också ha det lugnt på mornarna. Min kille har dock större svårigheter här. Han behöver ha det knäpptyst och kan bli oerhört irririterad och stressad om han tex vaknar pga att det ringer på dörren, en granne borrar, om någon klipper gräset osv. Det blir som en negativ energi i hela lägenheten och han kan vara negativ pga detta i flera timmar.
Rutiner är mkt viktigt. Oförberedda händelser och impulsfrågor fungerar inte. 
Man behöver ha det planerat men kan samtidigt ha svårt att planera eftersom man inte vet hur man kommer må eller hur mkt ork man kommer ha den dagen. 
Man kan ha mkt svårt att sortera papper, handla, städa och dylikt. Vanliga saker som många andra inte tycker är jobbigt. Saker som andra tycker är jobbigt kan vi däremot klara av hur lätt som helst. 
Vi får upp energi av våra intressen. Det sociala ger energi för vanliga människor för oss tar det energi. 
Man ser detaljer framför helhet. 
Man reagerar mer på intryck än vad andra gör. Många använder ofta solglasögon tex pga det starka ljuset.  Man ogillar platser med mkt folk. Man kan ha svårt att sortera bort intryck så det kan kännas som man hör alla ljud lika starkt. Vilket är väldigt jobbigt i miljöer med mkt folk tex. Många har svårt för att åka kommunalt eller vara på "stökiga" platser. Man kan reagera om man känner sig trängd. För mkt kramar, för mkt kittlande, för mkt ögonkantakt, för mkt ljud osv är jobbigt. 

Mkt vanligt med specialintressen som man lägger ner sin själ och är kunnig på. Mina främsta intressen är djur, natur och datorspel. Kan sitta med detta timme efter timme... 
Andra intressen jag har är skrivanade, musik, film, serier, laga mat, baka, teckna, pyssla, indreda tex. 

Alla intressen kan skilja sig men datorer, djur, dator/tv spel brukar vara vanliga intressen. Men man kan vara intresserad av vad som helst, det är individuellt. 

Man är trogen, ärlig, sig själv, lojal och har mkt känslor. Man har en färgstark personlighet och beter sig inte som alla andra. Säger man något så menar man det. Man hatar falskhet och folk som ljuger. 
Svart /Vitt tänkande är vanligt. Allt eller inget.
Om någon berättar något hemligt för mig skulle jag aldrig säga det vidare. Jag är ärlig och säger till om min vän är barnslig tex. Jag kommer med konkreta lösningar som är hållbara i längden. Jag klappar inte bara min vän på axeln om hon är ledsen tex utan försöker att hjälpa henne långsiktigt. 

Ville beskriva lite för dig eftersom din kille inte har gjort det. 

Om det stämmer som hans mamma sa att tidigare tjejer gjort slut när de blivit varse hans asperger så ökar det förståelsen för att han inte berättat.

Men jag tycker du ska släppa den biten, hur fel han gjorde som inte berättade. Det viktiga här är att du inte verkar vilja leva med honom som han är, med eller utan diagnos, och därför inte bör göra det heller eftersom inget tyder på att situationen kommer att förändras.

Det jag reagerat på under hela tråden är att TS inte en enda gång skriver om vad hon känner för killen ifråga.

Så TS, är du kär i honom? Älskar du honom? Detta är huvudfrågorna.

Jag tolkade det inte som att tjejerna gjorde slut för att de fick veta att han hade Asperger, utan för att han förändrades drastiskt, som nu. Att han kanske gick från utåtriktad och social till tråkig, inbunden och otrevlig. Förändringen är ju så stor att TS först trodde att han hade en depression, men då sade mamman att det snarare beror på hans Asperger (som hon trodde att TS redan kände till).

Jag ska egentligen inte svara för TS, men jag uppfattar det som att hon älskar den hon trodde att han var, den han var i början. Hon älskar inte den han är nu, vilket få skulle göra. Inte för att man måste vara social och rolig hela tiden, utan för att han är totalt förändrad. Som en helt annan person, samt otrevlig och oförstående.

Du tycker inte att det framgår av sammanhanget att det är konsekvenserna av hans asperger som gör att flickvännerna lämnar?

Du verkar vilja få det till att det är själva faktumet att han har en diagnos: asperger som får dem att lägga benen på ryggen och sticka.

Du ser inte hur hans beteende skiljer sig från en normal människas?

Försök se sammanhanget i ett lite större perspektiv.

Var är din förståelse för TS? Du visar bara förståelse för sambon som lurat henne?

Det var ett långt och intressant svar.

Vad menar du med färgstark personlighet?

Tycker inte att TS sambo verkar ha en färgstark personlighet precis. Den verkar mest vara extremt rutinbunden och rigid. Vad är färgstarkt med det?

Färgstark personlighet låter som ett sätt att på ett positivt sett gör en omskrivning av ett beteende som är udda. Av någon som är en kuf.

Bara för att man inte är som andra så blir man inte färgstark.

Ja, det är mycket jag undrar över i ditt inlägg......du verkar inte se några nackdelar med din diagnos......utan alla andra skall acceptera at du gör som du vill och att det är inte egoistiskt, för du KAN INTE anpassa dig. Du är trött, du orkar inte träffa vänner, du måste ha ugn på morgonen och så vidare. Vet du vad det finns många människor som är trötta på morgonen kan vara trötta när de lovat att göra något med sina vänner och de får gå upp och ta hand om barnen, köra till jobbet och träffa vännerna som överenskommet ändå. Det känns faktiskt som att du använder din asperger som en ursäkt för att så här är det och jag kan inte göra något som jag tycker är jobbigt.