Han mörkade asperger

Amen, att resonera så, att det inte är en lögn, det låter ju som en domstolsförhandling eller det finstilta i mobilabonnemang. Det är väl klart att han skulle ha berättat.

Så om någon är otrogen är inte det heller att ljuga för en partner man har bara undanhållit sanningen? Då kan man klara sig undan allt genom att inte berätta får då har man inte ljugit utan bara inte sagt något. Helt sjukt.

Nej jag känner det som ett jättesvek.

Hur tror du att du hade reagerat om han hade berättat om sin sjukdom redan första veckan ni var tillsammans då? Jag kan tänka mig att det inte är något man vill skylta med, direkt. De flesta vill väl bli bedömda utifrån sin personlighet - inte sin diagnos.

Anpassa är en sak....men han vill ju inte göra något av det vi gjorde i början.

Vi sitter i vars ett rum på kvällarna. Tidigare så kunde vi titta på något gemensamt och mysa i soffan. Nu tycker han att det räcker att vi är i samma lägenhet. Att det är bra nog för då är man två som han säger.

Jag har mått så dåligt och trott att jag gjort något som fått honom att tappa intresset eller att han blivit deprimerad eller sjuk eller något.

Nu när jag börjar läsa på om asperger  så börjar tro att det är så här han är egentligen men hur kunde han förställa sig så helt? Spelade han bara att det var roligt att gå ut och att resa? Kommer han aldrig mer att vilja göra det?

Vi har bott ihop i nästan ett år!!!!!

Hur skulle jag  kunna bedöma hans personlighet om han bara gjort sig till att och spelat ett skådespel av något han inte är?

Hur kan man göra så mot någon?

Men du - asperger eller inte så låter det som om ni har vuxit ifrån varandra. Ert förhållande ger dig ju inget. Vill du verkligen stanna kvar? Jag tror att det är naivt att tro att någon - asperger eller inte - kan gå från ett stagnerat förhållande och hitta tillbaka till den första nyfikna fasen då man fortfarande lärde känna varandra och gjorde sitt bästa för att bli omtyckt och älskad. Nu känner han sig trygg med dig, och verkar helt nöjd med att sitta i soffan och titta på dokumentärer.

Vad vill DU? Hur ska du nå dit?

Du undviker frågan.

Jag förstår att du är besviken. Samtidigt lider ju din sambo av en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Risken är stor att man skäms och vill vara som alla andra tror jag. Det är nog smärtsamt för många. Det låter inte som att han ljugit utan som att han velat visa sitt bästa jag för dig. Det som händer nu verkar vara det som händer i många förhållanden dvs man slappnar av och visar hela sin pesonlighet. Hand nedsättning gör dock kanske att han inte orkar hålla måttet alls medan vi andra nanske nöjer sig med att inte fixa till oss lika mkt elller bara bli lite tråkigare. Fast många utan nedsättningar blir nog trista efter att första förälskelsen dalat så det behöver inte ha blivit annorlunda med en annan kille heller.

Hoppas ni hittar varandra! Om du fortf vill satsa kanske ni kan ta hjälp av någon relationsexpert som förstår vad det innebär både att ha en "npf" och att ha en relation med någon som har en npf.

Han borde absolut ha varit mer öppen med dig om vad han har för behov och svårigheter. Jag försvarar honom inte på så sätt. Jag tycker bara att det var lite onödigt att anklaga honom för att ha ljugit. Hur som helst spelar nog den saken ingen större roll. Förhållandet verkar dödsdömt oavsett. Hoppas att han lärt sig en läxa och går in i nästa förhållande som sig själv.

Han har nog inte gjort det för att vara elak mot dig. Jag skulle tro att han utifrån sitt handikapp inte förstår bättre helt enkelt. Och jag tycker absolut att du ska göra slut för detta är nog hans rätta jag tyvärr. Dessutom skulle du nog upptäcka fler svårigheter han har med tiden. Och om du tänkt bilda familj med honom.., hur skulle han funka som pappa? Sedan är det ju det där med en viss ärftlighet...

Det skulle kunna vara så att han faktiskt tyckte att det var roligt, men att det i längden tog för mycket energi. Kanhända att den boost han fick av att vara nyförälskad gjorde att han kunde göra mer roliga saker än vad han normalt sett orkar med.