• Anonym (Lurad)

    Han mörkade asperger

    Min sambo sedan knappt ett år har inte berättat för mig att han har asperger.


    Vi var hemma på middag hos hans mamma för någon dags sedan och hon undrade hur allt är och då sa jag att det mesta hade blivit lite väl trist och hennes son inte vill göra någonting mer än typ sitta och titta på olika dokumentärer på sin dator och jag undrar om han kanske är deprimerad.


    Hon sa då att hon mer tror att det är hans asperger. Att han var sådan när han bodde hemma att han mest höll på med datorn och sällan ville följa med familjen på någonting och att hon varit så förvånad över att han blommat upp när han träffade mig.


    När vi kom hem frågade jag sambon varför han aldrig berättat att han har asperger. Han blev arg och smällde i dörrar och slog med knytnäven i diskbänken och satte sig sedan vid sin dator. Jag tyckte det var obehagligt och gick och la mig.


    Har frågat honom igen varför han ljugit och inte berättat och då fick han utbrott och skrek på mig så nära mitt ansikte att jag fick spott på mig att han inte ljugit. Han har bara inte sagt något om det därför det inte spelar någon roll. När jag fortsatte att fråga ut honom och sa att om det inte spelade någon roll kunde han ju berättat var han väldigt irriterad och sa till slut att om han berättat hade jag inte velat bli tillsammans med honom.


    Det kan han ha rätt i för så som han varit de senaste månaderna är det inte roligt. Han är inte alls på samma sätt som han var i början när vi träffades. När vi började dejta och sedan flyttade ihop var han glad och pigg på att göra saker. Vi gick på stan, shoppade, var ute och åt eller tog en öl med kompisar. Vi träffade mina föräldrar och min bror och hans tjej. Vi till och med reste med dem och det var jättekul. Nu när jag föreslår något säger han bara att han inte orkar. Han vill inte göra någonting längre. Han bara kommer hem från jobbet, har köpt med sig någon snabbmat och dunsar ner framför datorn. Han sitter där hela kvällarna och ser mest en massa dokumentärer om krig och naturfilmer. Själv orkar jag inte titta på det varje kväll, så jag går oftast och lägger mig i sovrummet, läser en bok eller ser på TV där. Föreslår jag att vi ska se en komedi eller deckare tillsammans som vi gjorde i början så säger han att han inte tycker de är bra. Men det gjorde han ju när vi började träffas. jag har sagt till honom att jag tycker det är tråkigt och att jag känner mig ensam men han tycker att vi har det bra och att det är väl mysigt och räcker att "där är någon hemma", att då är man ju två.


    Jag förstår inte hur han kan ha förändrats så. Kan han ha spelat en roll för att lura mig eller vad har hänt? Vet inte vad jag ska göra. Som det är nu så känns det väldigt trist och innehållslöst.


     


     

  • Svar på tråden Han mörkade asperger
  • pyssel

    Vad tråkigt att han undanhållit detta. Förstår att du är besviken över både hur ert liv ser ut nu och den här livslögnen, samt hans reaktion på konfrontationen om svek. Jag tycket inte alls det är orimligt att förvänta sig öppenhet om sådant som beteendediagnoser, personlighetsstörningar och psykisk sjukdom. Man går på tillräckligt många minor med de odiagnostiserade ändå och vetskap ger en ändå ngt slags val. Jag har egen NP-diagnos som medför vissa saker och är öppen med det på ett tidigt stadium.


    Alla hästar hemma
  • Anonym (Lurad)
    Stårschan skrev 2016-10-05 17:32:12 följande:
    Jag vet att du är upprörd och arg just nu, men om du inte ens kan försöka sätta dig in i orsaken till varför han inte berättade detta för dig redan dag 1 så verkar du inte vara helt felfri själv heller. Det kallas empati, att kunna sätta sig in i hur någon annan fungerar. Eller åtminstone försöka. Han verkar ju ha haft rätt i sin teori att du inte skulle ha velat ha honom om han hade berättat redan från början.

    Och varför fokuserar du mer på lögnen än det faktum att ha blivit våldsam och att du är uttråkad i ert förhållande?

    Har jag sagt att han skulle sagt det dag 1?


    Tycker du inte att han skulle sagt det någon gång INNAN vi flyttade ihop?


    Eller ens under det knappa år vi bott ihop?


     

  • pyssel
    Stårschan skrev 2016-10-05 17:34:00 följande:

    Om han hade låtit bli/glömt bort  att berätta för dig att han har lätt för att drabbas av öroninflammationer, hade du varit lika upprörd och känt dig lika bedragen då?


    En beteendediagnos sätter ett helt annat avtryck på omgivningen än upprepade öroninflammationer. Det påverkar relationen man håller på att skapa tillsammans på helt grundläggande vis.
    Alla hästar hemma
  • Anonym (Lurad)
    Anonym (Ellen) skrev 2016-10-05 17:18:47 följande:

    Det skulle kunna vara så att han faktiskt tyckte att det var roligt, men att det i längden tog för mycket energi. Kanhända att den boost han fick av att vara nyförälskad gjorde att han kunde göra mer roliga saker än vad han normalt sett orkar med.

    Men det är ju inte särskilt juste att göra så?


    Bara för han var förälskad så borde han väl talat om hur han är egentligen? Han har ju lurat mig. Jag hade aldrig fastnat för den han är idag.


     

  • Anonym (Lurad)
    Stårschan skrev 2016-10-05 17:34:00 följande:
    Om han hade låtit bli/glömt bort  att berätta för dig att han har lätt för att drabbas av öroninflammationer, hade du varit lika upprörd och känt dig lika bedragen då?

    Det var väl ändå helt korkat resonerat?
    Öroninflammationer ger dig väl inte plötsligt en helt annan personlighet????


    Öroninflammationer gör väl inte dig zoombie som bara vill se urtrista dokumentärer, när du en månad tidigare minsann kunnat titta på vilekn film som helst och prata och ha trevligt?????

  • Anonym (Sun)

    Okej TS, du är upprörd nu, så det är möjligt att det är därför du reagerar så starkt. Men om du tycker exakt likadant när du lugnat dig så tycker jag faktiskt synd om din sambo och anser att han förtjänar bättre, dvs någon som älskar honom på riktigt. Hans diagnos ska inte spela någon roll i sammanhanget. Du verkar dock snarare vara ute efter någon som ska underhålla dig. Jag blir beklämd av dina svar. :(

    Jag kan ju tillägga att jag fick tipset av en legitimerad psykolog som jag gick hos att avvakta med att berätta om min diagnos med anledning av att folk flyr innan de lärt känna en då. Hon ansåg att det inte var relevant vad man kallade min problematik utan att det viktiga var vad man såg när man mötte mig och hur jag betedde mig.

  • seriösanvändare

    Man behöver ju inte berätta på första dejten. Men att undanhålla det så här länge och trots att man förändras så mycket, leder ju bara till onödig smärta för båda. Självklart skulle ingen välja en partner som bara vill sitta framför datorn och som blir aggressiv när man konfronterar honom. Om detta beteende är ett resultat av hans diagnos, då är ju diagnosen ett problem.


    Om du alltid är seriös, lever du bara ditt liv till hälften.
  • Anonym (Sun)
    Anonym (Lurad) skrev 2016-10-05 17:41:24 följande:

    Det var väl ändå helt korkat resonerat?
    Öroninflammationer ger dig väl inte plötsligt en helt annan personlighet????


    Öroninflammationer gör väl inte dig zoombie som bara vill se urtrista dokumentärer, när du en månad tidigare minsann kunnat titta på vilekn film som helst och prata och ha trevligt?????


    Ärligt talat så är det DU som har lurat honom med att vara så som du är nu. Du kanske inte har en diagnos (eller så har du det, vad vet jag) men du är iaf förbaskat egocentrisk och otrevlig.
  • Anonym (tänker såhär)
    Anonym (Lurad) skrev 2016-10-05 17:20:39 följande:

    Så snabbt och så totalt förändras inte ett normalt förhållande.

    Han har inte varit ärligt. Hur ska jag kunna lita på honom?

    Jag har frågat och frågat om varför han inte sa något och han bara växlar mellan att säga att jag inte frågade och att jag då inte blivit tillsammans med honom.

    Ska jag fråga honom alla möjliga alternativ i framtiden? Typ älskling du slog inte barnet, det är inte därför det gråter?  Du ligger inte med någon annan kvinna eller man? För om jag bara frågar om han ligger med en annan kvinna så ljuger han ju inte om han säger nej men knullar med en kille?

    Vem kan leva så? Om du inte frågar så behöver jag inte berätta för då ljuger jag inte.

    Han har lurat mig och jag är så arg och kränkt.

    Gå till en relationsexpert berättar han sanningen där då? Eller bara sina väl valda små bitar. Han kanske spelar sin Mr Perfect roll därmed. För det kan han ju när han vill.

    På ditt svar låter som att du tycker han att betett sig helt okej. har jag tolkat dig rätt?


    Du tolkar nog in för mycket i det jag skrev. Det är inte roligt när någon inte längre anstränger sig.

    Jag anser dock personligen att otrohet och att bli en total tråkmåns är helt olika saker. En person som till en början anstränger sig till tänderna behöver inte ljuga bara för att han eller hon sen börjar fisa i soffan och tvätta håret mer sällan. Det är mänskligt men tråkigt. Sedan kan det få mycket större proportioner om man har ett handikapp.

    Och det gäller att skilja på autism och narcissism apropå det du skriver om att luras med väl valda delar.

    Om du inte vill ha honom så gör slut. Du har ju bestämt dig för att han bedragit och ljugit och då är det så för dig. Simple as that.
  • seriösanvändare
    Anonym (Sun) skrev 2016-10-05 17:41:40 följande:
    Okej TS, du är upprörd nu, så det är möjligt att det är därför du reagerar så starkt. Men om du tycker exakt likadant när du lugnat dig så tycker jag faktiskt synd om din sambo och anser att han förtjänar bättre, dvs någon som älskar honom på riktigt. Hans diagnos ska inte spela någon roll i sammanhanget. Du verkar dock snarare vara ute efter någon som ska underhålla dig. Jag blir beklämd av dina svar. :( Jag kan ju tillägga att jag fick tipset av en legitimerad psykolog som jag gick hos att avvakta med att berätta om min diagnos med anledning av att folk flyr innan de lärt känna en då. Hon ansåg att det inte var relevant vad man kallade min problematik utan att det viktiga var vad man såg när man mötte mig och hur jag betedde mig.

    Det är inte diagnosen i sig som spelar roll, det är hans beteende som spelar roll. Hade han fortfarande varit samma glada roliga kille som i början av förhållandet, hade hon säkert inte brytt sig om en eventuell diagnos. Problemet är att hon har lärt känna den hon trodde att han var, inte den han verkligen är. Och nej, det är inte hans plikt att underhålla henne, men i en relation vill man väl umgås? Varför ville han resa och hitta på roliga saker för ett år sen mej inte alls nu?
    Om du alltid är seriös, lever du bara ditt liv till hälften.
Svar på tråden Han mörkade asperger