Han mörkade asperger

Jag håller inte med om att många blir så efter ett tag. Man slappnar av, men man blir inte en helt annan person. Nu har vi bara TS version, men det låter som att hon är den hon alltid varit, medan hon inte känner igen honom längre. Det är stor skillnad på det och på mindre förändringar som snarare är ett resultat av att vardagen smyger sig på. När jag var 20 ville jag festa och resa jorden runt. Det vill jag inte nu, men jag är fortfarande i grund och botten samma person.

Gör slut men säg till honom att det är för att ni har vuxit ifrån varandra. Då kan ingen säga att det är för att han har Asperger. Annars kommer de att anklaga dig för att vara intolerant.

Nejdå, jag förstår dig också och anser inte att hans beteende är ok. Men jag tror också att du kanske lägger för stor vikt vid diagnosen. Han var en rolig och trevlig kille, nu är han en otrevlig trålmåns. Det skulle kunna inträffat även utan diagnos. Vad du behöver ta fasta på är ju huruvida du vill leva med denna kille eller inte, och det låter ju som att du inte vill det.

Skit i diagnosen nu. Jag tycker nog han borde nämt detta för dig då ni bott tillsammans ett år, men just nu spelar det väl inte så stor roll ifall han är en otrevlig tråkmåns med diagnos eller en otrevlig tråkmåns utan diagnos? 

Man växer inte ifrån varandra på mindre än ett års samboskap.

Här är något som är fundamentalt fel med en person som först är glad och gillar alla mina vänner och tycker att det är kul att träffa min borr och hans tjej och sedan bara säger att orkar inte, orkar inte, orkar inte.
Men han orkar sitta och titta på sina dokumentärer halva nätterna.

Han vill inte göra någonting. Inte ta en skogspromenad, inte gå på en utställning....vad jag än föreslår så är det alla dessa dokumentärer och pizza, pizza, pizza och snabbmat.

Hans mamma ringde idag och hoppades att vi inte skulle flytta isär, hon var så orolig att jag skulle "sticka" som hon uttryckte det, för det ansåg hon att tidigare flickvänner gjort. Suck. Undrar om hon förstår hur det är att leva med hennes son. En 30-åring som är lika pigg som om han satt på hemmet.

 

Men det är inte diagnosen, inte etiketten jag har problem med.

Mitt problem är att den person jag flyttade ihop med finns inte. Jag har en helt annan sambo än för några månader sedan nu. En sambo som har helt andra intressen....eller nja....inga intressen alls....mer än dokumentärerna...och som alltid är för trött....och som inte ens gillar samma mat som tidigare.... ja listan kan göras lång.

Att han förändrats så MYCKET tror jag är beroende av diagnosen, så mycket förändras inte en normal människa på så kort tid om inte något exceptionellt händer.

Det var ju därför jag frågade hans mamma om hon trodde att han kunde vara deprimerad, för att jag kunde inte förstå förändringen. Det var en total chock när hon sa jamen så är det ju för att han har asperger. Hon trodde att jag visste!!!!

Alla i hans familj trodde att jag visste.

Han har iallafall vuxit ifrån dig.

Jag tycker att det låter som att du redan bestämt dig för hur du vill göra om man läser mellan raderna. Du är inte nöjd med situationen och han verkar inte vilja ändra på sig. Det är tufft att lämna någon men också tufft att stanna kvar om man känner sig både lurad och missnöjd.

Ni kan alltid testa professionell hjälp om du och han vill det. Personligen tycker jag att det borde bara betydligt bättre i er relation med tanke på att det "bara" gått ett år.

Det finns andra män att leva med, som uppskattar annat än snabbmat och dokumentärer, sådana du kan leva ett liv som är mer som du önskar. Det låter faktiskt riktigt trist som du har det nu.

... jag skulle vilja säga att frågan är om förhållandet är värt att satsa på trots att sambon blev arg av de aktuella konfrontationerna och skrek och smällde i dörrar.

En enskild händelse där man reagerar negativt på konfrontation kan inte symbolisera en hel människa. Vi vet ingenting om huruvida han är en person som brukar skrika och smälla i dörrar eller hur han verkligen känner för att vilja bjuda till när det här bråket (som är väldigt färskt och gäller något mycket känsligt) har lagt sig. Vi är många som blivit otrevliga när vi grälat om något känsligt och känt oss trängda (oavsett om vi haft rätt eller fel i sak). Sen om man alltid är otrevlig och utagerande ärcdet en annan sak. Så frågan om jag tycker Ts 'förtjänar någon som skriker och slår i dörrar' låter som en väldigt grov förenkling (men snygg retorik) .

Med det sagt anser jag att det bara är TS och sambon som ärligt kan svara på om de ska göra ett försök eller göra slut. Fast just nu ser det ju inte ut att ordna sig.

Är din son vuxen? För av en vuxen kan man väl ändå kräva lite mer öppenhet och förståelse för vilken information som kan vara viktig. Att sen inte alls förstå att jag känner mig lurad och sviken känns så jädrans egoistiskt. Han har bara tänkt på sina behov, att han inte ville berätta och att han då inte tror att vi hade blivit ihop, men har inte tänkt på mig. Hur jag känner det, att jag borde fått rätt att välja också.

Nej jag vet inte särskilt mycket om autism.

Jo jag har försökt få honom att förstå att för mig är detta en lögn och om inte exakt en lögn så lika illa. Men han slingrar sig hela tiden och försöker bara bevisa att han inte ljugit utan "han har bara inte berättat, för jag har inte frågat".

Det är det svaret jag får och han låter som et politiker som upprepar samma soundbite gång på gång,hur man än ställer frågan så är det "jag har inte ljugit. Du frågade inte så varför skulle jag berätta."

VARFÖR har han gjort det då? Vad menar du sen att bara för att han asperger så kan han inte ha gjort det för att vara elak? Jag tycker det är jäkligt elakt gjort.

Hur kraftig asperger han har ? Ingen aning, han är ju minst två olika människor En som var normal och glad och pigg när vi träffades och nu någon som bara orkar sitta i soffan med sin dator och titta på det som intresserar honom. Det är en så dramatisk förändring så det är inte klokt. Det känns som att se en människa gå från vaken till halvsovande, eller se någon som långsamt blir neddrogad. Alltså här verkar förstå den STORA FÖRÄNDRINGEN.

Jo jag förstår att allt inte är rosenrött när första förälskelsen går över.  Men jag var livrädd och började tro att han var djupt deprimerad eller riktigt sjuk, jag hade tankar om alla möjliga hemska fysiska sjukdomar. Förändringen är stor och så dramatisk. Det är liksom inte bar att sunka ner sig lite och gå i träningsoverall jag pratar om det är ett fullständigt personlighetsbyte. Jag skulle aldrig kunna förändra min personlighet på det sättet om något inte var totalt fel.

Ha ha, han har väl snarare vuxit fast i soffan!