Han mörkade asperger

Faktum kvarstår: Vi som har en funktionsnedsättning som "sätter sig på personligheten" kommer oundvikligen göra avtryck på omgivningen ifråga om samspel och hänsyn som skiljer från den som har en fysisk funktionsnedsättning. Så denna ständiga jämförelse har en tendens att, mer än att skapa förståelse för NP-personen, förminska anhörigperspektivet och den överkompensation i både empati och förståelse anhöriga förväntas ha. Som både anhörig och NP-person tycket jag att en vuxen människa har största ansvaret för sin nedsättning och partnern ansvar och beslutsrätt, fri från klander, hur långt den vill kompensera, anpassa och förvänta sig.

Ja håller med. Skönt att se att det finns de men de här diagnoserna som fattar hur den normale har det.

Men det kanske har att göra med i vilken grad man har de här störningarna.

Ja,konsekvenserna för den "normala" parten i förhållandet kan bli att denne till sist tvingas sätta sig själv helt åt sidan för den parten i förhållandet med AS

Det handlar inget om att använda AS som någon "ursäkt" utan snarare om den "normala parten orkar fortsätta leva med parten i förhållandet med AS.

Om det hade varit två normala människor så hade man talat om hustrumisshandel i ett sådant förhållande.

Att tycka det är okej bara för att den en har asperger låter helt groteskt.

Det är att använda en sjukdom som ursäkt för att få misshandla någon annan.

Knappast okej på något sätt.

Jag vill inte leva efter en lista. Jag vill han någon som kan ge mig själslig närhet. Någon som är genuin och kan känna genuint och spontant och ge en komplimang eller sympati och omtanke.

Han kan inte det.

Jag gjorde en mindre operation för en månad sedan. Han ville inte följa med mig till sjukhuset för han klarar inte av sjukhus. När jag sedan hade behövt lite extra omtanke hemma satt han ändå bara med sina dokumentärer och sa att han inte orkade.

Nu läser jag ju om aspergers syndrom bl a på aspergerforum och alla med den här diagnosen är ju rörande överens om att de inte orkar vad vanliga människor gör.

Så vad är vitsen han kommer ju inte att orka någonting? Hur skulle han kunna orka sätta ev barns behov före sina dokumentärer och sig själv?

När jag var nyopererad kunde han ju inte sätta mig och min hälsa för sig själv?

Vem vill leva med en sådan partner egentligen? Då lever man ju med en superegoist. Oavsett om det är för att han INTE KAN eller inte vill, så är resultatet detsamma, en egoist.

Det är du som drar dina helt felaktiga slutsatser om att tycka det är okej bara för att personen har asperger!!

(det förklarar enbart beteende bakom personens handlingar)

Orkar du fortsätta leva med honom trots hur hans asperger påverkar ert förhållande?

Vem orkar leva med någon som ska ha ALLT på sitt sätt?

Har inte jag ett värde som människa? Ska jag bara blir en skötare eller någon slags geisha?

Nä jag har googlat så mycket nu först ringde jag det här jäkla Attention som jag hittade, men de var helt ointresserade av prata med en partner till någon med asperger. De kunde inte förstå problemen, för det fanns enligt damen där inga problem utan man skulle bara se det som ett spännande annorlunda sätt att tänka.

Sedan ringde jag den lokala psykiatrin (där jag tror att min sambo haft en vårdkontakt men han vill inte berätta något, för han har ju inga problem utan det är min inställning som är problemet). Jo de berättade at de hade haft en stödgrupp för partners till autismspektrastörningar eller vad de kallade det för MEN de fick lägga ner den för de som gick och stöd (behandling får man inte säga förstod jag) för sina autismsyndrom blev kränkta av att deras partners ansågs behöva ha en stödgrupp.

Alltså det finns patientföreningar för allt möjligt men jag har aldrig hört om någon grupp som vill förvägra sina anhöriga att få stöd.

Det var liksom spiken i kistan det var då jag insåg att här kommer jag aldrig att få gehör för mina önskemål i livet utan här blir jag förvandlad till en husa och assistent en tjänsteande om jag stannar. Sköterskan jag pratade med där gav mer eller mindre dessutom rådet att lämna.

Vem orkar leva med någon som ska ha ALLT på sitt sätt?

Har inte jag ett värde som människa? Ska jag bara blir en skötare eller någon slags geisha?

Nä jag har googlat så mycket nu först ringde jag det här jäkla Attention som jag hittade, men de var helt ointresserade av prata med en partner till någon med asperger. De kunde inte förstå problemen, för det fanns enligt damen där inga problem utan man skulle bara se det som ett spännande annorlunda sätt att tänka.

Sedan ringde jag den lokala psykiatrin (där jag tror att min sambo haft en vårdkontakt men han vill inte berätta något, för han har ju inga problem utan det är min inställning som är problemet). Jo de berättade at de hade haft en stödgrupp för partners till autismspektrastörningar eller vad de kallade det för MEN de fick lägga ner den för de som gick och stöd (behandling får man inte säga förstod jag) för sina autismsyndrom blev kränkta av att deras partners ansågs behöva ha en stödgrupp.

Alltså det finns patientföreningar för allt möjligt men jag har aldrig hört om någon grupp som vill förvägra sina anhöriga att få stöd.

Det var liksom spiken i kistan det var då jag insåg att här kommer jag aldrig att få gehör för mina önskemål i livet utan här blir jag förvandlad till en husa och assistent en tjänsteande om jag stannar. Sköterskan jag pratade med där gav mer eller mindre dessutom rådet att lämna.

Det var väl ändå helt korkat resonerat?
Öroninflammationer ger dig väl inte plötsligt en helt annan personlighet????

Öroninflammationer gör väl inte dig zoombie som bara vill se urtrista dokumentärer, när du en månad tidigare minsann kunnat titta på vilekn film som helst och prata och ha trevligt?????

Min sambo sedan knappt ett år har inte berättat för mig att han har asperger.

Vi var hemma på middag hos hans mamma för någon dags sedan och hon undrade hur allt är och då sa jag att det mesta hade blivit lite väl trist och hennes son inte vill göra någonting mer än typ sitta och titta på olika dokumentärer på sin dator och jag undrar om han kanske är deprimerad.

Hon sa då att hon mer tror att det är hans asperger. Att han var sådan när han bodde hemma att han mest höll på med datorn och sällan ville följa med familjen på någonting och att hon varit så förvånad över att han blommat upp när han träffade mig.

När vi kom hem frågade jag sambon varför han aldrig berättat att han har asperger. Han blev arg och smällde i dörrar och slog med knytnäven i diskbänken och satte sig sedan vid sin dator. Jag tyckte det var obehagligt och gick och la mig.

Har frågat honom igen varför han ljugit och inte berättat och då fick han utbrott och skrek på mig så nära mitt ansikte att jag fick spott på mig att han inte ljugit. Han har bara inte sagt något om det därför det inte spelar någon roll. När jag fortsatte att fråga ut honom och sa att om det inte spelade någon roll kunde han ju berättat var han väldigt irriterad och sa till slut att om han berättat hade jag inte velat bli tillsammans med honom.

Det kan han ha rätt i för så som han varit de senaste månaderna är det inte roligt. Han är inte alls på samma sätt som han var i början när vi träffades. När vi började dejta och sedan flyttade ihop var han glad och pigg på att göra saker. Vi gick på stan, shoppade, var ute och åt eller tog en öl med kompisar. Vi träffade mina föräldrar och min bror och hans tjej. Vi till och med reste med dem och det var jättekul. Nu när jag föreslår något säger han bara att han inte orkar. Han vill inte göra någonting längre. Han bara kommer hem från jobbet, har köpt med sig någon snabbmat och dunsar ner framför datorn. Han sitter där hela kvällarna och ser mest en massa dokumentärer om krig och naturfilmer. Själv orkar jag inte titta på det varje kväll, så jag går oftast och lägger mig i sovrummet, läser en bok eller ser på TV där. Föreslår jag att vi ska se en komedi eller deckare tillsammans som vi gjorde i början så säger han att han inte tycker de är bra. Men det gjorde han ju när vi började träffas. jag har sagt till honom att jag tycker det är tråkigt och att jag känner mig ensam men han tycker att vi har det bra och att det är väl mysigt och räcker att "där är någon hemma", att då är man ju två.

Jag förstår inte hur han kan ha förändrats så. Kan han ha spelat en roll för att lura mig eller vad har hänt? Vet inte vad jag ska göra. Som det är nu så känns det väldigt trist och innehållslöst.