• Anonym (Lurad)

    Han mörkade asperger

    Min sambo sedan knappt ett år har inte berättat för mig att han har asperger.


    Vi var hemma på middag hos hans mamma för någon dags sedan och hon undrade hur allt är och då sa jag att det mesta hade blivit lite väl trist och hennes son inte vill göra någonting mer än typ sitta och titta på olika dokumentärer på sin dator och jag undrar om han kanske är deprimerad.


    Hon sa då att hon mer tror att det är hans asperger. Att han var sådan när han bodde hemma att han mest höll på med datorn och sällan ville följa med familjen på någonting och att hon varit så förvånad över att han blommat upp när han träffade mig.


    När vi kom hem frågade jag sambon varför han aldrig berättat att han har asperger. Han blev arg och smällde i dörrar och slog med knytnäven i diskbänken och satte sig sedan vid sin dator. Jag tyckte det var obehagligt och gick och la mig.


    Har frågat honom igen varför han ljugit och inte berättat och då fick han utbrott och skrek på mig så nära mitt ansikte att jag fick spott på mig att han inte ljugit. Han har bara inte sagt något om det därför det inte spelar någon roll. När jag fortsatte att fråga ut honom och sa att om det inte spelade någon roll kunde han ju berättat var han väldigt irriterad och sa till slut att om han berättat hade jag inte velat bli tillsammans med honom.


    Det kan han ha rätt i för så som han varit de senaste månaderna är det inte roligt. Han är inte alls på samma sätt som han var i början när vi träffades. När vi började dejta och sedan flyttade ihop var han glad och pigg på att göra saker. Vi gick på stan, shoppade, var ute och åt eller tog en öl med kompisar. Vi träffade mina föräldrar och min bror och hans tjej. Vi till och med reste med dem och det var jättekul. Nu när jag föreslår något säger han bara att han inte orkar. Han vill inte göra någonting längre. Han bara kommer hem från jobbet, har köpt med sig någon snabbmat och dunsar ner framför datorn. Han sitter där hela kvällarna och ser mest en massa dokumentärer om krig och naturfilmer. Själv orkar jag inte titta på det varje kväll, så jag går oftast och lägger mig i sovrummet, läser en bok eller ser på TV där. Föreslår jag att vi ska se en komedi eller deckare tillsammans som vi gjorde i början så säger han att han inte tycker de är bra. Men det gjorde han ju när vi började träffas. jag har sagt till honom att jag tycker det är tråkigt och att jag känner mig ensam men han tycker att vi har det bra och att det är väl mysigt och räcker att "där är någon hemma", att då är man ju två.


    Jag förstår inte hur han kan ha förändrats så. Kan han ha spelat en roll för att lura mig eller vad har hänt? Vet inte vad jag ska göra. Som det är nu så känns det väldigt trist och innehållslöst.


     


     

  • Svar på tråden Han mörkade asperger
  • Regndamen
    Anonym (Lurad) skrev 2016-10-07 13:42:22 följande:

    Det kvittar inte alls vad han har för diagnos. Det är väldigt väsentligt för varför vårt förhållande har blivit som det har. Du kan tycka att det kvittar, men det är din åsikt och jag får väl diskutera  om jag vill.Varför ska jag sluta diskutera? Du återkommer bara till att jag ska sluta diskutera. Är det du som bestämmer det?

     


    Men hjälper det dig och ditt förhållande? Kommer du få det bättre genom att mala på familjeliv? Har du ens gjort slut med honom?
  • Regndamen

    Säg bara rakt ut att du gör slut,och kommer flytta ifrån honom. Det är inget att tjafsa om, bara att informera honom om faktumet.

  • Svikernar

    Jag säger också: dra. Jag är själv gift med en man med lättare autistiska drag - problemen har blommat upp efter att vi fått barn - och det är ingen picknick. Min man är fantastisk på många vis, men han har extremt låg stresströskel och just när jag behöver ha extra stöttning, blir sjuk eller deppig, ja - då faller han ihop. Det är alltid mest synd om honom. Det är alltid hans behov som går först. Och stöd för anhöriga finns typ inte, bara för föräldrar. Man förväntas som neurotypisk partner klara allt, vara positiv glad stark jämt.

    Vi har oftast en trevlig tillvaro men det bygger på att jag låter honom få sovmorgnar, egentid, att jag fixar, organiserar, lugnar... jag vänder ut och in på mig själv. Skaffa dig inte en sådan tillvaro om du inte är superkär och beredd på stora uppoffringar.

  • Plupp73
    Svikernar skrev 2016-10-07 14:50:19 följande:

    Jag säger också: dra. Jag är själv gift med en man med lättare autistiska drag - problemen har blommat upp efter att vi fått barn - och det är ingen picknick. Min man är fantastisk på många vis, men han har extremt låg stresströskel och just när jag behöver ha extra stöttning, blir sjuk eller deppig, ja - då faller han ihop. Det är alltid mest synd om honom. Det är alltid hans behov som går först. Och stöd för anhöriga finns typ inte, bara för föräldrar. Man förväntas som neurotypisk partner klara allt, vara positiv glad stark jämt.

    Vi har oftast en trevlig tillvaro men det bygger på att jag låter honom få sovmorgnar, egentid, att jag fixar, organiserar, lugnar... jag vänder ut och in på mig själv. Skaffa dig inte en sådan tillvaro om du inte är superkär och beredd på stora uppoffringar.


    ...och vad som händer när den ständigt glada, positiva, käcka curlande hustrun själv får en allvarlig sjukdom eller helt går in i kaklet vågar man ju inte tänka på.

    Slutsatsen jag får är; oavsett om människor med autismspektrumstörningar är egoistiska eller inte i grunden så blir effekten av deras störning egoistisk eftersom de saknar förmåga att anpassa sig till omvärlden och sin partner.

    Det låter som om man verkligen ska tänka en och två gånger innan man binder in sig med barn, villa och vovve.....
  • Födelsedag2
    Svikernar skrev 2016-10-07 14:50:19 följande:

    Jag säger också: dra. Jag är själv gift med en man med lättare autistiska drag - problemen har blommat upp efter att vi fått barn - och det är ingen picknick. Min man är fantastisk på många vis, men han har extremt låg stresströskel och just när jag behöver ha extra stöttning, blir sjuk eller deppig, ja - då faller han ihop. Det är alltid mest synd om honom. Det är alltid hans behov som går först. Och stöd för anhöriga finns typ inte, bara för föräldrar. Man förväntas som neurotypisk partner klara allt, vara positiv glad stark jämt.

    Vi har oftast en trevlig tillvaro men det bygger på att jag låter honom få sovmorgnar, egentid, att jag fixar, organiserar, lugnar... jag vänder ut och in på mig själv. Skaffa dig inte en sådan tillvaro om du inte är superkär och beredd på stora uppoffringar.


    Plupp73 skrev 2016-10-07 15:32:20 följande:
    ...och vad som händer när den ständigt glada, positiva, käcka curlande hustrun själv får en allvarlig sjukdom eller helt går in i kaklet vågar man ju inte tänka på.

    Slutsatsen jag får är; oavsett om människor med autismspektrumstörningar är egoistiska eller inte i grunden så blir effekten av deras störning egoistisk eftersom de saknar förmåga att anpassa sig till omvärlden och sin partner.

    Det låter som om man verkligen ska tänka en och två gånger innan man binder in sig med barn, villa och vovve.....

    Kloka svar.  I många engelska böcker så benämns partners till aspies som "Saints" det säger en hel del om vad det  innebär att leva men aspergare.

  • momsen

    Asberger är inte anledningen, det är ju rätt uppenbart då han betett sig annorlunda innan. han kan vara uttråkad av andra anledningar. att han inte vill berätta är ju synd men det kan vara något man skäms för eller inte tycker om att prata om. dom flesta har ju saker som dom håller inom sig och det måste man få göra såklart. jag anser att det är bra att prata om såna här saker speciellt med sin sambo men han kanske var för rädd får reaktionen, typ att du skulle tycka om honom mindre eller bli osäker på honom eller döma honom för det. jag har själv diagnos adhd och varit med om mkt folk i min närhet som säger att  "det är för att du har adhd" och liknande. ibland har dom rätt och ibland har dom fel. jag är väldigt öppen med min diagnos sedan 20 år tillbaka och har hjälpt många andra genom att prata om det och vägleda men tyvärr är det inte alla som vill prata om det. önskar er lycka till. 

  • seriösanvändare

    Men herregud Ts, lämna honom bara. Ta inga fler diskussioner med honom, han kan uppenbarligen inte hantera det. Nu vet du läget. Vad mer behöver du veta för att inse att förhållandet är över? Det enda du borde behöva en stödgrupp till är för att bearbeta i efterhand.


    Om du alltid är seriös, lever du bara ditt liv till hälften.
  • seriösanvändare
    Svikernar skrev 2016-10-07 14:50:19 följande:
    Jag säger också: dra. Jag är själv gift med en man med lättare autistiska drag - problemen har blommat upp efter att vi fått barn - och det är ingen picknick. Min man är fantastisk på många vis, men han har extremt låg stresströskel och just när jag behöver ha extra stöttning, blir sjuk eller deppig, ja - då faller han ihop. Det är alltid mest synd om honom. Det är alltid hans behov som går först. Och stöd för anhöriga finns typ inte, bara för föräldrar. Man förväntas som neurotypisk partner klara allt, vara positiv glad stark jämt. Vi har oftast en trevlig tillvaro men det bygger på att jag låter honom få sovmorgnar, egentid, att jag fixar, organiserar, lugnar... jag vänder ut och in på mig själv. Skaffa dig inte en sådan tillvaro om du inte är superkär och beredd på stora uppoffringar.

    Du är alltså superkär och beredd på stora uppoffringar? Jag tycker att det du beskriver låter skitjobbigt.
    Om du alltid är seriös, lever du bara ditt liv till hälften.
  • seriösanvändare
    Födelsedag2 skrev 2016-10-07 15:52:21 följande:
    Plupp73 skrev 2016-10-07 15:32:20 följande:
    ...och vad som händer när den ständigt glada, positiva, käcka curlande hustrun själv får en allvarlig sjukdom eller helt går in i kaklet vågar man ju inte tänka på. Slutsatsen jag får är; oavsett om människor med autismspektrumstörningar är egoistiska eller inte i grunden så blir effekten av deras störning egoistisk eftersom de saknar förmåga att anpassa sig till omvärlden och sin partner. Det låter som om man verkligen ska tänka en och två gånger innan man binder in sig med barn, villa och vovve.....
    Kloka svar.  I många engelska böcker så benämns partners till aspies som "Saints" det säger en hel del om vad det  innebär att leva men aspergare.

    Det säger väl också en hel del om vilka det är som lever med dessa partners... Lite väl självuppoffrande kanske?
    Om du alltid är seriös, lever du bara ditt liv till hälften.
  • Anonym (Solen)
    Plupp73 skrev 2016-10-07 15:32:20 följande:

    ...och vad som händer när den ständigt glada, positiva, käcka curlande hustrun själv får en allvarlig sjukdom eller helt går in i kaklet vågar man ju inte tänka på.

    Slutsatsen jag får är; oavsett om människor med autismspektrumstörningar är egoistiska eller inte i grunden så blir effekten av deras störning egoistisk eftersom de saknar förmåga att anpassa sig till omvärlden och sin partner.

    Det låter som om man verkligen ska tänka en och två gånger innan man binder in sig med barn, villa och vovve.....


    vilken uppenbarelse ;) Tänk om jag skulle säga detsamma till partners till de jag jobbat med som exempelvis suttit i rullstol (eller de jag vet är med någon med npf) "tänk på att du KAN bli sjuk och då är din partner inte mycket att hänga i julgran" som att de inte redan tänkt på möjliga problem och tagit ett beslut. De flesta känner ändå sin partner innan de skaffar barn med dem. Varför dumförklara de som inte väljer som du gjort eller gillar andra saker/personer än du?
Svar på tråden Han mörkade asperger