• Anonym (Lurad)

    Han mörkade asperger

    Min sambo sedan knappt ett år har inte berättat för mig att han har asperger.


    Vi var hemma på middag hos hans mamma för någon dags sedan och hon undrade hur allt är och då sa jag att det mesta hade blivit lite väl trist och hennes son inte vill göra någonting mer än typ sitta och titta på olika dokumentärer på sin dator och jag undrar om han kanske är deprimerad.


    Hon sa då att hon mer tror att det är hans asperger. Att han var sådan när han bodde hemma att han mest höll på med datorn och sällan ville följa med familjen på någonting och att hon varit så förvånad över att han blommat upp när han träffade mig.


    När vi kom hem frågade jag sambon varför han aldrig berättat att han har asperger. Han blev arg och smällde i dörrar och slog med knytnäven i diskbänken och satte sig sedan vid sin dator. Jag tyckte det var obehagligt och gick och la mig.


    Har frågat honom igen varför han ljugit och inte berättat och då fick han utbrott och skrek på mig så nära mitt ansikte att jag fick spott på mig att han inte ljugit. Han har bara inte sagt något om det därför det inte spelar någon roll. När jag fortsatte att fråga ut honom och sa att om det inte spelade någon roll kunde han ju berättat var han väldigt irriterad och sa till slut att om han berättat hade jag inte velat bli tillsammans med honom.


    Det kan han ha rätt i för så som han varit de senaste månaderna är det inte roligt. Han är inte alls på samma sätt som han var i början när vi träffades. När vi började dejta och sedan flyttade ihop var han glad och pigg på att göra saker. Vi gick på stan, shoppade, var ute och åt eller tog en öl med kompisar. Vi träffade mina föräldrar och min bror och hans tjej. Vi till och med reste med dem och det var jättekul. Nu när jag föreslår något säger han bara att han inte orkar. Han vill inte göra någonting längre. Han bara kommer hem från jobbet, har köpt med sig någon snabbmat och dunsar ner framför datorn. Han sitter där hela kvällarna och ser mest en massa dokumentärer om krig och naturfilmer. Själv orkar jag inte titta på det varje kväll, så jag går oftast och lägger mig i sovrummet, läser en bok eller ser på TV där. Föreslår jag att vi ska se en komedi eller deckare tillsammans som vi gjorde i början så säger han att han inte tycker de är bra. Men det gjorde han ju när vi började träffas. jag har sagt till honom att jag tycker det är tråkigt och att jag känner mig ensam men han tycker att vi har det bra och att det är väl mysigt och räcker att "där är någon hemma", att då är man ju två.


    Jag förstår inte hur han kan ha förändrats så. Kan han ha spelat en roll för att lura mig eller vad har hänt? Vet inte vad jag ska göra. Som det är nu så känns det väldigt trist och innehållslöst.


     


     

  • Svar på tråden Han mörkade asperger
  • Anonym (Ànne)
    pyssel skrev 2016-10-06 23:47:59 följande:

    Du dök felaktigt på mig när jag rättade någon annans sakfel om manualerna och ändringar. Sedan spädde du på med egna missuppfattningar om nyheter i ICD som inte finns.


    Det är nytt fortfarande i Sverige att DCI diagnosmanualen används som standard där.

    Omkodningen från DSM diagnosmanual till DCI diagnosmanualen kan säkert medföra en del förvirringar till en början, men nödvändig för att hålla en nationell standard statistik.
  • seriösanvändare

    Hur går det TS? Har du gjort slut än?


    Om du alltid är seriös, lever du bara ditt liv till hälften.
  • lollip0p
    Anonym (Ànne) skrev 2016-10-07 00:04:05 följande:
    Det är nytt fortfarande i Sverige att DCI diagnosmanualen används som standard där.

    Omkodningen från DSM diagnosmanual till DCI diagnosmanualen kan säkert medföra en del förvirringar till en början, men nödvändig för att hålla en nationell standard statistik.
    Nej, det är inte något nytt. Lyssna på Pyssel nu, snälla! Hen har helt rätt i det hen skriver och vi andra orkar faktiskt inte höra mer av den här OT-diskussionen nu.
  • Anonym (Solen)
    Anonym (Ànne) skrev 2016-10-06 23:58:56 följande:

    Men begriper du på riktigt inte att Asperger syndrom finns inte längre kvar i varken DSM eller ICD som egen diagnos utan har ersatts av Autismspektra syndrom?

    Hur mycket du än "målar in dig i hörnet av rummet" kommer alltid DSM kodas om till DCI, just utifrån att hålla nationell statistik.

    Detta är tycker jag ett intressant ämne att diskutera.

    Jag har valt att diskutera utifrån fakta( inte hur jag tror/ och/ eller tycker)

    I morgon kan vi säkert fortsätta att diskutera detta,

    Då har du säkert hunnit sova på saken.

    Nu ska jag strax gå och krypa ner i sängen hos min sambo.


    Alldeles oavsett om Asperger har en egen kod i diagnoslistan nuförtiden så finns det läkare som skriver "diagnos: Asperger" i utredningsmaterial och utredningar. Har sett det senast i somras. Jag tänker inte ge mig in i er disskussion mer än så för jag tycker ärligt talat inte det spelar så stor roll, huvudsaken de som får diagnoserna känner att de får rätt hjälp.
  • Plupp73

    TS! Oavsett vilken diagnoskod Aspergers syndrom har enl DSM V eller ICD så tror jag inte att det här förhållandet kommer att innebära tillräckligt mycket positivt för dig som gör det värt att fortsätta. Hans diagnos kommer att ge mer negativa effekter för dig i vardagen än den kommer att ge honom. För din del kommer ert liv tillsammans handla om att du får anpassa dig till hans behov och intressen, och i övrigt göra mycket på egen hand, eftersom det kommer att vara väldigt svårt att få honom att anpassa sig. Du verkar ha ett behov av att göra saker i livet, uppleva det, äta olika typer av mat - och att umgås med andra människor. Det behovet har inte han. Punkt. 

    Om du vill behålla dig själv tror jag att du måste lämna relationen. Som du märker ser ju inte han att det är något fel på den, för han har inte mer behov än så.

    Han har nog inte ljugit för dig i egentlig mening, men jag förstår att du känner dig lurad. 

  • Anonym (Solen)
    Plupp73 skrev 2016-10-07 09:25:40 följande:

    TS! Oavsett vilken diagnoskod Aspergers syndrom har enl DSM V eller ICD så tror jag inte att det här förhållandet kommer att innebära tillräckligt mycket positivt för dig som gör det värt att fortsätta. Hans diagnos kommer att ge mer negativa effekter för dig i vardagen än den kommer att ge honom. För din del kommer ert liv tillsammans handla om att du får anpassa dig till hans behov och intressen, och i övrigt göra mycket på egen hand, eftersom det kommer att vara väldigt svårt att få honom att anpassa sig. Du verkar ha ett behov av att göra saker i livet, uppleva det, äta olika typer av mat - och att umgås med andra människor. Det behovet har inte han. Punkt. 

    Om du vill behålla dig själv tror jag att du måste lämna relationen. Som du märker ser ju inte han att det är något fel på den, för han har inte mer behov än så.

    Han har nog inte ljugit för dig i egentlig mening, men jag förstår att du känner dig lurad. 


    Så verkar det tveklöst va. Båda kommer försöka anpassa sig till varandra och båda kommer misslyckas eftersom de är så otroligt olika (om man går på vad ts säger).

    Han tycker förmodligen det är jättejobbigt att aldrig hitta rätt, och då vet han inte ens att han äcklar henne. Och kanske tar han tag i depressionen han verkar ha när turbulensen lagt sig. Båda kommer vinna sina liv tillbaka.

    Har ni pratat om det än ts? Vad säger han? Chock eller lugn?
  • Anonym (Al)
    Anonym (Solen) skrev 2016-10-07 08:48:17 följande:

    Alldeles oavsett om Asperger har en egen kod i diagnoslistan nuförtiden så finns det läkare som skriver "diagnos: Asperger" i utredningsmaterial och utredningar. Har sett det senast i somras. Jag tänker inte ge mig in i er disskussion mer än så för jag tycker ärligt talat inte det spelar så stor roll, huvudsaken de som får diagnoserna känner att de får rätt hjälp.


    Oavsett om det fortfarande finns läkare som sätter "diagnosen" Asperger så är det riktiga att det sen 2013 heter Autismspektrasyndrom.

    Dom som dock innan 2013 diagnostiserades med Asperger omfattas inte av ändringen.

    Men hursomhelst är det viktigaste att få den hjälp man behöver.
  • Anonym (Lurad)

    De sista sidornas diskussion om diagnosmanualer skrämmer mig!


    Den verkar totalt meningslös och mest som något ur Monthy Python eller några rättshaverister i sketch.


    Men vad som är än mer skrämmande är hur diskussionerna här har stora likheter med hur diskussionerna med sambon har utspelat sig det senaste dygnet, på fullt allvar så har han tagit fram ordböcker och läser högt ur, när det gäller ordet lögn.


    Han är bara intresserad av att bevisa att han inte har ljugit. Att han inte har gjort något fel. Att felet är mitt. Att jag är hemsk som reagerat. Att jag har är hemsk som är upprörd över det här med asperger diagnosen. Att hans asperger diagnos inte är något problem och inget jag har med att göra för den sköter han själv och den påverkar inte vår relation.


    Han säger att han inte är deprimerad utan han är normal och är som han alltid varit.
    När jag påpekar att han var på ett annat sätt i början- Säger han att han har uppvaktat mig så som han har sett på film och så som han läst i tidningar, böcker och på nätet att man gör.


    Sina listor har han också gjort utifrån vad han sett på film, läst på nätet, i böcker och tidningar samt så har han frågat sin mamma och antecknat hennes råd.


    Han ser inte att han har gjort några fel, att han borde ha informerat mig om diagnosen eller att vårt liv tillsammans är tråkigt Han tycker att jag har varit tyst och snäll att leva tillsammans med. Han har tyckt om att jag oroar mig för hans hälsa och ev depression (som han säger att han inte har.) Så han förstår inte vad det är jag inte tycker är bra med vårt samliv. Han kan inte förstå varför jag börjar gnälla. Allt är så bra enligt honom.


    Ja, det är omöjligt att diskutera med honom. Han vill ha det som det är. Kompromisser verkar han inte vilja tala om, Han förstår inte varför för allt är bra och allt det vi gjorde innan är sådant man gör innan man blir tillsammans och skaffar barn, han hänvisar på fullt allvar till hur folk gör på film. Jag försöker säga att jag man brukar inte se så mycket efter bröllopsscenen eller kyssen i solnedgången och sedan tror du att de äter middag i vars ett rum och tittar på vars en TV. Ja, säger han då.


    Jag känner mig galen när jag försöker resonera med honom. Får ingen vettig respons.


     

  • Johan75
    Anonym (Lurad) skrev 2016-10-07 10:50:53 följande:

    De sista sidornas diskussion om diagnosmanualer skrämmer mig!


    Den verkar totalt meningslös och mest som något ur Monthy Python eller några rättshaverister i sketch.


    Men vad som är än mer skrämmande är hur diskussionerna här har stora likheter med hur diskussionerna med sambon har utspelat sig det senaste dygnet, på fullt allvar så har han tagit fram ordböcker och läser högt ur, när det gäller ordet lögn.


    Han är bara intresserad av att bevisa att han inte har ljugit. Att han inte har gjort något fel. Att felet är mitt. Att jag är hemsk som reagerat. Att jag har är hemsk som är upprörd över det här med asperger diagnosen. Att hans asperger diagnos inte är något problem och inget jag har med att göra för den sköter han själv och den påverkar inte vår relation.


    Han säger att han inte är deprimerad utan han är normal och är som han alltid varit.
    När jag påpekar att han var på ett annat sätt i början- Säger han att han har uppvaktat mig så som han har sett på film och så som han läst i tidningar, böcker och på nätet att man gör.


    Sina listor har han också gjort utifrån vad han sett på film, läst på nätet, i böcker och tidningar samt så har han frågat sin mamma och antecknat hennes råd.


    Han ser inte att han har gjort några fel, att han borde ha informerat mig om diagnosen eller att vårt liv tillsammans är tråkigt Han tycker att jag har varit tyst och snäll att leva tillsammans med. Han har tyckt om att jag oroar mig för hans hälsa och ev depression (som han säger att han inte har.) Så han förstår inte vad det är jag inte tycker är bra med vårt samliv. Han kan inte förstå varför jag börjar gnälla. Allt är så bra enligt honom.


    Ja, det är omöjligt att diskutera med honom. Han vill ha det som det är. Kompromisser verkar han inte vilja tala om, Han förstår inte varför för allt är bra och allt det vi gjorde innan är sådant man gör innan man blir tillsammans och skaffar barn, han hänvisar på fullt allvar till hur folk gör på film. Jag försöker säga att jag man brukar inte se så mycket efter bröllopsscenen eller kyssen i solnedgången och sedan tror du att de äter middag i vars ett rum och tittar på vars en TV. Ja, säger han då.


    Jag känner mig galen när jag försöker resonera med honom. Får ingen vettig respons.


    Dags att sluta resonera då? Skriv en lista (det verkar han ju förstå) på vad du saknar (det som du verkligen behöver) i förhållandet och förklara att du inte tänker fortsätta ett förhållande som inte innefattar dessa saker. Alternativt så lämnar du honom med förklaringen att du inte älskar honom längre. 
    Behold, i come as a thief.
  • Anonym (Lurad)
    Johan75 skrev 2016-10-07 11:04:11 följande:
    Dags att sluta resonera då? Skriv en lista (det verkar han ju förstå) på vad du saknar (det som du verkligen behöver) i förhållandet och förklara att du inte tänker fortsätta ett förhållande som inte innefattar dessa saker. Alternativt så lämnar du honom med förklaringen att du inte älskar honom längre. 

    Jag vill inte leva efter en lista. Jag vill han någon som kan ge mig själslig närhet. Någon som är genuin och kan känna genuint och spontant och ge en komplimang eller sympati och omtanke.


    Han kan inte det.


    Jag gjorde en mindre operation för en månad sedan. Han ville inte följa med mig till sjukhuset för han klarar inte av sjukhus. När jag sedan hade behövt lite extra omtanke hemma satt han ändå bara med sina dokumentärer och sa att han inte orkade.


    Nu läser jag ju om aspergers syndrom bl a på aspergerforum och alla med den här diagnosen är ju rörande överens om att de inte orkar vad vanliga människor gör.


    Så vad är vitsen han kommer ju inte att orka någonting? Hur skulle han kunna orka sätta ev barns behov före sina dokumentärer och sig själv?
    När jag var nyopererad kunde han ju inte sätta mig och min hälsa för sig själv?


    Vem vill leva med en sådan partner egentligen? Då lever man ju med en superegoist. Oavsett om det är för att han INTE KAN eller inte vill, så är resultatet detsamma, en egoist.

Svar på tråden Han mörkade asperger